Det talas vitt och brett om semester hemmavid. Så låt oss uppehålla oss hemma ett slag. Det är inte nödvändigt att förflytta sig långt för att uppleva något nytt, det har redan många kloka personer som funderat på saken, insett. Frågan är om det är nödvändigt att förflytta sig alls.
Hur det än är med den saken så tillbringar vi och de våra många semesterdagar i och omkring den mondäna sommarorten Båstad. Denna oansenliga lilla ort lever under några intensiva sommarveckor upp till något den egentligen inte är. Orten är som sagt liten och oansenlig. Därtill är den tråkig, som alla svenska småorter. Den är dock vackert placerad, invid havet i sluttningarna av den mäktiga Hallandsåsen. Trakten som helhet är osedvanligt (höll på att skriva osvenskt) vacker vilket naturligtvis räcker gott som skäl till att resa hit.
Vi har sedan många decennier gjort Båstad till vår tillflyktsort där ledighet och rekreation bedrivs. Vi ska säga ”med omnejd” för vår lilla stuga ligger ett stycke ifrån huvudorten, och släkt och familj har bebott ett flertal ställen i omgivningarna. Det finns gravar att besöka vid Östra Karups kyrka, den ännu mer oansenliga by som förstörts av E6:an och nu mest är känd som platsen där man tar av från motorvägen. Valet av plats för vårt sommarviste gjordes ganska slumpmässigt av släktingar i en äldre generation som inte alls var särskilt imponerade av platsens skönhet, än mindre av dess ställning som centralort för nationens jetset. Platsen kändes hemma, helt enkelt.
Dessa dagar är alltså Båstad försatt i ett tillstånd av extas. Orten är en hashtag på Twitter som kommer högt upp i aktivitetslistan. Varje år återkommer i stort sätt samma reportage och rapporter i tidningar, TV och radio. Det handlar naturligtvis ofta om tennis. För balansens skull återkommer också bekymrade rapporter om fylla och droger, om oskyldiga unga som dras ner i de dekadenta miljöer som domineras av allsköns tillrest skumrask från Stockholm. Allt som dessa veckor bjuder på sker inför de ibland häpna ögonen på ortsborna, som samtidigt gläds över ökade intäkter.
Vi som ser orten som vår egen, med särskild rätt, tycker inte riktigt om dessa juliveckor. Folkmassan är i vägen liksom, bilarna med. Det blir köer. Stockholmska talas överallt. Restaurangerna är fulla. Många av de tillresta är visserligen välklädda på ett sätt som inte utmärker svenskar på semester. Detta försonande faktum har dock svårt att uppväga övriga irritationsmoment. Båstad som ”förort till Stockholm”, som en person kallade platsen, i festvimlet för några somrar sedan, är jobbigt.
Som tur är ligger vår lilla stuga som sagt ett gott stycke ifrån festfolket vid hamnen. Här hör vi havets brus, vindens spel i björkarna, fågelsång och en och annan bil som försynt kör förbi. Vi ser sällan en levande själ, människor gömmer sig i sina trädgårdar och vill inte kontakt. De får väl som vi en regelbunden överdos ”där inne” och flyr sedan snabbt tillbaka till lugnet ”här ute”.
Hur det än är med den saken så tillbringar vi och de våra många semesterdagar i och omkring den mondäna sommarorten Båstad. Denna oansenliga lilla ort lever under några intensiva sommarveckor upp till något den egentligen inte är. Orten är som sagt liten och oansenlig. Därtill är den tråkig, som alla svenska småorter. Den är dock vackert placerad, invid havet i sluttningarna av den mäktiga Hallandsåsen. Trakten som helhet är osedvanligt (höll på att skriva osvenskt) vacker vilket naturligtvis räcker gott som skäl till att resa hit.
Vi har sedan många decennier gjort Båstad till vår tillflyktsort där ledighet och rekreation bedrivs. Vi ska säga ”med omnejd” för vår lilla stuga ligger ett stycke ifrån huvudorten, och släkt och familj har bebott ett flertal ställen i omgivningarna. Det finns gravar att besöka vid Östra Karups kyrka, den ännu mer oansenliga by som förstörts av E6:an och nu mest är känd som platsen där man tar av från motorvägen. Valet av plats för vårt sommarviste gjordes ganska slumpmässigt av släktingar i en äldre generation som inte alls var särskilt imponerade av platsens skönhet, än mindre av dess ställning som centralort för nationens jetset. Platsen kändes hemma, helt enkelt.
Dessa dagar är alltså Båstad försatt i ett tillstånd av extas. Orten är en hashtag på Twitter som kommer högt upp i aktivitetslistan. Varje år återkommer i stort sätt samma reportage och rapporter i tidningar, TV och radio. Det handlar naturligtvis ofta om tennis. För balansens skull återkommer också bekymrade rapporter om fylla och droger, om oskyldiga unga som dras ner i de dekadenta miljöer som domineras av allsköns tillrest skumrask från Stockholm. Allt som dessa veckor bjuder på sker inför de ibland häpna ögonen på ortsborna, som samtidigt gläds över ökade intäkter.
Vi som ser orten som vår egen, med särskild rätt, tycker inte riktigt om dessa juliveckor. Folkmassan är i vägen liksom, bilarna med. Det blir köer. Stockholmska talas överallt. Restaurangerna är fulla. Många av de tillresta är visserligen välklädda på ett sätt som inte utmärker svenskar på semester. Detta försonande faktum har dock svårt att uppväga övriga irritationsmoment. Båstad som ”förort till Stockholm”, som en person kallade platsen, i festvimlet för några somrar sedan, är jobbigt.
Som tur är ligger vår lilla stuga som sagt ett gott stycke ifrån festfolket vid hamnen. Här hör vi havets brus, vindens spel i björkarna, fågelsång och en och annan bil som försynt kör förbi. Vi ser sällan en levande själ, människor gömmer sig i sina trädgårdar och vill inte kontakt. De får väl som vi en regelbunden överdos ”där inne” och flyr sedan snabbt tillbaka till lugnet ”här ute”.
