Vad är det som inte stämmer på bilden här ovan? Jo, det saknas ju ett slott! Platsen är välkänd för varenda Paristurist. Det här är ju Tuilerierna, en parkanläggning i centrala Paris, placerad mellan Musée du Louvre och Place de la Concorde. Har det inte alltid sett ut så här? Nej, det har ju inte det…
Tuilerierna var alltså ett slott innan det blev en park. Det uppfördes 1564, men i en ganska begränsad skala. De följande århundradena byggdes det ut i etapper. Så småningom byggdes Tuilerierna helt ihop med Louvren, som sträcker två långa armar till huskroppar västerut. De båda slotten på platsen skapade en helt sluten rektangulär innergård, som idag består av Place du Carrousel och Louvrens spektakulära entré med mera. Men då är vi en bra bit inne på 1800-talet, en kort tid innan Tuilerierna gick mot sitt slutgiltiga fall.
Tuilerierna var alltså beläget alldeles bakom den triumfbåge vi ser i bildens mitt. Denna lilla triumfbåge uppfördes av Napoleon 1805, som en förövning inför den stora bågen vid Place Charles de Gaulle. Slottets mest uppmärksammade gästspel i historieböckerna sammanhänger med händelserna den 10 augusti 1792. Den minnesgode vet att detta är början på franska revolutionens mest radikala period. Kungafamiljen residerade dessa dagar just här i Tuilerierna. Så hade det varit alltsedan hösten 1789, då revolutiones mest radikala grupper förlorade tålamodet med det som skedde ute vid Versailles.
I augusti 1792 nådde alltså de politiska spänningarna i Paris kokpunkten. Anledningen var främst att övriga stormakter i Europa hade förklarat krig mot det revolutionära Frankrike veckorna innan och ett flertal arméer marscherade mot Paris. I detta desperata läge, med konkreta hot om död och undergång, skedde snabbt en radikalisering av staten och samhället. Kungen sågs som en potentiell förrädare av den franska nationen – en inte helt förflugen tanke. Beslutet fattades - var, hur och av vem är oklart – att kungaparet skulle arresteras. Det radikala nationalgardet, med stöd av tillresta revolutionärer från Marseille och Bretagne tog på sig uppgiften att genomföra beslutet.
Kungafamiljen vaktades av en särskild livvakt – schweizergardet. Förr i tiden fanns det schweizergarden på flera platser runt om i Europa. I vår tid tänker vi förstås på Rom och Vatikanstaten, när begreppet förs på tal. I augusti 1792 var ca 800 schweiziska legosoldater på sin post, i och runt omkring Tuilerierna – fast beslutna att fullgöra sitt uppdrag, att skydda kungafamiljen mot vem som än ville dem ont.
Den franske kungen – Ludvig XVI – var helt oförmögen att ta tag i situationen och avstyra de hotande våldsamheterna. I detta läge då allt stod och vägde, hade ett kraftfullt framträdande kunnat vända situationen. Men kungen var tafatt och vek och gjorde bara saken värre med sin osäkra framtoning. Hans drottning – Marie Antoinette - hade nog förmågan och viljan, men konventionerna hindrade henne från att ta kommandot. Åtminstone om man ska tro hennes biograf, Stefan Zweig.
Det franska nationalgardet och en stor, rasande folkmassa stormade till slut slottet men möttes av motstånd från de beslutsamma livgardisterna. Kungafamiljen hade då redan flytt in till nationalförsamlingens lokaler ett stycke därifrån. Som det verkar dock utan att ge de stackars schweizarna tydliga order. När den revolutionära styrkan närmade sig palatset uppstod en kort paus. Schweizergardet uppmanades att ge sig och lämna över sina vapen. De vägrade. Strax efter klockan åtta på morgonen inleddes den meningslösa striden. Efter ett par timmar var allt över. Åttahundra gardister låg döda eller sårade runt omkring eller inne i palatset. Flertalet av dem som gav sig, klubbades ihjäl av den ursinniga folkmassan. Kungafamiljen fängslades och fördes till den gamla fängelset Le Temple.
Den fasansfulla striden chockerade en ung Napoleon, som befann sig i staden. Hans dåvarande bostad låg bara ett par kvarter norr om slottet. När han kom ner till La Caroussel, skriver han, fick han en chock. För första gången i sitt liv såg han vad han senare skulle komma att bevittna många, många gånger: ett slagfält täckt av döda och sargade kroppar. Något som förhöjde chockverkan hos honom var åsynen av anständiga kvinnor som begick de mest oanständiga handlingar mot de döda gardisternas kroppar.
Det förstörda slottet stod kvar ytterligare en tid. Det restaurerades och kom till användning igen, och beboddes periodvis av Napoleon, av dennes brorson Napoleon III med flera. Under Pariskommunens dagar, en annan revolutionärt galen tid i stadens historia, brändes slottet ner.
De kämpande schweizergardisterna är inte bortglömda. Den som reser till Luzern, bör inte missa att besöka stadens mest kända monument – Löwendenkmal – årligen besökt av 1,4 miljoner människor. Här har man efter en idé av Berteld Thorvaldsen skulpterat fram ett gigantiskt döende lejon i bergssidan. Ovanför läser vi en latinsk inskription: Helvetiorum Fidei ac Virtuti – Till de lojala och modiga schweizarna.
Men minnet av deras sista strid bevaras också på en av de heligaste platser den franska nationen känner – Invaliddomen i Paris. Inne i en av de smala sidogångarna i kryptan hänger en enkel minnestavla. Den har sällskap med många andra, som hyllar andra franska hjältar. Viktigast på denna plats är förstås Napoleon, som vilar här i en sarkofag, i hjärtat av byggnaden under dess kupol.
Här kan vi alltså läsa ett hedersomnämnande om 800 schweiziska soldater som gjorde sin plikt den där sommardagen 1792 och betalade för det med sina liv. För de flesta som passerar platsen idag, existerar de inte. Det gör inte heller det slott som de var satta att försvara. Allt som återstår är en grusplan med ett ett gulaktigt damm som lägger sig på besökarens skor. Och vi påminns om ett enkelt faktum - att allt kött är hö.
Tuilerierna var alltså ett slott innan det blev en park. Det uppfördes 1564, men i en ganska begränsad skala. De följande århundradena byggdes det ut i etapper. Så småningom byggdes Tuilerierna helt ihop med Louvren, som sträcker två långa armar till huskroppar västerut. De båda slotten på platsen skapade en helt sluten rektangulär innergård, som idag består av Place du Carrousel och Louvrens spektakulära entré med mera. Men då är vi en bra bit inne på 1800-talet, en kort tid innan Tuilerierna gick mot sitt slutgiltiga fall.
Tuilerierna var alltså beläget alldeles bakom den triumfbåge vi ser i bildens mitt. Denna lilla triumfbåge uppfördes av Napoleon 1805, som en förövning inför den stora bågen vid Place Charles de Gaulle. Slottets mest uppmärksammade gästspel i historieböckerna sammanhänger med händelserna den 10 augusti 1792. Den minnesgode vet att detta är början på franska revolutionens mest radikala period. Kungafamiljen residerade dessa dagar just här i Tuilerierna. Så hade det varit alltsedan hösten 1789, då revolutiones mest radikala grupper förlorade tålamodet med det som skedde ute vid Versailles.
I augusti 1792 nådde alltså de politiska spänningarna i Paris kokpunkten. Anledningen var främst att övriga stormakter i Europa hade förklarat krig mot det revolutionära Frankrike veckorna innan och ett flertal arméer marscherade mot Paris. I detta desperata läge, med konkreta hot om död och undergång, skedde snabbt en radikalisering av staten och samhället. Kungen sågs som en potentiell förrädare av den franska nationen – en inte helt förflugen tanke. Beslutet fattades - var, hur och av vem är oklart – att kungaparet skulle arresteras. Det radikala nationalgardet, med stöd av tillresta revolutionärer från Marseille och Bretagne tog på sig uppgiften att genomföra beslutet.
Kungafamiljen vaktades av en särskild livvakt – schweizergardet. Förr i tiden fanns det schweizergarden på flera platser runt om i Europa. I vår tid tänker vi förstås på Rom och Vatikanstaten, när begreppet förs på tal. I augusti 1792 var ca 800 schweiziska legosoldater på sin post, i och runt omkring Tuilerierna – fast beslutna att fullgöra sitt uppdrag, att skydda kungafamiljen mot vem som än ville dem ont.
Den franske kungen – Ludvig XVI – var helt oförmögen att ta tag i situationen och avstyra de hotande våldsamheterna. I detta läge då allt stod och vägde, hade ett kraftfullt framträdande kunnat vända situationen. Men kungen var tafatt och vek och gjorde bara saken värre med sin osäkra framtoning. Hans drottning – Marie Antoinette - hade nog förmågan och viljan, men konventionerna hindrade henne från att ta kommandot. Åtminstone om man ska tro hennes biograf, Stefan Zweig.
Det franska nationalgardet och en stor, rasande folkmassa stormade till slut slottet men möttes av motstånd från de beslutsamma livgardisterna. Kungafamiljen hade då redan flytt in till nationalförsamlingens lokaler ett stycke därifrån. Som det verkar dock utan att ge de stackars schweizarna tydliga order. När den revolutionära styrkan närmade sig palatset uppstod en kort paus. Schweizergardet uppmanades att ge sig och lämna över sina vapen. De vägrade. Strax efter klockan åtta på morgonen inleddes den meningslösa striden. Efter ett par timmar var allt över. Åttahundra gardister låg döda eller sårade runt omkring eller inne i palatset. Flertalet av dem som gav sig, klubbades ihjäl av den ursinniga folkmassan. Kungafamiljen fängslades och fördes till den gamla fängelset Le Temple.
Den fasansfulla striden chockerade en ung Napoleon, som befann sig i staden. Hans dåvarande bostad låg bara ett par kvarter norr om slottet. När han kom ner till La Caroussel, skriver han, fick han en chock. För första gången i sitt liv såg han vad han senare skulle komma att bevittna många, många gånger: ett slagfält täckt av döda och sargade kroppar. Något som förhöjde chockverkan hos honom var åsynen av anständiga kvinnor som begick de mest oanständiga handlingar mot de döda gardisternas kroppar.
Det förstörda slottet stod kvar ytterligare en tid. Det restaurerades och kom till användning igen, och beboddes periodvis av Napoleon, av dennes brorson Napoleon III med flera. Under Pariskommunens dagar, en annan revolutionärt galen tid i stadens historia, brändes slottet ner.
De kämpande schweizergardisterna är inte bortglömda. Den som reser till Luzern, bör inte missa att besöka stadens mest kända monument – Löwendenkmal – årligen besökt av 1,4 miljoner människor. Här har man efter en idé av Berteld Thorvaldsen skulpterat fram ett gigantiskt döende lejon i bergssidan. Ovanför läser vi en latinsk inskription: Helvetiorum Fidei ac Virtuti – Till de lojala och modiga schweizarna.
Men minnet av deras sista strid bevaras också på en av de heligaste platser den franska nationen känner – Invaliddomen i Paris. Inne i en av de smala sidogångarna i kryptan hänger en enkel minnestavla. Den har sällskap med många andra, som hyllar andra franska hjältar. Viktigast på denna plats är förstås Napoleon, som vilar här i en sarkofag, i hjärtat av byggnaden under dess kupol.
Här kan vi alltså läsa ett hedersomnämnande om 800 schweiziska soldater som gjorde sin plikt den där sommardagen 1792 och betalade för det med sina liv. För de flesta som passerar platsen idag, existerar de inte. Det gör inte heller det slott som de var satta att försvara. Allt som återstår är en grusplan med ett ett gulaktigt damm som lägger sig på besökarens skor. Och vi påminns om ett enkelt faktum - att allt kött är hö.