Kvinnan på bilden ser ensam och övergiven ut. Möjligen finns det fler personer i rummet men de syns inte till. Det är natt eller sen kväll på ett kafé i en oidentifierad stad. Kvinnan med kaffekoppen framför sig tycks befinna sig i en alldeles egen bubbla, drömmande och filosoferande, kanske med ”fritt svävande uppmärksamhet” som Freud talade om. Målningen är ett verk av Edward Hopper, betitlad Automat (1927). Det är för en introvert person en mycket attraktiv scen. Lugnet och tystnaden stimulerar. Sällan vävs tanketrådar så smidigt som på dessa platser...
På en annan bild av samma konstnär (Nighthawks, 1942) ser vi flera personer, men avståndet mellan dem verkar stort. De tar ingen notis om varandra. Känslan av ödslighet är stark. Mörkret och kylan utanför lokalen tycks ha skrämt in dessa varelser i ljuset för att där finna lite ro.
Den amerikanske målaren Edward Hopper (1882 - 1967) gjorde ett flertal stora resor över den amerikanska kontinenten. Hans flitiga resande satte spår i många av hans verk, som trots att det är fråga om måleri från 1900-talet är traditionellt figurativa avbildningar av lätt igenkännbara miljöer. De miljöer som Edward Hopper ständigt återkom till i sina verk är just sådana vi förknippar med resor: tågvagnar, bensinmackar, kaféer, motell och landsvägsrestauranger av det där klassiska amerikanska snittet. En lista över några av hans verk talar sitt tydliga språk:
Hotel room (1931)
Hotel lobby (1943)
Rooms for Tourists (1945)
Hotel by a Railroad (1952)
Hotel Window (1956)
Western motel (1957)
Night on the El Train (1920)
Locomotive (1925)
Compartment C, Car 293 (1938)
Det är lätt att identifiera sig med Hoppers fascination för dessa människor och miljöer. De tidskapslar som skapas i dessa resandets rum har en särskild attraktionskraft för många av oss. Resandets fart och fläkt och frihetskänsla finns med. Men samtidigt förstärker bristen på kontakt mellan de närvarande människorna känslan av distans och anonymitet. Kollektiv ensamhet är den paradoxala effekten.
Hoppers målningar fångar denna dubbelhet väl. Värme och kyla existerar parallellt i bilderna. Vi får lätt sympati för de ensamma individer som befolkar dem. Samtidigt vilar ett dovt hot i flera av bilderna. Vad döljs i mörkret som ruvar i periferin? Vilka är egentligen dessa människor som vi betraktar? Vad driver dem? Varför verkar de så övergivna? Vad har de gjort eller varit med om?
De tids- och rumskapslar som stationer, bensinmackar och flygplatser utgör, erbjuder oss ett stycke verklighet som är ”bortryckt” från resten av tillvaron. De serverar ett lokalt rum som samtidigt är en dörr mot, om inte oändligheten så åtminstone något som ligger långt bort, bortom vardagens konventionella mönster.
Att vistas här innebär också att befinna sig i ett tillstånd av kravlöshet. Vi har ofta ingenting som vi måste göra – inga prestationskrav – på oss när vi beträder resandets rum, eller när vi gör själva förflyttningen. Vi bara väntar - på att nå vår destination. Eller så sysslar vi med så automatiserade processer – exempelvis bilkörning – att möjligheten att låta tankarna löpa fritt, ligger helt öppen för oss. Bilen på vägen blir i sig till ett rum för reflektion.
För andra är tågresan den fulländade vilan. Panoramat utanför fönstret förändras fortlöpande. Ögat finner ständigt ny stimulans. Blicken och uppmärksamheten växlar bekvämt mellan det som flimrar förbi och det som står att läsa i tidningen eller boken. Samtidigt kan vi studera människor runt omkring, försatta i samma situation. Tankar och fantasier får rikligt med näring.
Hopper är inte den enda konstnär som fångats av dessa platser. 1800-talspoeten Charles Baudelaire närde också ett intensivt intresse för hamnar och tågstationer, det senare en ny företeelse under hans verksamhetstid. Baudelaire levde med en ambivalent inställning till resor under hela sitt liv. En stark längtan bort, att få bryta med sitt konventionella liv drev honom i unga år ut på en resa till Indien, en resa som han avbröt under färden över indiska oceanen. Under ett avbrott på Mauritius upptäckte han att paradisön inte innebar någon lindring från hans oro och vantrivsel. Han vände hem igen och gav sig aldrig mer ut på några större äventyrligheter. Fascinationen inför möjligheten att resa iväg släppte dock aldrig taget om honom. Längtan bort såg han som det yppersta tecknet på en poetsjäl.
Och möjligen är det via Baudelaire som Hopper fick upp ögonen för dessa platser och miljöer. När han första gången kom till Paris 1906 fastnade han genast för Baudelaires poesi. Baudelaire blev en följeslagare för livet hos Hopper, som Alain de Botton berättar i sin bok The Art of travel (2002). De delade också fascinationen för storstaden och dess nattliv. Baudelaire undkom aldrig sin känsla av övergivenhet. Ensamhet och isolering är också huvudtemat i Hoppers många bilder.
de Botton menar att de känslor av melankoli och sorg som lätt drabbar oss i dessa miljöer har att göra med att vi i högre grad vågar släppa fram dem när vi befinner oss ett tryggt stycke från hemmet, arbetsplatsen och vardagens alla övriga rum. Människans lott, att trots myllret av människor så är hon ändå alltid ensam, accentueras på ett otvetydigt sätt. Det kan tilläggas att vi i vardagsmiljöerna helt enkelt inte ger oss tid att låta tankar och känslor djupna. Vi är helt enkelt för upptagna av vardagens många sysslor och trivialiteter. Tempot är för uppskruvat. Det är många människor i vår tid som över huvud taget inte får tillfälle till ordentlig avkoppling, annat än på resande fot. Svårigheten att ”vila hemma” är omvittnad av många, vilket förmodligen är en faktor bakom vår tids många gånger desperata resande.
Den amerikanske målaren Edward Hopper (1882 - 1967) gjorde ett flertal stora resor över den amerikanska kontinenten. Hans flitiga resande satte spår i många av hans verk, som trots att det är fråga om måleri från 1900-talet är traditionellt figurativa avbildningar av lätt igenkännbara miljöer. De miljöer som Edward Hopper ständigt återkom till i sina verk är just sådana vi förknippar med resor: tågvagnar, bensinmackar, kaféer, motell och landsvägsrestauranger av det där klassiska amerikanska snittet. En lista över några av hans verk talar sitt tydliga språk:
Hotel room (1931)
Hotel lobby (1943)
Rooms for Tourists (1945)
Hotel by a Railroad (1952)
Hotel Window (1956)
Western motel (1957)
Night on the El Train (1920)
Locomotive (1925)
Compartment C, Car 293 (1938)
Det är lätt att identifiera sig med Hoppers fascination för dessa människor och miljöer. De tidskapslar som skapas i dessa resandets rum har en särskild attraktionskraft för många av oss. Resandets fart och fläkt och frihetskänsla finns med. Men samtidigt förstärker bristen på kontakt mellan de närvarande människorna känslan av distans och anonymitet. Kollektiv ensamhet är den paradoxala effekten.
Hoppers målningar fångar denna dubbelhet väl. Värme och kyla existerar parallellt i bilderna. Vi får lätt sympati för de ensamma individer som befolkar dem. Samtidigt vilar ett dovt hot i flera av bilderna. Vad döljs i mörkret som ruvar i periferin? Vilka är egentligen dessa människor som vi betraktar? Vad driver dem? Varför verkar de så övergivna? Vad har de gjort eller varit med om?
De tids- och rumskapslar som stationer, bensinmackar och flygplatser utgör, erbjuder oss ett stycke verklighet som är ”bortryckt” från resten av tillvaron. De serverar ett lokalt rum som samtidigt är en dörr mot, om inte oändligheten så åtminstone något som ligger långt bort, bortom vardagens konventionella mönster.
Att vistas här innebär också att befinna sig i ett tillstånd av kravlöshet. Vi har ofta ingenting som vi måste göra – inga prestationskrav – på oss när vi beträder resandets rum, eller när vi gör själva förflyttningen. Vi bara väntar - på att nå vår destination. Eller så sysslar vi med så automatiserade processer – exempelvis bilkörning – att möjligheten att låta tankarna löpa fritt, ligger helt öppen för oss. Bilen på vägen blir i sig till ett rum för reflektion.
För andra är tågresan den fulländade vilan. Panoramat utanför fönstret förändras fortlöpande. Ögat finner ständigt ny stimulans. Blicken och uppmärksamheten växlar bekvämt mellan det som flimrar förbi och det som står att läsa i tidningen eller boken. Samtidigt kan vi studera människor runt omkring, försatta i samma situation. Tankar och fantasier får rikligt med näring.
Hopper är inte den enda konstnär som fångats av dessa platser. 1800-talspoeten Charles Baudelaire närde också ett intensivt intresse för hamnar och tågstationer, det senare en ny företeelse under hans verksamhetstid. Baudelaire levde med en ambivalent inställning till resor under hela sitt liv. En stark längtan bort, att få bryta med sitt konventionella liv drev honom i unga år ut på en resa till Indien, en resa som han avbröt under färden över indiska oceanen. Under ett avbrott på Mauritius upptäckte han att paradisön inte innebar någon lindring från hans oro och vantrivsel. Han vände hem igen och gav sig aldrig mer ut på några större äventyrligheter. Fascinationen inför möjligheten att resa iväg släppte dock aldrig taget om honom. Längtan bort såg han som det yppersta tecknet på en poetsjäl.
Och möjligen är det via Baudelaire som Hopper fick upp ögonen för dessa platser och miljöer. När han första gången kom till Paris 1906 fastnade han genast för Baudelaires poesi. Baudelaire blev en följeslagare för livet hos Hopper, som Alain de Botton berättar i sin bok The Art of travel (2002). De delade också fascinationen för storstaden och dess nattliv. Baudelaire undkom aldrig sin känsla av övergivenhet. Ensamhet och isolering är också huvudtemat i Hoppers många bilder.
de Botton menar att de känslor av melankoli och sorg som lätt drabbar oss i dessa miljöer har att göra med att vi i högre grad vågar släppa fram dem när vi befinner oss ett tryggt stycke från hemmet, arbetsplatsen och vardagens alla övriga rum. Människans lott, att trots myllret av människor så är hon ändå alltid ensam, accentueras på ett otvetydigt sätt. Det kan tilläggas att vi i vardagsmiljöerna helt enkelt inte ger oss tid att låta tankar och känslor djupna. Vi är helt enkelt för upptagna av vardagens många sysslor och trivialiteter. Tempot är för uppskruvat. Det är många människor i vår tid som över huvud taget inte får tillfälle till ordentlig avkoppling, annat än på resande fot. Svårigheten att ”vila hemma” är omvittnad av många, vilket förmodligen är en faktor bakom vår tids många gånger desperata resande.
