Här följer andra delen i Thomas Sewerins artikelsvit Svindel i Schwaben. Första egentliga anhalten; ett rokoko-slott utanför München.
Fortsätt följa med på hans resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Jag försöker erinra mig det tidiga 1700-talet när jag sitter i bilen igen och lämnar det böljande landskapet med alla vinbergen i Franken. Det klirrar och kluckar hemtrevligt i bakluckan från några lådor med bocksbeutel med Silvaner och Riesling om jag har med mig från Iphofen. Efter hård trafik på autobahn passerar jag oändliga fält med humle som ett tecken på att jag snart är framme i Schleissheim.
Det hände mycket i Europa år 1715. Ludvig den XIV i Frankrike och drottning Anne i England slutar sina dagar. Kurfursten i Hannover, Georg, tar över tronen i England. Det spanska tronföljdskriget har just tagit slut. I Dresden låter August den Starke bygga sitt rokokopalats Zwinger som ska ägnas åt ceremonier och njutningsfull samvaro vid hovet. Sachsen har just tillskansat sig Polen och har stora resurser. En alkemist i Meissen har lyckats med att framställa porslin, en produkt som snart ska ge glans åt salonger i hela Europa. I Berlin formas ett kungadöme av det gamla Preussen. I Bayern återvänder kurfursten Max Emanuel (1662-1726) till München. Han har varit landsförvisad i Frankrike i tio år då han satsade på fel häst i spanska tronföljdskriget. Under tiden har kejsaren i Wien utarmat hans folk med tunga skatter. Maximilian, kallad Max, har varit en ryktbar krigare sedan tonåren då han var med om att lyfta turkarnas belägring av Wien. För att någorlunda kunna jämföra sig med de framgångsrika kollegorna i övriga Tyskland kommer han vid hemkomsten i stället för krig att satsa på praktfulla byggnader och konst.
Kommer så fram till Schleissheim, slottet i en förstad till München, vid Dachau. Det är ett väldigt långt, smalt slott. Ståtliga rum åt kurfursten och hertigen på ena sidan av huset och för hertiginnan på den andra sidan och en lång korridor mellan dem, nu full med tavlor från italiensk barock. När kurfursten Max kom hem 1715 till München efter exilen hade han med sig det unga rokokosnillet, dvärgen Jean Francois de Cuvilliées. Denne hade först varit hovnarr men visade sig vara duktig på geometri och arkitektur. Han fick först uppdrag att bygga fortifikationer men snart blev han inblandad i kurfurstens flera olika slottsbyggnadsprojekt. Det brukar sägas att det var dvärgen de Cuvilliées som införde rokokodesign och den franska inredningsarkitekturen till Bayern.
Enrico Zucalli var en schweizisk arkitekt som var ansvarig för hela Schleissheim: slottskomplexet, trädgården, lustslottet och det stora nya palatset. I Italien hade man alltsedan Michelangelos takfresk i Sixtinska kapellet haft en faiblesse för stora målade innertak. Så inte i Frankrike, men där utvecklades i stället de överdådiga slottsinteriörerna, en design- och dekorationsglädje som visste inga gränser – ett “extatiskt estetiskt oväsen” med delikat målade växtslingor, grott- och snäckskalsmotiv i alla hörn och skrymslen i salongerna. Vid bygget av det här slottet anlitades samtidens framstående målare, stuckatörer och dekoratörer. Här mötte unga konstnärer från trakten stilarterna från söder och väster och tillsammans skissade, byggde, målade, gipsklädde och pratade de fram den helt unika konstart som blev den sydtyska rokokon, det vill säga konsten i Bayern och Schwaben.
Den italienske takmålaren Amigoni gjorde världens då största takmålning i stora salen i slottet (enligt informationstavlan i rummet). Motivet där, som i de flesta takfreskerna i slottet, var Kurfurstens Max krigiska bravader. Det är en atmosfärisk himmel över landskap som förenar sig med Guds himlasfär och hans änglar. Himlen förpassas bokstavligen till jorden.
Det är två brödrapar som vi mest associerar med den sydtyska rokokon. Det är målaren Cosmas Damian Asam och hans bror, arkitekten och stuckatören Egid Quirin Asam. Det är konstnären Johann Baptist Zimmermann och hans bror byggmästaren Dominikus Zimmermann. De förra verkade mest i Bayern och de senare mest i Oberschwaben. Bröderna Zimmermann kom från en by nästan vid den schweiziska gränsen som heter Wessobrunn. Där fanns ett benediktinerkloster som tidigt startade en utbildning för konsthantverkare. Bortåt 600 stuckatörer, byggmästare, kopparsticksmästare och andra hantverkare utbildades där, bildade den kända Wessobrunnskolan och klostret skickade dessa yrkesmän ut i hela Europa från 1600-talet och framåt.
Cosmas Damian Asam och Johann Baptist Zimmermann var med i det stora konstnärskollektiv som dekorerade Schleissheim. De inspirerade säkert varandra och man kan leka med tanken på att här precis startade på riktigt den sydtyska rokokon som sedan spred sig som en löpeld över hela nejden. Pengarna för de omfattande slottsbyggena i kurfurstendömet Bayern började sina, men det katolska Bayern var en byggd som bestod av stabila och välbärgade kloster. Dessa institutioner erbjöd stora möjligheter för social mobilitet. Begåvade men fattiga bondsöner blev munkar som gjorde karriär i klostren och snart umgicks på jämbördig fot med noblessen i landet. Abbotar i benediktiner-, cistercienser-, augustiner- och premonstratenserordnarna hade betydande byggnadsfonder tillgängliga då klostren var självständiga ekonomiska enheter med stora lantegendomar och obetalda lantarbetare i lekmännen, och de tjänade också pengar på oändliga rader av pilgrimer och donationer.
En rokokoparadox: Medan upplysningstiden långsamt kylde ner den religiösa lidelsen i övriga västvärlden och kyrkobyggandet var på tillbakagång, uppstod en period av ny intensiv fromhet i södra Tyskland. Munkarna här liksom landsortens prästerskap blev enormt inspirerade av den nya intima fromhet som rokokointeriörerna i framför allt slottet Schleissheim erbjöd och inkarnerade. De satsade sina resurser på att bygga om sina gotiska kyrkor och bygga helt nya.
Jag ska nu besöka några av dem. Jag lämnar Bayern och söker mig åt Schwaben till.
Fortsätt följa med på hans resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Jag försöker erinra mig det tidiga 1700-talet när jag sitter i bilen igen och lämnar det böljande landskapet med alla vinbergen i Franken. Det klirrar och kluckar hemtrevligt i bakluckan från några lådor med bocksbeutel med Silvaner och Riesling om jag har med mig från Iphofen. Efter hård trafik på autobahn passerar jag oändliga fält med humle som ett tecken på att jag snart är framme i Schleissheim.
Det hände mycket i Europa år 1715. Ludvig den XIV i Frankrike och drottning Anne i England slutar sina dagar. Kurfursten i Hannover, Georg, tar över tronen i England. Det spanska tronföljdskriget har just tagit slut. I Dresden låter August den Starke bygga sitt rokokopalats Zwinger som ska ägnas åt ceremonier och njutningsfull samvaro vid hovet. Sachsen har just tillskansat sig Polen och har stora resurser. En alkemist i Meissen har lyckats med att framställa porslin, en produkt som snart ska ge glans åt salonger i hela Europa. I Berlin formas ett kungadöme av det gamla Preussen. I Bayern återvänder kurfursten Max Emanuel (1662-1726) till München. Han har varit landsförvisad i Frankrike i tio år då han satsade på fel häst i spanska tronföljdskriget. Under tiden har kejsaren i Wien utarmat hans folk med tunga skatter. Maximilian, kallad Max, har varit en ryktbar krigare sedan tonåren då han var med om att lyfta turkarnas belägring av Wien. För att någorlunda kunna jämföra sig med de framgångsrika kollegorna i övriga Tyskland kommer han vid hemkomsten i stället för krig att satsa på praktfulla byggnader och konst.
Kommer så fram till Schleissheim, slottet i en förstad till München, vid Dachau. Det är ett väldigt långt, smalt slott. Ståtliga rum åt kurfursten och hertigen på ena sidan av huset och för hertiginnan på den andra sidan och en lång korridor mellan dem, nu full med tavlor från italiensk barock. När kurfursten Max kom hem 1715 till München efter exilen hade han med sig det unga rokokosnillet, dvärgen Jean Francois de Cuvilliées. Denne hade först varit hovnarr men visade sig vara duktig på geometri och arkitektur. Han fick först uppdrag att bygga fortifikationer men snart blev han inblandad i kurfurstens flera olika slottsbyggnadsprojekt. Det brukar sägas att det var dvärgen de Cuvilliées som införde rokokodesign och den franska inredningsarkitekturen till Bayern.
Enrico Zucalli var en schweizisk arkitekt som var ansvarig för hela Schleissheim: slottskomplexet, trädgården, lustslottet och det stora nya palatset. I Italien hade man alltsedan Michelangelos takfresk i Sixtinska kapellet haft en faiblesse för stora målade innertak. Så inte i Frankrike, men där utvecklades i stället de överdådiga slottsinteriörerna, en design- och dekorationsglädje som visste inga gränser – ett “extatiskt estetiskt oväsen” med delikat målade växtslingor, grott- och snäckskalsmotiv i alla hörn och skrymslen i salongerna. Vid bygget av det här slottet anlitades samtidens framstående målare, stuckatörer och dekoratörer. Här mötte unga konstnärer från trakten stilarterna från söder och väster och tillsammans skissade, byggde, målade, gipsklädde och pratade de fram den helt unika konstart som blev den sydtyska rokokon, det vill säga konsten i Bayern och Schwaben.
Den italienske takmålaren Amigoni gjorde världens då största takmålning i stora salen i slottet (enligt informationstavlan i rummet). Motivet där, som i de flesta takfreskerna i slottet, var Kurfurstens Max krigiska bravader. Det är en atmosfärisk himmel över landskap som förenar sig med Guds himlasfär och hans änglar. Himlen förpassas bokstavligen till jorden.
Det är två brödrapar som vi mest associerar med den sydtyska rokokon. Det är målaren Cosmas Damian Asam och hans bror, arkitekten och stuckatören Egid Quirin Asam. Det är konstnären Johann Baptist Zimmermann och hans bror byggmästaren Dominikus Zimmermann. De förra verkade mest i Bayern och de senare mest i Oberschwaben. Bröderna Zimmermann kom från en by nästan vid den schweiziska gränsen som heter Wessobrunn. Där fanns ett benediktinerkloster som tidigt startade en utbildning för konsthantverkare. Bortåt 600 stuckatörer, byggmästare, kopparsticksmästare och andra hantverkare utbildades där, bildade den kända Wessobrunnskolan och klostret skickade dessa yrkesmän ut i hela Europa från 1600-talet och framåt.
Cosmas Damian Asam och Johann Baptist Zimmermann var med i det stora konstnärskollektiv som dekorerade Schleissheim. De inspirerade säkert varandra och man kan leka med tanken på att här precis startade på riktigt den sydtyska rokokon som sedan spred sig som en löpeld över hela nejden. Pengarna för de omfattande slottsbyggena i kurfurstendömet Bayern började sina, men det katolska Bayern var en byggd som bestod av stabila och välbärgade kloster. Dessa institutioner erbjöd stora möjligheter för social mobilitet. Begåvade men fattiga bondsöner blev munkar som gjorde karriär i klostren och snart umgicks på jämbördig fot med noblessen i landet. Abbotar i benediktiner-, cistercienser-, augustiner- och premonstratenserordnarna hade betydande byggnadsfonder tillgängliga då klostren var självständiga ekonomiska enheter med stora lantegendomar och obetalda lantarbetare i lekmännen, och de tjänade också pengar på oändliga rader av pilgrimer och donationer.
En rokokoparadox: Medan upplysningstiden långsamt kylde ner den religiösa lidelsen i övriga västvärlden och kyrkobyggandet var på tillbakagång, uppstod en period av ny intensiv fromhet i södra Tyskland. Munkarna här liksom landsortens prästerskap blev enormt inspirerade av den nya intima fromhet som rokokointeriörerna i framför allt slottet Schleissheim erbjöd och inkarnerade. De satsade sina resurser på att bygga om sina gotiska kyrkor och bygga helt nya.
Jag ska nu besöka några av dem. Jag lämnar Bayern och söker mig åt Schwaben till.
