Tyke Tykesson från Malmö är ute på en lång ensamresa i Asien. Han har nu lämnat Indien, som han skrivit om flertalet gånger här på TT, för ett kortare besök i Myanmar.
Det är bara två veckor sedan jag lämnade Udaipur. Men Indien känns ändå väldigt avlägset. Alla som rest har väl känt av hur påtaglig tidens relativitet blir av resan. Tidsuppfattningen förvrängs helt enkelt. Å ena sidan går tiden fort eftersom det ständigt händer något. Å andra sidan kan ju en vecka kännas flera gånger längre än i vardagen. Och intrycken trängs i hjärnan. För mig blir dagboksanteckningar nödvändiga för att hålla isär platser, människor och händelser. Och paus.
Efter Indien stannade jag ett par dagar i Bangkok – en för mig välbekant stad där jag känner mig ganska hemtam – och gjorde nästan ingenting. Men jag har rest vidare. Lagt ett nytt land till den långa listan av besökta länder. Myanmar.
Det är bara två veckor sedan jag lämnade Udaipur. Men Indien känns ändå väldigt avlägset. Alla som rest har väl känt av hur påtaglig tidens relativitet blir av resan. Tidsuppfattningen förvrängs helt enkelt. Å ena sidan går tiden fort eftersom det ständigt händer något. Å andra sidan kan ju en vecka kännas flera gånger längre än i vardagen. Och intrycken trängs i hjärnan. För mig blir dagboksanteckningar nödvändiga för att hålla isär platser, människor och händelser. Och paus.
Efter Indien stannade jag ett par dagar i Bangkok – en för mig välbekant stad där jag känner mig ganska hemtam – och gjorde nästan ingenting. Men jag har rest vidare. Lagt ett nytt land till den långa listan av besökta länder. Myanmar.
Jag har kommit till Mandalay, den påstått mytomspunna staden i norra Myanmar, omskriven av bland andra George Orwell och Rudyard Kipling. Den senare skrev en dikt med titeln On the road to Mandalay som tacksamt har använts i olika sångtexter. Men vad myterna om staden egentligen består av framgår inte helt tydligt. Staden är inte gammal. Den anlades vid mitten av 1800-talet av kung Mindon som flyttade sin huvudstad till platsen.
Den byggdes kring en enorm palatsanläggning, en kvadratiskt formad enklav omgärdad av en åtta km lång mur och vallgrav. Som försvarsanläggning måste anläggningen vid sin tillkomst ha varit helt meningslös. Men det spelade kanske ingen roll – det gav ju ett mäktigt och imponerande intryck. Mandalay blev den sista kungliga huvudstaden i Burma. Den fick 27 år som sådan. 1886 ockuperade britterna Burma och landet blev en del av det koloniala brittiska imperiet.
Dagens Mandalay är en grönskande miljonstad med breda gator i ett klassiskt rutnät. Hotellet tillhandahåller cyklar gratis så jag tar mig åter runt på mitt favoritfordon. Det är enkelt att orientera sig och vallgraven och murarna är riktningsgivare och hållpunkter. Själva palatset brann ner i andra världskrigets slutskede och den rekonstruerade versionen från 1990-talet är måttligt intressant. Det finns dock en bevarad träbyggnad, kallad Shwenandaw Kyaung. Byggnaden var ursprungligen en del av det kungliga palatset i den tidigare huvudstaden men monterades ner och flyttades till Mandalay. Med sina detaljerade sniderier i teak är den ett unikt exempel på traditionell burmesisk träarkitektur.
Min väg till Mandalay gick via Bagan. Det är en betydligt äldre huvudstad som under sin storhetstid för 1000 år sedan förmodligen var en av världens största städer, kanske med 200 000 invånare. Men med all säkerhet är staden den plats i världen som hade – och har – flest tempel och pagoder. Det har enligt uppskattningar som mest funnits omkring 10 000. Men i Bagan har flera jordbävningar inträffat – senast 1975 och 2016 – som kraftigt decimerat antalet. Något mer än 2000 finns kvar. Det räcker gott och väl. Eftersom endast tempel och pagoder återstår, till synes slumpmässigt utspridda i landskapet, är det svårt att föreställa sig hur staden såg ut. Alla mindre beständiga byggnader av trä har ju försvunnit sedan länge.
Jag flög luftballong över Bagan. Tiden föreföll för en stund stå stilla. I den svaga vinden rörde sig ballongen sakta över de buddhistiska helgedomarna. Tystnaden och stillheten 150 meter över marken bröts bara då piloten – Shaun från Australien – då och då tände gaslågan för att få ballongen att stiga något. Dimman lättade när solen gick upp och tempel och pagoder lyses upp av solstrålarna. De som har kvar sitt guldbelagda yttre glänser och skimrar förföriskt. Upplevelsen kommer att etsa sig fast i mitt minne livet ut.
Den byggdes kring en enorm palatsanläggning, en kvadratiskt formad enklav omgärdad av en åtta km lång mur och vallgrav. Som försvarsanläggning måste anläggningen vid sin tillkomst ha varit helt meningslös. Men det spelade kanske ingen roll – det gav ju ett mäktigt och imponerande intryck. Mandalay blev den sista kungliga huvudstaden i Burma. Den fick 27 år som sådan. 1886 ockuperade britterna Burma och landet blev en del av det koloniala brittiska imperiet.
Dagens Mandalay är en grönskande miljonstad med breda gator i ett klassiskt rutnät. Hotellet tillhandahåller cyklar gratis så jag tar mig åter runt på mitt favoritfordon. Det är enkelt att orientera sig och vallgraven och murarna är riktningsgivare och hållpunkter. Själva palatset brann ner i andra världskrigets slutskede och den rekonstruerade versionen från 1990-talet är måttligt intressant. Det finns dock en bevarad träbyggnad, kallad Shwenandaw Kyaung. Byggnaden var ursprungligen en del av det kungliga palatset i den tidigare huvudstaden men monterades ner och flyttades till Mandalay. Med sina detaljerade sniderier i teak är den ett unikt exempel på traditionell burmesisk träarkitektur.
Min väg till Mandalay gick via Bagan. Det är en betydligt äldre huvudstad som under sin storhetstid för 1000 år sedan förmodligen var en av världens största städer, kanske med 200 000 invånare. Men med all säkerhet är staden den plats i världen som hade – och har – flest tempel och pagoder. Det har enligt uppskattningar som mest funnits omkring 10 000. Men i Bagan har flera jordbävningar inträffat – senast 1975 och 2016 – som kraftigt decimerat antalet. Något mer än 2000 finns kvar. Det räcker gott och väl. Eftersom endast tempel och pagoder återstår, till synes slumpmässigt utspridda i landskapet, är det svårt att föreställa sig hur staden såg ut. Alla mindre beständiga byggnader av trä har ju försvunnit sedan länge.
Jag flög luftballong över Bagan. Tiden föreföll för en stund stå stilla. I den svaga vinden rörde sig ballongen sakta över de buddhistiska helgedomarna. Tystnaden och stillheten 150 meter över marken bröts bara då piloten – Shaun från Australien – då och då tände gaslågan för att få ballongen att stiga något. Dimman lättade när solen gick upp och tempel och pagoder lyses upp av solstrålarna. De som har kvar sitt guldbelagda yttre glänser och skimrar förföriskt. Upplevelsen kommer att etsa sig fast i mitt minne livet ut.
