Få författare och journalister har i modern tid bidragit till den svenska reselitteraturen som Bobo Karlsson. I hans båda standardverk Urban safari 1 och 2, ger han oss fylliga och inspirerande skildringar av en lång rad storstäder världen över.
Karlsson är inte "ordentlig", systematisk eller turistorienterad. Han är subjektiv och lustdriven. Han älskar verkligen sina storstäder, vissa mer än andra förstås. Det gör han så grundligt att han håller livet i staden som en högre livsform. Rubrikens "Städer är snälla - länder är elaka - vilar på såväl historisk som personlig erfarenhet. En erfarenhet som delas av många. I min närhet suktar Malmöborna efter en varmare relation med Köpenhamn, men våra respektive regeringar är inte särskilt intresserade. Ergo: städer är snälla men länder är elaka, och sätter till och med käppar i hjulen för de städer som försöker komma närmare varandra. Fy skam.
Karlsson är inte "ordentlig", systematisk eller turistorienterad. Han är subjektiv och lustdriven. Han älskar verkligen sina storstäder, vissa mer än andra förstås. Det gör han så grundligt att han håller livet i staden som en högre livsform. Rubrikens "Städer är snälla - länder är elaka - vilar på såväl historisk som personlig erfarenhet. En erfarenhet som delas av många. I min närhet suktar Malmöborna efter en varmare relation med Köpenhamn, men våra respektive regeringar är inte särskilt intresserade. Ergo: städer är snälla men länder är elaka, och sätter till och med käppar i hjulen för de städer som försöker komma närmare varandra. Fy skam.
Hamburg var nära hemma och en återkommande bekantskap för Karlsson, som ju gick bort 2017. Han gillade Hamburg på samma sätt som många andra gjort och gör. Den som klumpar ihop Hamburg med Berlin och Köpenhamn - och möjligen Malmö - vet vad det handlar om. Här dröjer sig skitigheten kvar en smula, det lite råa och trasiga syns. En del av oss gillar sånt. En given kontrast är Stockholm, och egentligen de flesta svenska städer, putsade, välordnade och lite tråkiga som de kan vara.
Karlssons Hamburg är inte turisternas stad. Han går snabbt förbi de centrala stadsdelarna Altstadt och Neustadt, och kommenterar på sin höjd möjligheterna till lyxig shopping och andra uttryck för borgerligt och burget liv som dessa stadsdelar ger uttryck för. Hamburg är en av Europas rikaste städer, icke att förglömma.
Nä, Karlsson vill komma närmare något genuint. Vem vill inte det? Den internationella massturismen och övriga uttryck för globaliseringen (samma butikskedjor i alla europeiska städer) tenderar att utrota allt genuint och ersätta det med något utslätat och likriktat. Men efter hand uppstår en törst efter det autentiska, förstås. Vi är många som jagar efter det. Som alla andra storstäder har Hamburg gott om detta förstås, vilket man lätt finner om man letar lite.
Bobo Karlsson vandrar bort från Altstadts paradgator (Jungfernstieg, Mönkebergstrasse) och beger sig exempelvis till det högborgerliga Pöseldorf. Detta är stadsdelen där Ulrike Meinhof växte upp, och bebodde när hon var en etablerad och respekterad journalist. Innan allt tråkigt började... Meinhof lämnade det tjusiga Hamburg och vigde sitt liv åt "kampen", med välkänt och tragiskt resultat.
Det finns inte bara tjusig arkitektur i dagens Pöseldorf, utan också möjligheter till skoj. Rockbaren Zwick - Mittelweg 121 - utnämner Karlsson till det mesta stamhaket för tyska musiker och det bästa stället för en hamburgsk efterfest. Observera att boken nu är ca tio år gammal, så kolla upp detta, du som känner dig attraherad.
Väster om Pöseldorf, i stadsdelen Grindelviertel söker han efter de delar där det judiska Hamburg var som mest framträdande. Bornplatz kallades en gång i tiden för "Kleine Jerusalem". Efter att ha haft en av de största koncentrationerna av judar i Tyskland före kriget, fanns efter detsamma bara 647 människor av judisk börd kvar i Hamburg. Men, precis som i Berlin, växer den judiska gruppen i idag, och lite av forna tiders judiska liv finns faktiskt här, exempelvis på Café Leonar, berättar han.
Bobo Karlsson tar sig naturligtvis till St Pauli, den mest beryktade av alla Hamburgs stadsdelar. I själva verket är det här som han helst uppehåller sig förefaller det. Han pekar ut ett favorithotell här - Superbude (Obs! finns på flera adresser). Men nämner också ett av de nyare läckra hotellen, East hotel Hamburg på Simon von Utrechtstrasse 31. Det börjar nu få några år på nacken, men att döma av hemsidans inbjudande bilder håller man stilen som ett designmässigt sofistikerat och hippt vattenhål.
St Pauli är för övrigt förknippat med mer eller mindre vild utlevelse. Stadsdelen är en särskild skapelse måste man säga, och Karlsson beskriver den poetiskt som en blandning mellan Pigalle, Broadway, Liseberg, Kreutzberg, East village, Feskekörka och Christiania. Det måste man ju se som ett unikum! Men här finns verkligen mycket av varje! Området lockar festglatt folk från hela världen, siffran är 25 miljoner besökare om året. Själv störs jag för lätt av stora folksamlingar och högljudd (dålig) musik, för att riktigt trivas. Så är det ju för några av oss, det som drar mycket folk drar man sig undan.
Den som är lättkränkt bör inte ta sig nerför Reeperbahn, Grosse Freiheit eller Herbertstrasse, så mycket är klart. Det gäller särskilt sistnämnda gata, där bordellverksamheten är koncentrerad idag. Gatan är dock avskärmad med plank och grindar och under ständig uppsikt av poliser, som det finns gott om i dessa kvarter.
Reeperbahn (Repslagargatan) vilar dock på en intressant kulturhistoria och det är åtminstone lite fascinerande att fundera över hur sjömännen i århundraden har samlats här, i väntan på nästa påhugg och med fickan full av pengar. Det är lätt att dela Bobo Karlssons fascination således. De gamla, enkla, inrökta barerna är i flertalet fall sen länge borta, Vi (som inte upplevt dem själva) minns kanske istället Anders Petersens fantastiska bilder från Cafe Lehmitz.
Bobo Karlsson gillar också St George, med sin trevliga huvudgata Lange Reihe. Här finns ett lite stillsammare utbud av festmöjligheter, och det är också huvudscenen för stadens homosexuella och lesbiska, kanske med Cafe Gnosa som mittpunkt, fast det märks inte överdrivet mycket. En del av St Georg är också Hansaplatz och det mångkulturella Steindamm, som Karlsson beskriver som "en av Hamburgs mest rått cyniska gator". Han syftar på droger och prostitution, vilket säkert finns här med i riklig mängd. Ett som inte finns kvar längre är dock moskén Masjid Taiba, där terroristerna från 11e september "utbildades". Den stängdes av myndigheterna 2010.
I slutet av Hamburg-kapitlet drömmer Bobo Karlsson om nästa besök i den älskade staden. Det ska bland annat ta honom till en liten Kneipe som ligger lite "off the beaten track", precis det där som han älskar. Han nämner den vid namn så att vi också kan vandra dig nån dag: Oberhafen-Kantine. Jag tror jag tar mig dit nästa gång, och kikar in lite försiktigt. Jag är nog inte lika modig som Bobo Karlsson verkar ha varit, men jag lockas som han av det udda, det enkla och genuina, det som finns lite i marginalen. Det behöver inte vara vackert och hippt, inte alls, utan bara en smula autentiskt.
Karlssons Hamburg är inte turisternas stad. Han går snabbt förbi de centrala stadsdelarna Altstadt och Neustadt, och kommenterar på sin höjd möjligheterna till lyxig shopping och andra uttryck för borgerligt och burget liv som dessa stadsdelar ger uttryck för. Hamburg är en av Europas rikaste städer, icke att förglömma.
Nä, Karlsson vill komma närmare något genuint. Vem vill inte det? Den internationella massturismen och övriga uttryck för globaliseringen (samma butikskedjor i alla europeiska städer) tenderar att utrota allt genuint och ersätta det med något utslätat och likriktat. Men efter hand uppstår en törst efter det autentiska, förstås. Vi är många som jagar efter det. Som alla andra storstäder har Hamburg gott om detta förstås, vilket man lätt finner om man letar lite.
Bobo Karlsson vandrar bort från Altstadts paradgator (Jungfernstieg, Mönkebergstrasse) och beger sig exempelvis till det högborgerliga Pöseldorf. Detta är stadsdelen där Ulrike Meinhof växte upp, och bebodde när hon var en etablerad och respekterad journalist. Innan allt tråkigt började... Meinhof lämnade det tjusiga Hamburg och vigde sitt liv åt "kampen", med välkänt och tragiskt resultat.
Det finns inte bara tjusig arkitektur i dagens Pöseldorf, utan också möjligheter till skoj. Rockbaren Zwick - Mittelweg 121 - utnämner Karlsson till det mesta stamhaket för tyska musiker och det bästa stället för en hamburgsk efterfest. Observera att boken nu är ca tio år gammal, så kolla upp detta, du som känner dig attraherad.
Väster om Pöseldorf, i stadsdelen Grindelviertel söker han efter de delar där det judiska Hamburg var som mest framträdande. Bornplatz kallades en gång i tiden för "Kleine Jerusalem". Efter att ha haft en av de största koncentrationerna av judar i Tyskland före kriget, fanns efter detsamma bara 647 människor av judisk börd kvar i Hamburg. Men, precis som i Berlin, växer den judiska gruppen i idag, och lite av forna tiders judiska liv finns faktiskt här, exempelvis på Café Leonar, berättar han.
Bobo Karlsson tar sig naturligtvis till St Pauli, den mest beryktade av alla Hamburgs stadsdelar. I själva verket är det här som han helst uppehåller sig förefaller det. Han pekar ut ett favorithotell här - Superbude (Obs! finns på flera adresser). Men nämner också ett av de nyare läckra hotellen, East hotel Hamburg på Simon von Utrechtstrasse 31. Det börjar nu få några år på nacken, men att döma av hemsidans inbjudande bilder håller man stilen som ett designmässigt sofistikerat och hippt vattenhål.
St Pauli är för övrigt förknippat med mer eller mindre vild utlevelse. Stadsdelen är en särskild skapelse måste man säga, och Karlsson beskriver den poetiskt som en blandning mellan Pigalle, Broadway, Liseberg, Kreutzberg, East village, Feskekörka och Christiania. Det måste man ju se som ett unikum! Men här finns verkligen mycket av varje! Området lockar festglatt folk från hela världen, siffran är 25 miljoner besökare om året. Själv störs jag för lätt av stora folksamlingar och högljudd (dålig) musik, för att riktigt trivas. Så är det ju för några av oss, det som drar mycket folk drar man sig undan.
Den som är lättkränkt bör inte ta sig nerför Reeperbahn, Grosse Freiheit eller Herbertstrasse, så mycket är klart. Det gäller särskilt sistnämnda gata, där bordellverksamheten är koncentrerad idag. Gatan är dock avskärmad med plank och grindar och under ständig uppsikt av poliser, som det finns gott om i dessa kvarter.
Reeperbahn (Repslagargatan) vilar dock på en intressant kulturhistoria och det är åtminstone lite fascinerande att fundera över hur sjömännen i århundraden har samlats här, i väntan på nästa påhugg och med fickan full av pengar. Det är lätt att dela Bobo Karlssons fascination således. De gamla, enkla, inrökta barerna är i flertalet fall sen länge borta, Vi (som inte upplevt dem själva) minns kanske istället Anders Petersens fantastiska bilder från Cafe Lehmitz.
Bobo Karlsson gillar också St George, med sin trevliga huvudgata Lange Reihe. Här finns ett lite stillsammare utbud av festmöjligheter, och det är också huvudscenen för stadens homosexuella och lesbiska, kanske med Cafe Gnosa som mittpunkt, fast det märks inte överdrivet mycket. En del av St Georg är också Hansaplatz och det mångkulturella Steindamm, som Karlsson beskriver som "en av Hamburgs mest rått cyniska gator". Han syftar på droger och prostitution, vilket säkert finns här med i riklig mängd. Ett som inte finns kvar längre är dock moskén Masjid Taiba, där terroristerna från 11e september "utbildades". Den stängdes av myndigheterna 2010.
I slutet av Hamburg-kapitlet drömmer Bobo Karlsson om nästa besök i den älskade staden. Det ska bland annat ta honom till en liten Kneipe som ligger lite "off the beaten track", precis det där som han älskar. Han nämner den vid namn så att vi också kan vandra dig nån dag: Oberhafen-Kantine. Jag tror jag tar mig dit nästa gång, och kikar in lite försiktigt. Jag är nog inte lika modig som Bobo Karlsson verkar ha varit, men jag lockas som han av det udda, det enkla och genuina, det som finns lite i marginalen. Det behöver inte vara vackert och hippt, inte alls, utan bara en smula autentiskt.
