Scenen är märklig, men dock sann: ryska kosacker slår läger i hjärtat av den franska huvudstaden, mitt på själva Champs Elysée. Det är april månad 1814 och Europa befinner sig i slutskedet av en mycket lång period av krig och konflikter. Den ryska armén och tsar Alexander I har spelat en avgörande roll i de senare skedena av denna konflikt. Nu befinner sig ryssarna i Paris. Så långt västerut i Europa har ryska trupper aldrig förr eller senare befunnit säg. Låt oss hoppas att det förblir på det sättet.
Den historiska kontexten är följande. I slutet av mars 1814 har den franska statens resurser fullständigt tömts ut i kriget mot en allians av allierade motståndare vid namn sjätte koalitionen. Under hela 1813 kämpade Frankrike mot ett alltmer enat motståndarlag bestående främst av stormakterna England, Ryssland, Österrike och Preussen. Det avgörande slaget stod vid Leipzig i oktober.
Under ledning av kejsar Napoleon har de kvarvarande franska trupperna sedan januari utkämpat uppehållande strider i de östra delarna av landet, med de övermäktiga härar som vält in över Frankrikes gränser. Trots ett bitvis briljant hantering av ”de inre linjerna” och ”centralpositionens strategi” räcker det inte för att stå emot. Napoleon har 70 000 man mot de allierades 400 000, vilka är uppdelade på tre arméer. I en tre månader lång kampanj lyckas han avvärja de allierades framryckning mot Paris. Men till sist går det inte längre.
Den 31 mars kapitulerar Paris medan Napoleon står i Fontainbleau med en armékår på 25 000 man. Institutionerna och opinionen i Paris vacklar, och börjar förhandla med ockupanterna. Napoleons berömda stjärna är definitivt i dalande. De allierade tågar in i Paris med tsar Alexander i spetsen. Det är första gånger på 400 år som främmande makters soldater intar Paris gator. Napoleon vill fortsätta strida, men hans marskalkar vägrar.
Den 6 april accepterar Napoleon faktum och abdikerar villkorslöst. Den 20 april tar han adjö av soldaterna i delar av det kejserliga gardet. Många gråter. Han förs som allmäneuropeisk fånge till ön Elba utanför Italiens kust, åtföljd av en liten administration och en bataljon soldater.
Men kosackerna på Champs Elysée då - vad hände där? Jo, den invaderande armén bestående av ryssar, preussare, österrikare och andra tyska trupper tågar in i Paris och tar makten över magistraten. Befolkningen är naturligtvis spänd och nervös inför de intågande främmande soldaterna. Det bildas snabbt två grupper: de som är trogna kejsaren uppträder stolt och arrogant gentemot ockupanterna, medan de rojalistiskt sinnade fransmännen välkomnar dem, ger dem mat och vin och drar hurrande fram genom gatorna.
Extra stor nyfikenhet ägnas åt kosackerna, vars (negativa) rykte har föregått dem. Inga allvarligare incidenter ska dock ha inträffat under ockupationen - månne var dåtidens ryska soldater mer disciplinerade än dagens. Men kosackerna är krävande i ett avseende: när de beställer kaffe eller cognac eller andra godsaker på de intilliggande kaféerna ropar de ”Bistro!” - vilket betyder ”fort”. Detta skulle i så fall vara det enda bestående minnet av ryssarna i Paris under dessa ockupationsveckor. Alla tror dock inte på denna etymologi - som är rolig, eller hur?
De ryska trupperna blev kvar i Paris fram till sommaren 1814.
Den historiska kontexten är följande. I slutet av mars 1814 har den franska statens resurser fullständigt tömts ut i kriget mot en allians av allierade motståndare vid namn sjätte koalitionen. Under hela 1813 kämpade Frankrike mot ett alltmer enat motståndarlag bestående främst av stormakterna England, Ryssland, Österrike och Preussen. Det avgörande slaget stod vid Leipzig i oktober.
Under ledning av kejsar Napoleon har de kvarvarande franska trupperna sedan januari utkämpat uppehållande strider i de östra delarna av landet, med de övermäktiga härar som vält in över Frankrikes gränser. Trots ett bitvis briljant hantering av ”de inre linjerna” och ”centralpositionens strategi” räcker det inte för att stå emot. Napoleon har 70 000 man mot de allierades 400 000, vilka är uppdelade på tre arméer. I en tre månader lång kampanj lyckas han avvärja de allierades framryckning mot Paris. Men till sist går det inte längre.
Den 31 mars kapitulerar Paris medan Napoleon står i Fontainbleau med en armékår på 25 000 man. Institutionerna och opinionen i Paris vacklar, och börjar förhandla med ockupanterna. Napoleons berömda stjärna är definitivt i dalande. De allierade tågar in i Paris med tsar Alexander i spetsen. Det är första gånger på 400 år som främmande makters soldater intar Paris gator. Napoleon vill fortsätta strida, men hans marskalkar vägrar.
Den 6 april accepterar Napoleon faktum och abdikerar villkorslöst. Den 20 april tar han adjö av soldaterna i delar av det kejserliga gardet. Många gråter. Han förs som allmäneuropeisk fånge till ön Elba utanför Italiens kust, åtföljd av en liten administration och en bataljon soldater.
Men kosackerna på Champs Elysée då - vad hände där? Jo, den invaderande armén bestående av ryssar, preussare, österrikare och andra tyska trupper tågar in i Paris och tar makten över magistraten. Befolkningen är naturligtvis spänd och nervös inför de intågande främmande soldaterna. Det bildas snabbt två grupper: de som är trogna kejsaren uppträder stolt och arrogant gentemot ockupanterna, medan de rojalistiskt sinnade fransmännen välkomnar dem, ger dem mat och vin och drar hurrande fram genom gatorna.
Extra stor nyfikenhet ägnas åt kosackerna, vars (negativa) rykte har föregått dem. Inga allvarligare incidenter ska dock ha inträffat under ockupationen - månne var dåtidens ryska soldater mer disciplinerade än dagens. Men kosackerna är krävande i ett avseende: när de beställer kaffe eller cognac eller andra godsaker på de intilliggande kaféerna ropar de ”Bistro!” - vilket betyder ”fort”. Detta skulle i så fall vara det enda bestående minnet av ryssarna i Paris under dessa ockupationsveckor. Alla tror dock inte på denna etymologi - som är rolig, eller hur?
De ryska trupperna blev kvar i Paris fram till sommaren 1814.
