Ämnet tar förvisso aldrig slut - Strindbergs resor. Han reste mer än de flesta och vistades utomlands många år. Det var ömsom flykt, ömsom nyfikenhet och rastlöshet som drev honom. Men där fanns också, åtminstone då och då, de mest ädla resemotiv bland drivkrafterna: genuina och djupt liggande intressen att lära nytt om platser och människor. Ändå kunde han aforistiskt brista ut i sådant som detta:
Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!'
En av hans många resor, som också gav upphov till reportageboken Bland franska bönder, ägde rum sensommaren 1886. Bakgrunden var en strävan efter att förstå förändringar i samtiden – snabb industrialisering och urbanisering - och hitta nya utgångspunkter för den samhällskritik – med växlande fokus - som bubblade inom Strindberg under hans mest aktiva år. Han var vid den här tidpunkten av åsikten att tidens progressiva krafter överbetonade betydelsen av industrialiseringen och industriarbetarklassen. Han vill genom sina studier och sin bok istället rikta fokus på ”det sanna folket” – bönderna.
Med på resan fanns den unge mineralogen och tillika socialdemokraten Gustav Steffen, som hyste en stor beundran för den radikale författaren. Resan i Frankrike avverkades under några intensiva veckor medelst tåg (mest), diligens och till fots. Paret tog sig genom hela landet i en vid cirkel från Alsace i öster via Picardie i väster till Atlant- och sedan Medelhavskusten i söder.
De gör ett stort antal stopp och besöker inalles 87 byar. De gör okulära observationer, tecknar, fotograferar, intervjuar, och läser. I Nimes i södra Frankrike avpolleteras dock reskamraten och assistenten, vagt anklagad för stöld och bristande kompetens. Strindberg var aldrig lätt att tas med.
Inför resan skriver han till Carl Larsson:
Jag vill skriva om hur bonden lever och vad han tänker, hur han har det och hur han och hans landskap, hans åkrar och ängar ser ut; Jag vill höra vad han menar om kulturen och framtiden!
Bokens slutord sammanfattar fint trossatserna bakom projektet:
Alltså framtiden åt bonden! Är den önskan och den förhoppning som uttalats av alla samhällsförbättrare.
Många av hans läsare blev missnöjda och konfunderade. Så exempelvis Hjalmar Branting som i en recension av Bland franska bönder, avfärdade Strindbergs synsätt. Framtiden fanns hos industrialiseringens fotfolk och socialisterna gjorde bäst i att ty sig till den snabbt växande arbetarklassen. Att vurma för Europas småbönder kändes bakåtsträvande.
Resan och dess resultat avslöjar en stark oro över samtidens omvandlande krafter hos Strindberg. Här framkommer nostalgiska och konservativa drag som också var en del av vår komplexa författares personlighet. Han kommer också ut som miljökämpe och som en 1800-talets Rousseau, helt i linje med vår egen tids ideal. Det gäller för den moderna människan att lära sig använda ”naturens gratiskrafter”, som vind-, sol- och vattenkraft.
Hur gick det till sist med resandet då? Nedanstående rader skrivna några år in på 1900-talet fångar stämningen därvidlag i slutet av hans liv:
Jag undrar om jag skall ta vandringsstaven igen och gå ut i villande värld? Men jag är 60 år, trött, och hatar snusk på hotell och snuskiga vanor. Bara en resa lockar mig, den allra sista, och jag vill dö i mitt land."
Fler texter om Strindberg på resande fot finner du här!
Källor: Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012), Bland resenäraer och kosmopoliter, M Kylhammar, (2017)
Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!'
En av hans många resor, som också gav upphov till reportageboken Bland franska bönder, ägde rum sensommaren 1886. Bakgrunden var en strävan efter att förstå förändringar i samtiden – snabb industrialisering och urbanisering - och hitta nya utgångspunkter för den samhällskritik – med växlande fokus - som bubblade inom Strindberg under hans mest aktiva år. Han var vid den här tidpunkten av åsikten att tidens progressiva krafter överbetonade betydelsen av industrialiseringen och industriarbetarklassen. Han vill genom sina studier och sin bok istället rikta fokus på ”det sanna folket” – bönderna.
Med på resan fanns den unge mineralogen och tillika socialdemokraten Gustav Steffen, som hyste en stor beundran för den radikale författaren. Resan i Frankrike avverkades under några intensiva veckor medelst tåg (mest), diligens och till fots. Paret tog sig genom hela landet i en vid cirkel från Alsace i öster via Picardie i väster till Atlant- och sedan Medelhavskusten i söder.
De gör ett stort antal stopp och besöker inalles 87 byar. De gör okulära observationer, tecknar, fotograferar, intervjuar, och läser. I Nimes i södra Frankrike avpolleteras dock reskamraten och assistenten, vagt anklagad för stöld och bristande kompetens. Strindberg var aldrig lätt att tas med.
Inför resan skriver han till Carl Larsson:
Jag vill skriva om hur bonden lever och vad han tänker, hur han har det och hur han och hans landskap, hans åkrar och ängar ser ut; Jag vill höra vad han menar om kulturen och framtiden!
Bokens slutord sammanfattar fint trossatserna bakom projektet:
Alltså framtiden åt bonden! Är den önskan och den förhoppning som uttalats av alla samhällsförbättrare.
Många av hans läsare blev missnöjda och konfunderade. Så exempelvis Hjalmar Branting som i en recension av Bland franska bönder, avfärdade Strindbergs synsätt. Framtiden fanns hos industrialiseringens fotfolk och socialisterna gjorde bäst i att ty sig till den snabbt växande arbetarklassen. Att vurma för Europas småbönder kändes bakåtsträvande.
Resan och dess resultat avslöjar en stark oro över samtidens omvandlande krafter hos Strindberg. Här framkommer nostalgiska och konservativa drag som också var en del av vår komplexa författares personlighet. Han kommer också ut som miljökämpe och som en 1800-talets Rousseau, helt i linje med vår egen tids ideal. Det gäller för den moderna människan att lära sig använda ”naturens gratiskrafter”, som vind-, sol- och vattenkraft.
Hur gick det till sist med resandet då? Nedanstående rader skrivna några år in på 1900-talet fångar stämningen därvidlag i slutet av hans liv:
Jag undrar om jag skall ta vandringsstaven igen och gå ut i villande värld? Men jag är 60 år, trött, och hatar snusk på hotell och snuskiga vanor. Bara en resa lockar mig, den allra sista, och jag vill dö i mitt land."
Fler texter om Strindberg på resande fot finner du här!
Källor: Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012), Bland resenäraer och kosmopoliter, M Kylhammar, (2017)
