Dalarna - det svenskaste av alla svenska landskap? Nonsens, skulle en kritisk vänsterliberal säga - finns det nåt som är svenskt över huvud taget? Jo, en del, hävdar vi envist. Dalarna till exempel: ett vackert landskap med mycket skog, rödmålade stugor, härbren och midsommarstänger. Folkmusik och Classic cars. Jo, också det sistnämnda kan nog beskrivas som typiskt svenskt. Men, låt oss för gud skull ta oss förbi den dumma diskussionen om svenskhet. Vi blir bara arga på varandra…
I slutet av 1800-talet svepte en nationalromantisk våg fram över det svenska kulturlandskapet. Bakgrunden var tidens snabba förändringar - industrialisering och urbanisering. En representant av många för denna våg, var Moras store son, den internationellt erkände målaren Anders Zorn. Genom sina tavlor, där vardagslivet bland allmogen i landskapet skildrades utförligt och med stor respekt, skapade han en bild av denna del av landet, som har stått sig genom decennierna.
I år är det hundra år sedan Zorns kamrat och kollega Carl Larsson avled. Zorn-museet i Mora firar genom en specialutställning om de båda konstnärernas verksamhet, betydelse och vänskap. Det är en kompetent genomförd och mycket sevärd utställning, som bland annat lyfter just deras vänskap, samt likheter och skillnader i deras karriärer och verksamhet. Zorn som den framgångsrike kosmopoliten, som trots allt aldrig förlorade sina dalarötter. Och Larsson, som den intima sfärens skildrare, som fick kämpa för brödfödan, men som kanske idag framstår som den mest radikale och nyskapande av dem.
Även i Sundborn, platsen för Carl och Karin Larssons bedårande konstnärshem, visas en specialutställning under sommaren. Den behandlar ”den okände Carl Larsson”, och är kurerad av Ernst Billgren. Både Zorn-gården och Carl Larssons Sunborn är idag kulturinstitutioner av högsta rang. Vill man känna nationell stolthet genom att på något sätt uppleva att man hänger ihop med dessa två konstnärer, som lämnade oss för hundra år sedan, så tycker vi att det går alldeles utmärkt. Det går bra att kalla dem goda representanter för svensk kultur.
Hjälper de oss att tyda vår egen gåta? Bidrar studier av dem till förståelsen för hur det gick till när det moderna Sverige bildades? Utgör de och deras arv, på något sätt en del av de många komponenter som vi - några av oss - kallar svensk kultur? Jo, så tror vi!
Hos dessa båda - på många olika och komplexa sätt - tydliggörs en respekt för det okonstlade, enkla och folkliga. Här finns en kärlek till svenska färger, former och material. Här finns motivkretsar som inte existerar på samma sätt i andra nationella kulturer. There it is, som man säger.
Nu slutar vi käbbla om saken. Den som är ute och rör på sig i Sommar-Sverige, ska gärna ta en sväng inom Dalarna, detta urvackra landskap. Ta er då till Zorn-gården i Mora och till Sundborn med deras respektive separatutställningar, för ett par höggradiga kulturupplevelser. Ni ångrar er inte.
I slutet av 1800-talet svepte en nationalromantisk våg fram över det svenska kulturlandskapet. Bakgrunden var tidens snabba förändringar - industrialisering och urbanisering. En representant av många för denna våg, var Moras store son, den internationellt erkände målaren Anders Zorn. Genom sina tavlor, där vardagslivet bland allmogen i landskapet skildrades utförligt och med stor respekt, skapade han en bild av denna del av landet, som har stått sig genom decennierna.
I år är det hundra år sedan Zorns kamrat och kollega Carl Larsson avled. Zorn-museet i Mora firar genom en specialutställning om de båda konstnärernas verksamhet, betydelse och vänskap. Det är en kompetent genomförd och mycket sevärd utställning, som bland annat lyfter just deras vänskap, samt likheter och skillnader i deras karriärer och verksamhet. Zorn som den framgångsrike kosmopoliten, som trots allt aldrig förlorade sina dalarötter. Och Larsson, som den intima sfärens skildrare, som fick kämpa för brödfödan, men som kanske idag framstår som den mest radikale och nyskapande av dem.
Även i Sundborn, platsen för Carl och Karin Larssons bedårande konstnärshem, visas en specialutställning under sommaren. Den behandlar ”den okände Carl Larsson”, och är kurerad av Ernst Billgren. Både Zorn-gården och Carl Larssons Sunborn är idag kulturinstitutioner av högsta rang. Vill man känna nationell stolthet genom att på något sätt uppleva att man hänger ihop med dessa två konstnärer, som lämnade oss för hundra år sedan, så tycker vi att det går alldeles utmärkt. Det går bra att kalla dem goda representanter för svensk kultur.
Hjälper de oss att tyda vår egen gåta? Bidrar studier av dem till förståelsen för hur det gick till när det moderna Sverige bildades? Utgör de och deras arv, på något sätt en del av de många komponenter som vi - några av oss - kallar svensk kultur? Jo, så tror vi!
Hos dessa båda - på många olika och komplexa sätt - tydliggörs en respekt för det okonstlade, enkla och folkliga. Här finns en kärlek till svenska färger, former och material. Här finns motivkretsar som inte existerar på samma sätt i andra nationella kulturer. There it is, som man säger.
Nu slutar vi käbbla om saken. Den som är ute och rör på sig i Sommar-Sverige, ska gärna ta en sväng inom Dalarna, detta urvackra landskap. Ta er då till Zorn-gården i Mora och till Sundborn med deras respektive separatutställningar, för ett par höggradiga kulturupplevelser. Ni ångrar er inte.
