En skogssjö någonstans i Östergötland. Vi har sovit i en liten sportstuga invid sjökanten. Tidig morgon. Vattnet ligger spegelblankt. Fiskarnas lek i vassen är det enda som bryter den kompakta tystnaden (vi utelämnar dåren på granntomten som börjar sin söndagmorgon med att fälla träd - han är inte långrandig som tur är). Det är en tystnad så tät att när man anstränger sig för att höra något är det de egna hjärtslagen man förnimmer.
Det är nog en ”magisk morgon”. Vi kan inte se hur den skulle kunna vara bättre. Morgonkaffet smakar utsökt. Det är förbluffande hur gott kaffe kan vara! Vi har varit här förr, många gånger. Vi vänder tillbaka i tanken till tiden då barnen var små, då smutsiga tygblöjor tvättades i sjön. Dagarna framlevdes med de jollrande små, avklädda på en filt under de skuggande träden. Det var sörgårdsidyll så det förslår. En livets höjdpunkt, utan tvekan.
Det var dagar som präglades av primitiv enkelhet, åtminstone jämfört med hur vi lever nu. Det primitiva fortsätter att locka svensken i oss - lite skumt om man ska vara ärlig. Hur charmigt är det egentligen med utedass? Uppfattningarna går isär på denna punkt. Det var enkel sommarmat som dominerade menyn, på den tiden. Det var långt till butiken. Dagarna innehöll inga vidlyftiga äventyr, då barnen var små och deras utrustning var jobbig att släpa runt. Bil, ja till och med körkort, saknades. Dusch och toalett var av det enklare slaget vilket innebar att tvagning genomfördes i sjön, i ur och skur. Just den detaljen är definitivt roligare som minne, kan man lägga till.
När vi nu är tillbaka, denna perfekta sommarmorgon, kan vi vistas länge i minnena. Låta dem flätas samman med intrycken för dagen. Denna tillvaro i skogen invid sjön, med stilla samtal på bryggan invid det kluckande vattnet, måste vara det mest sommar-svenska vi kan föreställa oss. Vi markerar ytterligare en box i listan. Vi inser efter en stund på den här platsen, att vi först nu klarar av att vila, ordentligt. Alltså är det trots allt nödvändigt att komma hemifrån en stund under semestern. Inte för att uppleva så mycket nytt, utan för att kunna koppla av. Det är först när vi lämnat våra hemtrakter som vi kan sluta sysselsätta oss med den uppsjö av praktikaliteter som fyller våra liv.
Vi blir trötta och loja på ett djupare plan. Vi pratar plötsligt om andra saker än vanligt, vi pratar på ett nytt sätt. Tecken på genuin vila, gissar vi. När vi återvänder till bryggan om kvällen griper oss återigen känslan av intensiv stillhet. Ordet eufori är nog det som bäst motsvarar denna känsla. Det blir omöjligt att inte erinra sig några rader av Gunnar Ekelöf, som man ofta vill citera. Just här, just nu passar de extra fint:
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
(ur Färjesång, 1941)
Det är nog en ”magisk morgon”. Vi kan inte se hur den skulle kunna vara bättre. Morgonkaffet smakar utsökt. Det är förbluffande hur gott kaffe kan vara! Vi har varit här förr, många gånger. Vi vänder tillbaka i tanken till tiden då barnen var små, då smutsiga tygblöjor tvättades i sjön. Dagarna framlevdes med de jollrande små, avklädda på en filt under de skuggande träden. Det var sörgårdsidyll så det förslår. En livets höjdpunkt, utan tvekan.
Det var dagar som präglades av primitiv enkelhet, åtminstone jämfört med hur vi lever nu. Det primitiva fortsätter att locka svensken i oss - lite skumt om man ska vara ärlig. Hur charmigt är det egentligen med utedass? Uppfattningarna går isär på denna punkt. Det var enkel sommarmat som dominerade menyn, på den tiden. Det var långt till butiken. Dagarna innehöll inga vidlyftiga äventyr, då barnen var små och deras utrustning var jobbig att släpa runt. Bil, ja till och med körkort, saknades. Dusch och toalett var av det enklare slaget vilket innebar att tvagning genomfördes i sjön, i ur och skur. Just den detaljen är definitivt roligare som minne, kan man lägga till.
När vi nu är tillbaka, denna perfekta sommarmorgon, kan vi vistas länge i minnena. Låta dem flätas samman med intrycken för dagen. Denna tillvaro i skogen invid sjön, med stilla samtal på bryggan invid det kluckande vattnet, måste vara det mest sommar-svenska vi kan föreställa oss. Vi markerar ytterligare en box i listan. Vi inser efter en stund på den här platsen, att vi först nu klarar av att vila, ordentligt. Alltså är det trots allt nödvändigt att komma hemifrån en stund under semestern. Inte för att uppleva så mycket nytt, utan för att kunna koppla av. Det är först när vi lämnat våra hemtrakter som vi kan sluta sysselsätta oss med den uppsjö av praktikaliteter som fyller våra liv.
Vi blir trötta och loja på ett djupare plan. Vi pratar plötsligt om andra saker än vanligt, vi pratar på ett nytt sätt. Tecken på genuin vila, gissar vi. När vi återvänder till bryggan om kvällen griper oss återigen känslan av intensiv stillhet. Ordet eufori är nog det som bäst motsvarar denna känsla. Det blir omöjligt att inte erinra sig några rader av Gunnar Ekelöf, som man ofta vill citera. Just här, just nu passar de extra fint:
Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.
Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!
(ur Färjesång, 1941)
