Vi får plötsligt för oss att vi befinner oss långt inne i en skånsk eller dansk lövskog. Det är riktigt märkligt, med tanke på att vi istället vistas mitt i en europeisk storstad. Berlins gröna lunga i stadens mitt – Tiergarten – är en enorm parkanläggning, som det nästan är möjligt att gå vilse i.
Längst in är de grusade promenadvägarna tomma och öde. Man tänker att detta borde vara en populär plats för vila, men det är nog för långt att gå för de flesta berlinare på lunch, att ta sig till den mest avlägsna vrån av Tiergarten. Här hörs ljudet från trafiken först om uppmärksamheten skärps. En solig vårdag i april är en promenad här en njutning av högsta rang. Det går också att bli körd i rickshaw, vilket ett gäng trötta turister vittnar om, i och för sig ivrigt diskuterande historiska frågor med sina välinformerade och hippa cykelförare.
Det ser alltså ut som en skog. Större delen av parken utgörs helt enkelt av fritt växande lövträd. Då och då kommer vi dock fram till en liten anlagd damm eller en staty av klassiskt snitt, omgiven av en plätt gräsmatta. Initierade människor säger att det finns gott om djur i parken, till och med rävar. Vi ser inte Mickel, men väl en sävlig sköldpadda, som långsamt släpar sig upp för en omkullvält trädstam. Någon fick för sig att släppa lös ett par sköldpaddor här för ett antal år sedan, och de kallblodiga djuren har mot all förmodan lyckats med bedriften att övervintra. Enligt uppgift fortplantar de sig inte, det är för kallt för det. Men glada djurvänner fortsätter att sätta ut paddor så gruppen växer.
Framme vid Grosser Stern, mitt i parken, är vi tillbaka på turistrutten och knappast ensamma längre. Den 67 meter höga Siegessäule uppmärksammar den storslagna segern över Frankrike 1871. Fast egentligen handlade det om segern över danskarna 1864. Inte mycket att vara stolt över kan man tycka. Och det var inte dåtidens tyskar heller, och så lade man till den tjusiga guldkvinnan i toppen - efter segern i det fransk-tyska kriget. Ett oskyldigt avlägset krig? Kanske, eller så var det i samband med detta krig som allting började. Storhetsvansinnet växte snabbt i vissa ledande kretsar i Tyskland efter 1871. Sen gick det som det gick. Hur som helst återfinner vi här några av tidens stora män, majestätiskt blickande in mot kolonnen från sina höga socklar: Bismarck, Roon, Moltke… Bara män, men på toppen av kolonnen finner vi alltså en kvinna, Gold-Elsa kallad i berlinsk folkmun.
Bort från folkmassorna igen tänker vi och vandrar mot sydväst utmed Fasanerieallé. Vilket namn på en grusgång! Men vi förstår vad man jagat för byte här. Snart får vi ytterligare bilder av jakt serverade, då vi kommer förbi ett par grandiosa pjäser föreställande rävjakt medelst hundar och gevär. Churfürstliche Fuchsjagd eller Die Fuchsjagd zur Kaiserzeit är namnet på två tjusiga skulpturgrupper från 1904. Wilhelm Haverkamp är upphovsmannens namn.
Vid slutet av Fasanerieallé återfinns en av den gröna oasens många vattenhål – Cafe am Neuen See. Här finns på berlinskt manér bänkar och bord av robust tillverkning, där man intar öl och enkel mat som bratwurst med surkål och potatissallad. I en riktig biergarten är det självservering som gäller men för den late finns en riktig restaurang vägg i vägg där maten kommer till bordet, med hjälp av uppmärksamma kypare. Vi kan här tillägga att det finns fler fina serveringar i parken. En favorit är Teehaus im Englischen Garten i parkens norra del. Här kan det vara gott om folk en solig lördag, tänk på det. Jämfört med Cafe am Neuen See har vi också hoppat upp ett par pinnhål på prisskalan. Ett ställe där det alltid är mycket folk är Berlin Pavillon uppe i parkens nordöstra hörn, vid riksdagshuset. Denna enkla, men på tyskt manér mycket effektiva inrättning, har det mesta, till rimliga priser.
Vi tuggar i oss vår bratwurst med god aptit. Här kan vi sitta en stund och begrunda en del av parkens intressanta historia. Allt började med att de preussiska kungarna, som höll hov några kvarter bort i öster, behövde en rejäl skog att jaga i. Sånt var på den tiden en självklarhet. Skogen i stadens västra utkant passade bra som kunglig monopoliserad jaktmark, och därmed var Tiergarten (”Djurgården”) född. Riktig stadspark blev området först i och med att industrialiseringens effekter på stadens innevånare började bli tydliga, så som det är i alla storstäder med europeisk bakgrund. 1800-talets arbetarmassor behövde gröna områden i sin närhet som rekreationsplatser helt enkelt.
Under slutstriden i Berlin i april 1945 förstördes parken fullständigt. På fotografier från sommaren 1945 kan vi se hur människor har plöjt upp marken i parken och börjat odla grönsaker. Inte ett träd så långt ögat når. Vi vet alltså att alla träd i parken är maximalt så där 75 år. Mycket tragiskt kan man tycka, men ack vilken växtkraft som här ådagalagts! Så kan vi väl också se på saken.
Längst in är de grusade promenadvägarna tomma och öde. Man tänker att detta borde vara en populär plats för vila, men det är nog för långt att gå för de flesta berlinare på lunch, att ta sig till den mest avlägsna vrån av Tiergarten. Här hörs ljudet från trafiken först om uppmärksamheten skärps. En solig vårdag i april är en promenad här en njutning av högsta rang. Det går också att bli körd i rickshaw, vilket ett gäng trötta turister vittnar om, i och för sig ivrigt diskuterande historiska frågor med sina välinformerade och hippa cykelförare.
Det ser alltså ut som en skog. Större delen av parken utgörs helt enkelt av fritt växande lövträd. Då och då kommer vi dock fram till en liten anlagd damm eller en staty av klassiskt snitt, omgiven av en plätt gräsmatta. Initierade människor säger att det finns gott om djur i parken, till och med rävar. Vi ser inte Mickel, men väl en sävlig sköldpadda, som långsamt släpar sig upp för en omkullvält trädstam. Någon fick för sig att släppa lös ett par sköldpaddor här för ett antal år sedan, och de kallblodiga djuren har mot all förmodan lyckats med bedriften att övervintra. Enligt uppgift fortplantar de sig inte, det är för kallt för det. Men glada djurvänner fortsätter att sätta ut paddor så gruppen växer.
Framme vid Grosser Stern, mitt i parken, är vi tillbaka på turistrutten och knappast ensamma längre. Den 67 meter höga Siegessäule uppmärksammar den storslagna segern över Frankrike 1871. Fast egentligen handlade det om segern över danskarna 1864. Inte mycket att vara stolt över kan man tycka. Och det var inte dåtidens tyskar heller, och så lade man till den tjusiga guldkvinnan i toppen - efter segern i det fransk-tyska kriget. Ett oskyldigt avlägset krig? Kanske, eller så var det i samband med detta krig som allting började. Storhetsvansinnet växte snabbt i vissa ledande kretsar i Tyskland efter 1871. Sen gick det som det gick. Hur som helst återfinner vi här några av tidens stora män, majestätiskt blickande in mot kolonnen från sina höga socklar: Bismarck, Roon, Moltke… Bara män, men på toppen av kolonnen finner vi alltså en kvinna, Gold-Elsa kallad i berlinsk folkmun.
Bort från folkmassorna igen tänker vi och vandrar mot sydväst utmed Fasanerieallé. Vilket namn på en grusgång! Men vi förstår vad man jagat för byte här. Snart får vi ytterligare bilder av jakt serverade, då vi kommer förbi ett par grandiosa pjäser föreställande rävjakt medelst hundar och gevär. Churfürstliche Fuchsjagd eller Die Fuchsjagd zur Kaiserzeit är namnet på två tjusiga skulpturgrupper från 1904. Wilhelm Haverkamp är upphovsmannens namn.
Vid slutet av Fasanerieallé återfinns en av den gröna oasens många vattenhål – Cafe am Neuen See. Här finns på berlinskt manér bänkar och bord av robust tillverkning, där man intar öl och enkel mat som bratwurst med surkål och potatissallad. I en riktig biergarten är det självservering som gäller men för den late finns en riktig restaurang vägg i vägg där maten kommer till bordet, med hjälp av uppmärksamma kypare. Vi kan här tillägga att det finns fler fina serveringar i parken. En favorit är Teehaus im Englischen Garten i parkens norra del. Här kan det vara gott om folk en solig lördag, tänk på det. Jämfört med Cafe am Neuen See har vi också hoppat upp ett par pinnhål på prisskalan. Ett ställe där det alltid är mycket folk är Berlin Pavillon uppe i parkens nordöstra hörn, vid riksdagshuset. Denna enkla, men på tyskt manér mycket effektiva inrättning, har det mesta, till rimliga priser.
Vi tuggar i oss vår bratwurst med god aptit. Här kan vi sitta en stund och begrunda en del av parkens intressanta historia. Allt började med att de preussiska kungarna, som höll hov några kvarter bort i öster, behövde en rejäl skog att jaga i. Sånt var på den tiden en självklarhet. Skogen i stadens västra utkant passade bra som kunglig monopoliserad jaktmark, och därmed var Tiergarten (”Djurgården”) född. Riktig stadspark blev området först i och med att industrialiseringens effekter på stadens innevånare började bli tydliga, så som det är i alla storstäder med europeisk bakgrund. 1800-talets arbetarmassor behövde gröna områden i sin närhet som rekreationsplatser helt enkelt.
Under slutstriden i Berlin i april 1945 förstördes parken fullständigt. På fotografier från sommaren 1945 kan vi se hur människor har plöjt upp marken i parken och börjat odla grönsaker. Inte ett träd så långt ögat når. Vi vet alltså att alla träd i parken är maximalt så där 75 år. Mycket tragiskt kan man tycka, men ack vilken växtkraft som här ådagalagts! Så kan vi väl också se på saken.