Det var ingen nöjesresa. Omständigheterna förde oss till Umeå, en stad på 120 mils avstånd från hemmet. Färdas man lika långt i motsatt riktning – vilket vi då och då gör - kan man välja mellan München och Freiburg som mål. Eller varför inte Lindau, vid Bodensjöns norra strand? Då är vi nära gränsen till Schweiz.
Till Umeå har vi aldrig rest förr. För undertecknad markerar detta ett rekord vad gäller färder norrut. Och då återstår ändå över 70 mil till Abisko och Riksgränsen. Dit kommer jag nog aldrig.
Umeå är som stad betraktad en behaglig anblick. De berömda björkarna står där man förväntar sig. Arkitektur från äldre tider finns kvar i tillräcklig omfattning för att det ska sätta en kulturhistorisk touch på staden. Läget vid älven innebär fantastiska promenadstråk. Det nya kulturkvarteret – Väven – med fint bibliotek och en behaglig innergård med restaurang och butiker, är imponerande. Hit återvänder vi gärna.
En resa i corona-tider är förstås något speciellt. Vi valde flyg, för att det kändes säkrare – alltså med avseende på punktligheten. Vill man verkligen nå sin destination i tid väljer man bort tåget. Är det överdrivet och galet? Kanske.
De första biljetterna bokade vi hos Norwegian. De erbjöd fördelaktiga priser, men ställde plötsligt in alla sina flyg i Sverige. Norwegian är sannolikt ett flygbolag som vi inte kommer att känna igen den dag pandemin är över. Vi hoppas nu att vi får våra pengar tillbaka och att de inte gör konkurs innan dess.
Det hela framstod plötsligt som ett alldeles felaktigt strategiskt val – att välja flyget före statliga SJ. SJ bör inte gå i konkurs åtminstone. Med nattåget från Stockholm hade vi kunnat göra en behaglig entré, tidigt på morgonen. Det blev ett annat flyg, denna gång med SAS. Man hör inte så tydliga konkurshot beträffande SAS, som med det norska bolaget, bara lite vagt mullrande. Två nordiska stater står som garanter, det kan ju inte gå omkull. Intalar vi oss.
I ottan, långt innan det ljusnat tar vi oss in på Kastrup, Köpenhamns flygplats, vår närmaste och en av Europas trevligaste. Eller rättare, så var det förr, pre-corona. Incheckningsdiskarna i terminal 2 – där vi trängts och köat så många gånger – är helt övergivna. Faktum är att hela den gigantiska hallen är tom. Det är visserligen tidigt, men det här har vi aldrig upplevt. Vi fotograferar med våra mobiler, tillfället måste förevigas.
Vi är blixtsnabba igenom säkerhetskontrollen. Det finns utrymme för både artigheter och skämt. De stackars kontrollanterna står väl och har tråkigt, tänker vi. Plötsligt har vi oceaner av tid över, att se oss omkring. Nej just det, nästan allt är stängt. Vi intar dagens första kaffe och en ost och skink-toast därtill.
Kastrup är normalt en arbetsplats för nästan 3 000 personer. Redan i augusti började massuppsägningarna. Passagerarantalet var nere på en tredjedel under årets första halva. Nu i november reser i genomsnitt ca 5 500 personer om dagen från Kastrup, mot förra årets nivå på ca 83 000. Först framåt 2024 räknar flygplatsledningen med att vara tillbaka på 2019 års volymer.
Vi flyr undan ödsligheten och boardar planet. Det är mask på som gäller förstås, i terminalen liksom på planet, som visar sig bli tämligen fullt. I informationen berättar man om det högeffektiva fläktsystem som planen är utrustade med, som ska skydda oss från smitta. Luften i kabinen byts ut helt och hållet inom loppet av några minuter, enligt uppgift. Filtren fångar allt virus! Så maskerna är väl mer eller mindre meningslösa då, tänker vi klentroget. Vi hör ingenting om smittspridning i flygplan dessa dagar, eller hur? Vi känner oss faktiskt helt lugna, men maskeländet kliar, och glasögonen immar igen.
Arlanda är nästan lika ödsligt och nedstängt som Kastrup. Några butiker är öppna. Två av dem som vi besöker är betjänade av en och samma person. Hon springer mellan betaldiskarna. Det är rea på kläderna, 50 procent på utvalda grejer. Det är näringsverksamhet på dekis, utan tvekan.
Arlanda har en riktigt bra restaurang, Pontus in the sky. Annars är utbudet magert, alltså även i normala fall. Stockholms storflygplats har inte en chans vid en jämförelse med Kastrup, så är det bara. På Pontus sjunker vi ner och intar en lunch på lamm respektive viltskav. Vi sköljer ner med en flaska rött från Toscana. Det går an, nej det smakar jättebra! Vi sitter länge, njuter av vinet, läser medhavda böcker och nyinköpta tidningar, pratar. Kyparna – korrekta och trevliga – har inte alltför mycket att göra. Bevakar oss uppmärksamt, serverar oss vinet i alldeles rätt tid.
På Arlanda är det många som tycker att det blir lite fånigt med ansiktsmasken. Det är enorma avstånd mellan människor här! Masken åker av och på, och den används säkert på helt felaktigt sätt. Och Tegnell har ju ändå sagt att masken inte hjälper… Men när grupptrycket blir hårt åker den på igen.
Nästa etapp tar oss de slutliga 600 kilometerna till Umeå. Flygplatsen är så liten och behändig att vi är ute i den svala luften på tio minuter. Vi finner snabbt en taxi och körs in till de centrala delarna av staden. Efter några dagar finner vi att alla taxiresor i Umeå tar ca tio minuter och kostar någonstans mellan 200 och 300 kr. Bara som upplysning. Umeås taxichaufförer är trevliga och pratsamma.
Stora hotellet i Umeå ligger i en 1800-talsfastighet mitt i den centrala staden, granne med nya Väven och med det gamla rådhuset, som hyser Brasserie Rex med mera. Framför rådhuset beskådar vi bysten av Gustav II Adolf, det egentliga Umeås grundare (det hade funnits bosättningar här långt tidigare) på 1620-talet vilket bland annat innebar en modern, rätvinklig stadsplan – som fortfarande präglar staden.
I Umeå möter vi den annalkande vintern. Det blir genast oerhört vackert, och på kvällen gnistrande kallt. Det känns lägligt med riktig vinter i ett mentalt utkylt corona-drabbat land.
Till Umeå har vi aldrig rest förr. För undertecknad markerar detta ett rekord vad gäller färder norrut. Och då återstår ändå över 70 mil till Abisko och Riksgränsen. Dit kommer jag nog aldrig.
Umeå är som stad betraktad en behaglig anblick. De berömda björkarna står där man förväntar sig. Arkitektur från äldre tider finns kvar i tillräcklig omfattning för att det ska sätta en kulturhistorisk touch på staden. Läget vid älven innebär fantastiska promenadstråk. Det nya kulturkvarteret – Väven – med fint bibliotek och en behaglig innergård med restaurang och butiker, är imponerande. Hit återvänder vi gärna.
En resa i corona-tider är förstås något speciellt. Vi valde flyg, för att det kändes säkrare – alltså med avseende på punktligheten. Vill man verkligen nå sin destination i tid väljer man bort tåget. Är det överdrivet och galet? Kanske.
De första biljetterna bokade vi hos Norwegian. De erbjöd fördelaktiga priser, men ställde plötsligt in alla sina flyg i Sverige. Norwegian är sannolikt ett flygbolag som vi inte kommer att känna igen den dag pandemin är över. Vi hoppas nu att vi får våra pengar tillbaka och att de inte gör konkurs innan dess.
Det hela framstod plötsligt som ett alldeles felaktigt strategiskt val – att välja flyget före statliga SJ. SJ bör inte gå i konkurs åtminstone. Med nattåget från Stockholm hade vi kunnat göra en behaglig entré, tidigt på morgonen. Det blev ett annat flyg, denna gång med SAS. Man hör inte så tydliga konkurshot beträffande SAS, som med det norska bolaget, bara lite vagt mullrande. Två nordiska stater står som garanter, det kan ju inte gå omkull. Intalar vi oss.
I ottan, långt innan det ljusnat tar vi oss in på Kastrup, Köpenhamns flygplats, vår närmaste och en av Europas trevligaste. Eller rättare, så var det förr, pre-corona. Incheckningsdiskarna i terminal 2 – där vi trängts och köat så många gånger – är helt övergivna. Faktum är att hela den gigantiska hallen är tom. Det är visserligen tidigt, men det här har vi aldrig upplevt. Vi fotograferar med våra mobiler, tillfället måste förevigas.
Vi är blixtsnabba igenom säkerhetskontrollen. Det finns utrymme för både artigheter och skämt. De stackars kontrollanterna står väl och har tråkigt, tänker vi. Plötsligt har vi oceaner av tid över, att se oss omkring. Nej just det, nästan allt är stängt. Vi intar dagens första kaffe och en ost och skink-toast därtill.
Kastrup är normalt en arbetsplats för nästan 3 000 personer. Redan i augusti började massuppsägningarna. Passagerarantalet var nere på en tredjedel under årets första halva. Nu i november reser i genomsnitt ca 5 500 personer om dagen från Kastrup, mot förra årets nivå på ca 83 000. Först framåt 2024 räknar flygplatsledningen med att vara tillbaka på 2019 års volymer.
Vi flyr undan ödsligheten och boardar planet. Det är mask på som gäller förstås, i terminalen liksom på planet, som visar sig bli tämligen fullt. I informationen berättar man om det högeffektiva fläktsystem som planen är utrustade med, som ska skydda oss från smitta. Luften i kabinen byts ut helt och hållet inom loppet av några minuter, enligt uppgift. Filtren fångar allt virus! Så maskerna är väl mer eller mindre meningslösa då, tänker vi klentroget. Vi hör ingenting om smittspridning i flygplan dessa dagar, eller hur? Vi känner oss faktiskt helt lugna, men maskeländet kliar, och glasögonen immar igen.
Arlanda är nästan lika ödsligt och nedstängt som Kastrup. Några butiker är öppna. Två av dem som vi besöker är betjänade av en och samma person. Hon springer mellan betaldiskarna. Det är rea på kläderna, 50 procent på utvalda grejer. Det är näringsverksamhet på dekis, utan tvekan.
Arlanda har en riktigt bra restaurang, Pontus in the sky. Annars är utbudet magert, alltså även i normala fall. Stockholms storflygplats har inte en chans vid en jämförelse med Kastrup, så är det bara. På Pontus sjunker vi ner och intar en lunch på lamm respektive viltskav. Vi sköljer ner med en flaska rött från Toscana. Det går an, nej det smakar jättebra! Vi sitter länge, njuter av vinet, läser medhavda böcker och nyinköpta tidningar, pratar. Kyparna – korrekta och trevliga – har inte alltför mycket att göra. Bevakar oss uppmärksamt, serverar oss vinet i alldeles rätt tid.
På Arlanda är det många som tycker att det blir lite fånigt med ansiktsmasken. Det är enorma avstånd mellan människor här! Masken åker av och på, och den används säkert på helt felaktigt sätt. Och Tegnell har ju ändå sagt att masken inte hjälper… Men när grupptrycket blir hårt åker den på igen.
Nästa etapp tar oss de slutliga 600 kilometerna till Umeå. Flygplatsen är så liten och behändig att vi är ute i den svala luften på tio minuter. Vi finner snabbt en taxi och körs in till de centrala delarna av staden. Efter några dagar finner vi att alla taxiresor i Umeå tar ca tio minuter och kostar någonstans mellan 200 och 300 kr. Bara som upplysning. Umeås taxichaufförer är trevliga och pratsamma.
Stora hotellet i Umeå ligger i en 1800-talsfastighet mitt i den centrala staden, granne med nya Väven och med det gamla rådhuset, som hyser Brasserie Rex med mera. Framför rådhuset beskådar vi bysten av Gustav II Adolf, det egentliga Umeås grundare (det hade funnits bosättningar här långt tidigare) på 1620-talet vilket bland annat innebar en modern, rätvinklig stadsplan – som fortfarande präglar staden.
I Umeå möter vi den annalkande vintern. Det blir genast oerhört vackert, och på kvällen gnistrande kallt. Det känns lägligt med riktig vinter i ett mentalt utkylt corona-drabbat land.
