Den som har varit på en resa kan berätta en historia och historieberättande är sexigt, menar den käcke skribenten med en något förbluffande formulering. Det handlar förstås också om vad du berättar och hur du berättar det, kompletterar han för säkerhets skull. Men att över huvud taget ha något att berätta är få människor förunnat, menar King. Vilket är ett omdöme om genomsnittsmänniskan som är väl cyniskt, kan man tycka.
Språkkunskaper är också attraktivt, menar han, och resandet kan ju bidra till språkutvecklingen. Att kunna strö några franska eller italienska fraser omkring sig är inte fy skam. Den äventyrliga resan har kanske lämnat ärrbildningar någonstans på kroppen, vilket inte heller är en nackdel, enligt King. Men viktigare är nog ”det inre ljuset” som avspeglas i blicken, i hållningen hos resenären. Här är en människa som varit med om nåt, tänker en del åhörare andaktsfullt.
En luttrad läsare - och resenär - tänker att Steve King mest skojar. Men, så konstaterar han i slutklämmen att reseberättelser också skapar hopp och hjälper människor att drömma. Gör som jag! Res ut i världen! Slå dig fri, låt dig förundras, hitta tillbaka till ditt sanna jag, eller förlora dig själv en smula… Och möjligen ligger det trots allt något i denna beskrivning av den attraktiva reseberättelsen. Kanske.