Strindbergs förhållande till Rom går tillbaka åtminstone till 1870, då han färdigställde dramat I Rom, som handlar om den danske bildhuggaren Berteld Thorvaldsen. Den senare är kanske den mest kända av alla de nordiska kulturpersoner som besökte och ibland bosatte sig i den eviga staden under loppet av 1800-talet.
Strindbergs första plan för ett besök i Rom slutade illa. Under våren 1884 var målet för familjen Strindbergs resa just Rom, men man kom inte längre än till Genua. Se tidigare artikel om detta debacle här!
Upprört beskrev Strindberg i ett flertal brev det misslyckade mötet med landet som alla nordeuropeer höjde till skyarna. Han fick mothugg förstås, bland annat av sin förläggare, Albert Bonnier:
Ni reste dit med full avsikt att finna fel där, därför att så många andra funnit så stort behag där, och fast Ni mången gång blev gripen av naturens skönhet där (ty det lyser fram emellan raderna) vill Ni ej erkänna det.
Nej, Strindberg lurades inte så bra men hade en obetvinglig lust att vara motvalls. Året därefter, våren 1885 kom han så till slut till Rom. Denna gång utan familj, men med sällskap av paret Verner och Emilia von Heidenstam. Formuleringarna som naglades fast är förväntat negativa, och storartade på klassiskt strindbergskt manér:
"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en." Forum Romanum beskrivs som en "ganska vacker grop, litet skräpig bara".
Som tidigare höll inte den främmande orten för en jämförelse med det vackra hemlandet. Strindberg led som vanligt av hemlängtan. Vid midsommartiden 1885 skrev han till Heidenstam:
Det är ju fan att man skall sakna sådan vidskepelse som kyrkpinglor och bonddrängar i rena skjortor, en stång med löv och urblåsta ägg!
Trots denna hemlängtan så var den radikala författaren ständigt på kant med svenska mentaliteter. En av dem, som han angrep hårt dessa år, var "svenskheten". Om det var just mötet med Rom som födde tankarna på en europeisk gemenskap hos honom är väl tveksamt, men faktum är att tankar om ett förenat Europa går igen i ett flertal sammanhang under dessa år i Strindbergs skrifter:
Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer.
Han lyckades väl knappast med den föresatsen. Har någon lyckats, någonsin?
(brevcitaten är hämtade ur Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012)
Upprört beskrev Strindberg i ett flertal brev det misslyckade mötet med landet som alla nordeuropeer höjde till skyarna. Han fick mothugg förstås, bland annat av sin förläggare, Albert Bonnier:
Ni reste dit med full avsikt att finna fel där, därför att så många andra funnit så stort behag där, och fast Ni mången gång blev gripen av naturens skönhet där (ty det lyser fram emellan raderna) vill Ni ej erkänna det.
Nej, Strindberg lurades inte så bra men hade en obetvinglig lust att vara motvalls. Året därefter, våren 1885 kom han så till slut till Rom. Denna gång utan familj, men med sällskap av paret Verner och Emilia von Heidenstam. Formuleringarna som naglades fast är förväntat negativa, och storartade på klassiskt strindbergskt manér:
"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en." Forum Romanum beskrivs som en "ganska vacker grop, litet skräpig bara".
Som tidigare höll inte den främmande orten för en jämförelse med det vackra hemlandet. Strindberg led som vanligt av hemlängtan. Vid midsommartiden 1885 skrev han till Heidenstam:
Det är ju fan att man skall sakna sådan vidskepelse som kyrkpinglor och bonddrängar i rena skjortor, en stång med löv och urblåsta ägg!
Trots denna hemlängtan så var den radikala författaren ständigt på kant med svenska mentaliteter. En av dem, som han angrep hårt dessa år, var "svenskheten". Om det var just mötet med Rom som födde tankarna på en europeisk gemenskap hos honom är väl tveksamt, men faktum är att tankar om ett förenat Europa går igen i ett flertal sammanhang under dessa år i Strindbergs skrifter:
Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer.
Han lyckades väl knappast med den föresatsen. Har någon lyckats, någonsin?
(brevcitaten är hämtade ur Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012)