I Thomas Sewerins andra artikel om Rotterdam fortsätter vi över Erasmusbron in bland den mest spektakulära arkitektur som staden äger. Gammalt och nytt blandas här på ett suggestivt sätt.
Det här är Nederländernas fram- och omslagssida som också gett Rotterdam smeknamnet “Manhattan vid Maas”. Det är en blandning av gamla magasin och spektakulära skyskrapor som kan tävla med andra kosmopolitiska hamnkvarter i Sydney, London och New York. Här finns Erasmusbron och de berömda husen de Rotterdam, Nya Luxor-teatern, Kryssningsterminalen, Montevideo, Las Palmas, Världshamnscentrum, Södra Distriktets torn och Hotel New York, plus några till. Alla dessa byggnader har skapat en image av staden som kommer att leva kvar länge.
Från 1873 till 1978 var Wilhelmina-piren fylld av passagerare som färdades med Holland-America-linjen (HAL) fram och tillbaka, till och från USA och Canada. Och fortfarande finns här en känsla av att detta är världens ände. Det råder en känsla av melankoli i blandningen av slitna lagerbyggnader och hotellet, som tidigare fungerade som terminal, å ena sidan och dessa osannolikt supermoderna skyskrapor å den andra. Wilhelmina-pirens spets är symbolen för emigrationen till Amerika, en resa utan återvändo. Som tur är finns det på denna plats kvar en dynamik mellan minnen från svunna tider, den välmående samtiden och den lovande framtiden. Allt finns på något sätt samlat här och det gör platsen så tilldragande.
Vandra över piren, fundera över hur det var på den tiden det begav sig och hur det skulle vara att bo i ett av höghusen i dag. En perfekt plats att grubbla över förändring och tidens gång.
På spetsen av piren ligger Hotel New York med en underbar fiskrestaurang. Där kan man finna ett bord och samtala om just dessa frågor, om hur vi ska förhålla oss till förändring.
Den berömde Rotterdamarkitekten Rem Koolhaas, har sagt ungefär så här:
Vi tenderar att bli otroligt rädda för förändring. Vi är omgivna av krisprofeter som predikar att staden håller på att förfalla. Jag omfamnar tidens gång och förändring. Sedan försöker jag finna vägar med vilka förändring kan mobilisera styrkan hos det som har varit. En underlig kombination av att lita på det som sker och ändå inte alls ha nån aning.
Det här är Nederländernas fram- och omslagssida som också gett Rotterdam smeknamnet “Manhattan vid Maas”. Det är en blandning av gamla magasin och spektakulära skyskrapor som kan tävla med andra kosmopolitiska hamnkvarter i Sydney, London och New York. Här finns Erasmusbron och de berömda husen de Rotterdam, Nya Luxor-teatern, Kryssningsterminalen, Montevideo, Las Palmas, Världshamnscentrum, Södra Distriktets torn och Hotel New York, plus några till. Alla dessa byggnader har skapat en image av staden som kommer att leva kvar länge.
Från 1873 till 1978 var Wilhelmina-piren fylld av passagerare som färdades med Holland-America-linjen (HAL) fram och tillbaka, till och från USA och Canada. Och fortfarande finns här en känsla av att detta är världens ände. Det råder en känsla av melankoli i blandningen av slitna lagerbyggnader och hotellet, som tidigare fungerade som terminal, å ena sidan och dessa osannolikt supermoderna skyskrapor å den andra. Wilhelmina-pirens spets är symbolen för emigrationen till Amerika, en resa utan återvändo. Som tur är finns det på denna plats kvar en dynamik mellan minnen från svunna tider, den välmående samtiden och den lovande framtiden. Allt finns på något sätt samlat här och det gör platsen så tilldragande.
Vandra över piren, fundera över hur det var på den tiden det begav sig och hur det skulle vara att bo i ett av höghusen i dag. En perfekt plats att grubbla över förändring och tidens gång.
På spetsen av piren ligger Hotel New York med en underbar fiskrestaurang. Där kan man finna ett bord och samtala om just dessa frågor, om hur vi ska förhålla oss till förändring.
Den berömde Rotterdamarkitekten Rem Koolhaas, har sagt ungefär så här:
Vi tenderar att bli otroligt rädda för förändring. Vi är omgivna av krisprofeter som predikar att staden håller på att förfalla. Jag omfamnar tidens gång och förändring. Sedan försöker jag finna vägar med vilka förändring kan mobilisera styrkan hos det som har varit. En underlig kombination av att lita på det som sker och ändå inte alls ha nån aning.
