Här följer första delen i en serie artiklar av Thomas Sewerin. Thomas reser denna gång ner till södra Tyskland - Schwaben - där han finner en rad fascinerande kyrkor, kloster och slott som alla tillhör den stil inom arkitektur, bildkonst m m som vi kallar rokoko. Tidsperioden rör decennierna vid mitten av 1700-talet.
Vill du läsa hela texten om denna resa på en gång, finns den som pdf här, på en ny flik! Läs gärna andra artiklar av Thomas som redan är välrepresenterad på sajten – använd sökfunktionen så hittar du dem!
Håll utkik efter kommande delar från Thomas sydtyska resa!
Resan ner
En tidig oktoberdag far jag, nybakad sjuttiofemåring, med hög fart genom Tyskland på väg till Oberschwaben för att studera rokokokyrkorna där. Full av spänd förväntan, men jag har också varit lite ängslig för körandet. Ska man vid den här åldern kasta sig ut i det tuffa tempot på autobahn? Jodå, redan innan Rødby njuter jag i bilen. I Kasselbackarna ljuder min fars gamla devis “Nu travar hästarna bra, kapten!” angenämt inombords. Jag gör flera resor samtidigt i fantasin. Minns alla gånger vi i familjen passerat de olika avsnitten på vägen och alla stopp vi gjort, för bensin och en tupplur. På väg till Italien på somrarna och till Alperna på vintern. Och hem igen. Fina minnen tar mig hela dagen fram till Iphofen, mitt i vinrika Franken.
På vägen ner tänker jag på motiven till den här resan. Jag ska besöka helt speciella tyska rum. Jag har ju alltid varit upptagen av rum. Inte minst att skapa egna för mina syften i mitt arbete. Varje kurs och varje seminarium börjar ju alltid med att möblera och möblera om rummen. För att ge liv åt bästa möjliga samtal och reflektioner. Jag ägnade flera år en gång åt Blooomsburygruppen och texten som jag skrev om dem kom att heta Känslans rum. Jag tänkte mig den gruppen, deras samtal och aktiviteter, som ett rum och utvecklade tanken på den välfungerande gruppen som en kompost. Jag studerade maktens rum i Italien, i Siena, Mantova och Florens. Jag läste Bachelard om The Poetics of Space. Nu är jag på väg mot ännu ett speciellt rum. Vad är innebörden av och meningen med de tyska rokoko-kyrkorummen? Hur gick det till när de tänktes fram och byggdes? Varför bara där nere i Bayern och Schwaben, och just då? Jag har massor med frågor.
Vi har stigit in i några av dessa rum förut på våra resor söderut och jag har häpnat och fascinerats av storslagenheten i dessa interiörer, takmålningar, stuckaturer och skulpturer. Jag har läst om arkitekten Balthasar Neumann, besökt hans och den venetianske målaren Tiepolos trapphus i residenset i Würzburg, Neumanns praktfulla kyrkor Vierzehnheiligen och Neresheim, men också vallfartskyrkan Die Wies – den kändaste av alla rokokotempel. Jag har rest runt och samlat på intryck från bröderna Asams rad av sakrala konstverk i München, Weltenburg och Rohr. Jag har lystet noterat i min Tysklandskartbok benämningen “Die Oberschwäbische Barockstraße”, velat köra på den vägen och fantiserat om att skriva en spänningsroman som utspelar sig i en sådan rokokomiljö. Nu tänker jag stilla min nyfikenhet på riktigt och ta reda på ordentligt vad som hände där och då.
Jag har haft stor behållning av följande text i konsthistorikern Bo Lindvalls bok Från rokoko till impressionism. Jag tar med hela citatet för det är en så väl formulerad sammanfattning av rokokotidens väsen:
Rokokomänniskorna isolerade sig i tid och rum. I tiden från det förflutna och det tillkommande, i rummet från yttervärlden. De värjde sig mot insyn. Rokokon syftade liksom barocken till skapandet av ett allkonstverk. Men barockens allkonstverk var ett propagandainstrument som skulle röra, förföra och behärska med alla medel och som utnyttjades av tidens andliga och världsliga furstar till att forma överväldigande miljöer för triumferande makt. Rokokons människor ville i sina allkonstverk inte uttrycka makt, ty makt var dem förhatlig. Rokokon ville inte röra, förföra och behärska utan roa, underhålla och förströ; dess miljö skulle inte skapas för processioner och pompa utan för lek och dans, konversation och kurtis.
Rokokobyggnaderna öppnade sig inte som barockens fasader eller som gotikens, där portalen likt en öppen famn drar människorna till sig in i en oändlighets-stämning av ljus, dunkel och färg. Bakom rokokons strama fasader spelade sällskapslivet upp som i en invecklad men graciös balett. Barocken hade lärt av gotiken rörelsens och oändlighetens suggestion: rokokon transponerade barockens rörelse i en graciös tonart, satte barockens eld på sparlåga och lade beslag på oändligheten för privat bruk. Det krävde en kongenial dekor, där ornamentiken likt baletten genom fulländad formell disciplin blivit en andra natur. Liksom rokokons sällskapsliv skulle ornamentiken markera frivillig isolering och gränslös frihet. Människan ville i sitt rokokogemak känna sig som i en gyllene bur, men hon ville inte känna sig innestängd. Det var omvärlden, som skulle vara utestängd.
Till det yttre är dessa rokokokyrkor tryggt grundmurade med övertygande arkitektonisk stadga./.../ Ändå verkade kyrkorna till det yttre massiva och jordbundna i jämförelse med interiörerna. När besökarna kom in i en sådan kyrka, skulle alla intryck av jordisk förankring upphävas. Materiens tyngd skulle vara övervunnen, upplöst i ljus och skuggor, i guld och alla färger. Kyrkorummet skulle vara som en levande ogripbar organism, skenbart i ständig rörelse, som av djupa andetag. Uppåt tycktes det öppna sig mot himlen i visioner långt djärvare än någonsin under 1600-talet.
I dessa interiörer ville kyrkan manifestera också sin seger över naturvetenskapen: den kris var övervunnen som naturvetenskapsmännens frontal-angrepp försatt den i. Kyrkan accepterade naturlagarna i den timliga världen; kyrkobyggnadens exteriör var betingad av deras existens. Men interiörerna vittnade om trons seger över vetandet och om miraklernas suveränitet. Newton gällde till kyrkporten, sade man, men inte innanför den. Kyrkorummet var himmelrikets förgård och där rådde inte naturlagarna.
Gefundenes fressen, som man sa förr, för mig, “en funnen godbit”. Umgänge, samtal, reflektioner, lekfullt lärande. Rokokotiden passar mig, sånt har jag skrivit om och försökt åstadkomma som organisationspsykolog. Men det som också fängslar mig är idén om förhållandet mellan utanpå och inuti. Exteriört och interiört. Jämför en ytlig bekantskap med en fördjupad relation till en annan människa. Det finns hur många människor som helst och varje människa är ensam i sitt slag, alldeles särskild om man lär känna henne, öppnar porten till hennes egenartade liv och omständigheter. Likaså varje organisation. På ytan likt alla andra företag eller verksamheter, men kommer man in genom dörren och anknyter till dem som är där inne och vad de gör, öppnar sig en helt egen blickfångande värld också där.
Jag ska nu beskriva den här rokokovärlden genom att förmedla lite av vad jag lär mig om rokokon i förbindelse med de platser – kyrkor, kloster och slott – som jag besöker på resan och i den ordning som jag stannar bilen och går in.
Vill du läsa hela texten om denna resa på en gång, finns den som pdf här, på en ny flik! Läs gärna andra artiklar av Thomas som redan är välrepresenterad på sajten – använd sökfunktionen så hittar du dem!
Håll utkik efter kommande delar från Thomas sydtyska resa!
Resan ner
En tidig oktoberdag far jag, nybakad sjuttiofemåring, med hög fart genom Tyskland på väg till Oberschwaben för att studera rokokokyrkorna där. Full av spänd förväntan, men jag har också varit lite ängslig för körandet. Ska man vid den här åldern kasta sig ut i det tuffa tempot på autobahn? Jodå, redan innan Rødby njuter jag i bilen. I Kasselbackarna ljuder min fars gamla devis “Nu travar hästarna bra, kapten!” angenämt inombords. Jag gör flera resor samtidigt i fantasin. Minns alla gånger vi i familjen passerat de olika avsnitten på vägen och alla stopp vi gjort, för bensin och en tupplur. På väg till Italien på somrarna och till Alperna på vintern. Och hem igen. Fina minnen tar mig hela dagen fram till Iphofen, mitt i vinrika Franken.
På vägen ner tänker jag på motiven till den här resan. Jag ska besöka helt speciella tyska rum. Jag har ju alltid varit upptagen av rum. Inte minst att skapa egna för mina syften i mitt arbete. Varje kurs och varje seminarium börjar ju alltid med att möblera och möblera om rummen. För att ge liv åt bästa möjliga samtal och reflektioner. Jag ägnade flera år en gång åt Blooomsburygruppen och texten som jag skrev om dem kom att heta Känslans rum. Jag tänkte mig den gruppen, deras samtal och aktiviteter, som ett rum och utvecklade tanken på den välfungerande gruppen som en kompost. Jag studerade maktens rum i Italien, i Siena, Mantova och Florens. Jag läste Bachelard om The Poetics of Space. Nu är jag på väg mot ännu ett speciellt rum. Vad är innebörden av och meningen med de tyska rokoko-kyrkorummen? Hur gick det till när de tänktes fram och byggdes? Varför bara där nere i Bayern och Schwaben, och just då? Jag har massor med frågor.
Vi har stigit in i några av dessa rum förut på våra resor söderut och jag har häpnat och fascinerats av storslagenheten i dessa interiörer, takmålningar, stuckaturer och skulpturer. Jag har läst om arkitekten Balthasar Neumann, besökt hans och den venetianske målaren Tiepolos trapphus i residenset i Würzburg, Neumanns praktfulla kyrkor Vierzehnheiligen och Neresheim, men också vallfartskyrkan Die Wies – den kändaste av alla rokokotempel. Jag har rest runt och samlat på intryck från bröderna Asams rad av sakrala konstverk i München, Weltenburg och Rohr. Jag har lystet noterat i min Tysklandskartbok benämningen “Die Oberschwäbische Barockstraße”, velat köra på den vägen och fantiserat om att skriva en spänningsroman som utspelar sig i en sådan rokokomiljö. Nu tänker jag stilla min nyfikenhet på riktigt och ta reda på ordentligt vad som hände där och då.
Jag har haft stor behållning av följande text i konsthistorikern Bo Lindvalls bok Från rokoko till impressionism. Jag tar med hela citatet för det är en så väl formulerad sammanfattning av rokokotidens väsen:
Rokokomänniskorna isolerade sig i tid och rum. I tiden från det förflutna och det tillkommande, i rummet från yttervärlden. De värjde sig mot insyn. Rokokon syftade liksom barocken till skapandet av ett allkonstverk. Men barockens allkonstverk var ett propagandainstrument som skulle röra, förföra och behärska med alla medel och som utnyttjades av tidens andliga och världsliga furstar till att forma överväldigande miljöer för triumferande makt. Rokokons människor ville i sina allkonstverk inte uttrycka makt, ty makt var dem förhatlig. Rokokon ville inte röra, förföra och behärska utan roa, underhålla och förströ; dess miljö skulle inte skapas för processioner och pompa utan för lek och dans, konversation och kurtis.
Rokokobyggnaderna öppnade sig inte som barockens fasader eller som gotikens, där portalen likt en öppen famn drar människorna till sig in i en oändlighets-stämning av ljus, dunkel och färg. Bakom rokokons strama fasader spelade sällskapslivet upp som i en invecklad men graciös balett. Barocken hade lärt av gotiken rörelsens och oändlighetens suggestion: rokokon transponerade barockens rörelse i en graciös tonart, satte barockens eld på sparlåga och lade beslag på oändligheten för privat bruk. Det krävde en kongenial dekor, där ornamentiken likt baletten genom fulländad formell disciplin blivit en andra natur. Liksom rokokons sällskapsliv skulle ornamentiken markera frivillig isolering och gränslös frihet. Människan ville i sitt rokokogemak känna sig som i en gyllene bur, men hon ville inte känna sig innestängd. Det var omvärlden, som skulle vara utestängd.
Till det yttre är dessa rokokokyrkor tryggt grundmurade med övertygande arkitektonisk stadga./.../ Ändå verkade kyrkorna till det yttre massiva och jordbundna i jämförelse med interiörerna. När besökarna kom in i en sådan kyrka, skulle alla intryck av jordisk förankring upphävas. Materiens tyngd skulle vara övervunnen, upplöst i ljus och skuggor, i guld och alla färger. Kyrkorummet skulle vara som en levande ogripbar organism, skenbart i ständig rörelse, som av djupa andetag. Uppåt tycktes det öppna sig mot himlen i visioner långt djärvare än någonsin under 1600-talet.
I dessa interiörer ville kyrkan manifestera också sin seger över naturvetenskapen: den kris var övervunnen som naturvetenskapsmännens frontal-angrepp försatt den i. Kyrkan accepterade naturlagarna i den timliga världen; kyrkobyggnadens exteriör var betingad av deras existens. Men interiörerna vittnade om trons seger över vetandet och om miraklernas suveränitet. Newton gällde till kyrkporten, sade man, men inte innanför den. Kyrkorummet var himmelrikets förgård och där rådde inte naturlagarna.
Gefundenes fressen, som man sa förr, för mig, “en funnen godbit”. Umgänge, samtal, reflektioner, lekfullt lärande. Rokokotiden passar mig, sånt har jag skrivit om och försökt åstadkomma som organisationspsykolog. Men det som också fängslar mig är idén om förhållandet mellan utanpå och inuti. Exteriört och interiört. Jämför en ytlig bekantskap med en fördjupad relation till en annan människa. Det finns hur många människor som helst och varje människa är ensam i sitt slag, alldeles särskild om man lär känna henne, öppnar porten till hennes egenartade liv och omständigheter. Likaså varje organisation. På ytan likt alla andra företag eller verksamheter, men kommer man in genom dörren och anknyter till dem som är där inne och vad de gör, öppnar sig en helt egen blickfångande värld också där.
Jag ska nu beskriva den här rokokovärlden genom att förmedla lite av vad jag lär mig om rokokon i förbindelse med de platser – kyrkor, kloster och slott – som jag besöker på resan och i den ordning som jag stannar bilen och går in.
