I decembernumret av den utmärkta tidskriften Axess skriver Henrik Nilsson om några böcker han läst på temat vandring (Nr 9, 2016). Vandringskulturen har fått ett uppsving på senare tid, utan tvekan. Vi ser det, läser om det och eventuellt så sugs vi också med av detta nygamla sätt att ta sig fram.
Nilsson refererar till flera av klassikerna: de gamla grekerna, Kant, Nietzsche, Kierkegaard och Baudelaire. Huvudintresset ägnar han dock boken On Trails, skriven av amerikanen Robert Moor. Moor berättar här om vandringar runt om i världen, men Nilsson uppskattar mest hans skildring av de amerikanska vandringarna, särskilt den längs Appalachian Trail, en av världens längsta på 350 mil. Här möter han andra långvandrare - "sekulära pilgrimer" - och filosoferar över erfarenheterna längs stigarna som en blandning av "lera och tanke".
För det är som resa inåt mot sitt eget centrum, som vurmen för vandrandet bör förstås:
Många är alltså de vandrare som genom historien konstaterat att vandringen erbjuder ett annat sätt att vara med sig själv - inte nödvändigtvis enklare, men ibland grundligare.
Och så slutar han artikeln med att referera till en av de senaste årens mest inspirerande författare - norrmannen Tomas Espedal. Hans fantastiska bok Gå: eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv, har förmågan att driva den mest inbitne hemmasittaren ut på en långpromenad. Espedal har vi som bekant behandlat förr på dessa sidor, exempelvis här: Världen enligt Tomas Espedal. Eller här: Att studera Goyas pinturas negras.
Storstadsvandringar är nu den variant som vi föredrar här på TT, vilket flitiga läser förstått. Om detta och några av ovanstående klassiska vandrare kan du avslutningsvis läsa här: Den gående känner friheten.
Nån som känner för en promenad?
Nilsson refererar till flera av klassikerna: de gamla grekerna, Kant, Nietzsche, Kierkegaard och Baudelaire. Huvudintresset ägnar han dock boken On Trails, skriven av amerikanen Robert Moor. Moor berättar här om vandringar runt om i världen, men Nilsson uppskattar mest hans skildring av de amerikanska vandringarna, särskilt den längs Appalachian Trail, en av världens längsta på 350 mil. Här möter han andra långvandrare - "sekulära pilgrimer" - och filosoferar över erfarenheterna längs stigarna som en blandning av "lera och tanke".
För det är som resa inåt mot sitt eget centrum, som vurmen för vandrandet bör förstås:
Många är alltså de vandrare som genom historien konstaterat att vandringen erbjuder ett annat sätt att vara med sig själv - inte nödvändigtvis enklare, men ibland grundligare.
Och så slutar han artikeln med att referera till en av de senaste årens mest inspirerande författare - norrmannen Tomas Espedal. Hans fantastiska bok Gå: eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv, har förmågan att driva den mest inbitne hemmasittaren ut på en långpromenad. Espedal har vi som bekant behandlat förr på dessa sidor, exempelvis här: Världen enligt Tomas Espedal. Eller här: Att studera Goyas pinturas negras.
Storstadsvandringar är nu den variant som vi föredrar här på TT, vilket flitiga läser förstått. Om detta och några av ovanstående klassiska vandrare kan du avslutningsvis läsa här: Den gående känner friheten.
Nån som känner för en promenad?