Ann-Christin Berglund från Malmö befinner sig återigen i Indien, efter ett långt, av pandemin påtvingat uppehåll. Den här gången vistas hon ett par veckor i den heliga staden Varanasi i delstaten Uttar Pradesh. Här berättar hon om ett besök hos en traditionell vävarkast.
I kvarter som myllrar av folk, inte långt från Ganges, besöker jag en vävarkast vid namn Bunkar. De är kända som tillverkare av en mycket uppskattad typ av sari - den traditionella indiska kvinnodressen. Dessa saris går under namnet Benarsi (eller Banarasi) - efter namnet på tillverkningsorten Benares (Varanasi). Plaggen anses vara bland de bästa i Indien, bland annat för sin fina guld- eller silverbrokad.
Vävda för hand, och ”fot” (i ett hål i marken manövreras tre pedaler) vävs dessa saris av den tunnaste silkestråd och i vackra mönster. Det är bara män som väver och det gör de 8-10 timmar per dag i mycket enkla lokaler. Korten med stansade hål hänger ovanför dem och visar mönstret. Efter en vecka är tyget till en sari klar men det tar ca två veckor att helt färdigställa själva plagget. Det är därför förståeligt att detta är dyra klädesplagg. För många indiska kvinnor är det en dröm att någon gång i sitt liv köpa en (1) sådan sari.
Familjen som vi besöker, sammanlagt ca 30 personer, har sex vävstolar och arbetar enbart för hand. Grannfamiljen arbetar i ett enormt bullrigt och öronbedövande rum där deras eldrivna vävstolar väver på och till skillnad från grannen färdigställer en sari på en dag istället för på en vecka.
Dessa hårt arbetande vävare har skildrats i en uppmärksammad indisk dokumentär från 2018: Bunkar: The last of the Varanasi weavers (regi Satyaprakash Upadhyay).
I kvarter som myllrar av folk, inte långt från Ganges, besöker jag en vävarkast vid namn Bunkar. De är kända som tillverkare av en mycket uppskattad typ av sari - den traditionella indiska kvinnodressen. Dessa saris går under namnet Benarsi (eller Banarasi) - efter namnet på tillverkningsorten Benares (Varanasi). Plaggen anses vara bland de bästa i Indien, bland annat för sin fina guld- eller silverbrokad.
Vävda för hand, och ”fot” (i ett hål i marken manövreras tre pedaler) vävs dessa saris av den tunnaste silkestråd och i vackra mönster. Det är bara män som väver och det gör de 8-10 timmar per dag i mycket enkla lokaler. Korten med stansade hål hänger ovanför dem och visar mönstret. Efter en vecka är tyget till en sari klar men det tar ca två veckor att helt färdigställa själva plagget. Det är därför förståeligt att detta är dyra klädesplagg. För många indiska kvinnor är det en dröm att någon gång i sitt liv köpa en (1) sådan sari.
Familjen som vi besöker, sammanlagt ca 30 personer, har sex vävstolar och arbetar enbart för hand. Grannfamiljen arbetar i ett enormt bullrigt och öronbedövande rum där deras eldrivna vävstolar väver på och till skillnad från grannen färdigställer en sari på en dag istället för på en vecka.
Dessa hårt arbetande vävare har skildrats i en uppmärksammad indisk dokumentär från 2018: Bunkar: The last of the Varanasi weavers (regi Satyaprakash Upadhyay).