Det är mars 1949 och i New York pågår den internationella Konferensen för vetenskap och kultur. Kalla kriget och kapprustningen håller på att ta fart på allvar och en amerikansk, socialistisk organisation bjuder in intellektuella från östblocket för att försvara freden.
Konferensen är känd också under namnet ”The Waldorf conference” eftersom den hölls på lyxhotellet Waldorf-Astoria, med adressen 301 Park Avenue, en Art deco-dröm från 1931 med över två tusen rum (på den tiden, nu har antalet reducerats till blygsamma 1400). Det hela ska komma att utvecklas till en av de mest tragiska av alla tragikomiska episoder i den ryske kompositören Dimitri Shostakovichs (1906-1975) liv.
Utanför på gatan demonstrerar amerikaner med plakat och slagord. Det förekommer mycket hätsk kommunistkritik – CIA var uppenbarligen inblandade - men också en del specialbudskap riktade till den ryska delegationens mest kände deltagare.
Inför en månghövdad publik på upp till 800 personer tvingas den stackars kompositören läsa upp ett långt tal – som naturligtvis skrivits åt honom – där han går till våldsamt angrepp på USA och väst och dess krigshets. Efter en tredjedel tystnar han och låter tolken ta hand om resten. Han hör sig själv beskriva den sovjetiska kulturpolitiken som långt överlägsen den amerikanska. Och, han riktar dessutom en förödande kritik mot sin egen stora förebild – Igor Stravinskij – som lever i exil i USA sedan många år.
Shostakovich! Jump thru the window!
Så står det på en av demonstranternas plakat. Det är inte en långsökt förhoppning om ryssens snara död, utan i själva verket en uppmaning att hoppa av, att lämna förtrycket i Sovjetunionen, något som Shostakovich verkligen hade fått känna av. En tid innan konferensen hade en rysk kvinna gjort just detta – gått över till amerikanerna genom att kasta sig ut genom ett fönster.
Inför resan till New York blev han uppringd av Stalin själv, som ville försäkra sig om att den världsberömde sovjetmedborgaren ville åka. Det ville han verkligen inte. Men, när han har själve Stalin på tråden tycks han plötsligt inse att han kan förhandla. Den bannbulla som sedan en tid gäller all musik av honom i Sovjetunionen blir upphävd. Stalin påstår sig inte känna till nån bojkott. Något måste ha blivit fel, är hans kommentar.
Väl i New York vill han hur som helst inte alls hoppa av. Han är ryss och han har familj. Dessutom är han rädd och feg. Konferensen och dess många deltagare tonar bort som i en dimma. Men han gillar vissa saker i New York, cigaretterna exempelvis. Amerikanerna är ganska lustiga. Ögonblicket efter att han handlat något bagatellartat i en drug store hänger personalen upp ett anslag: ”Dimitri Shostakovich är kund här!”
Under resten av sitt liv ska han förbanna sig själv för att han förrått sin stora förebild – 1900-talets störste kompositör, Igor Stravinskij. Och att han låtit sig utnyttjas i ett politiskt spel som inte intresserade honom. Waldorf-Astoria är för närvarande stängt för renovering.
Ett lysande porträtt av Dimitri Shostakovich ges i Julian Barnes roman Tidens larm (Forum 2017)
Konferensen är känd också under namnet ”The Waldorf conference” eftersom den hölls på lyxhotellet Waldorf-Astoria, med adressen 301 Park Avenue, en Art deco-dröm från 1931 med över två tusen rum (på den tiden, nu har antalet reducerats till blygsamma 1400). Det hela ska komma att utvecklas till en av de mest tragiska av alla tragikomiska episoder i den ryske kompositören Dimitri Shostakovichs (1906-1975) liv.
Utanför på gatan demonstrerar amerikaner med plakat och slagord. Det förekommer mycket hätsk kommunistkritik – CIA var uppenbarligen inblandade - men också en del specialbudskap riktade till den ryska delegationens mest kände deltagare.
Inför en månghövdad publik på upp till 800 personer tvingas den stackars kompositören läsa upp ett långt tal – som naturligtvis skrivits åt honom – där han går till våldsamt angrepp på USA och väst och dess krigshets. Efter en tredjedel tystnar han och låter tolken ta hand om resten. Han hör sig själv beskriva den sovjetiska kulturpolitiken som långt överlägsen den amerikanska. Och, han riktar dessutom en förödande kritik mot sin egen stora förebild – Igor Stravinskij – som lever i exil i USA sedan många år.
Shostakovich! Jump thru the window!
Så står det på en av demonstranternas plakat. Det är inte en långsökt förhoppning om ryssens snara död, utan i själva verket en uppmaning att hoppa av, att lämna förtrycket i Sovjetunionen, något som Shostakovich verkligen hade fått känna av. En tid innan konferensen hade en rysk kvinna gjort just detta – gått över till amerikanerna genom att kasta sig ut genom ett fönster.
Inför resan till New York blev han uppringd av Stalin själv, som ville försäkra sig om att den världsberömde sovjetmedborgaren ville åka. Det ville han verkligen inte. Men, när han har själve Stalin på tråden tycks han plötsligt inse att han kan förhandla. Den bannbulla som sedan en tid gäller all musik av honom i Sovjetunionen blir upphävd. Stalin påstår sig inte känna till nån bojkott. Något måste ha blivit fel, är hans kommentar.
Väl i New York vill han hur som helst inte alls hoppa av. Han är ryss och han har familj. Dessutom är han rädd och feg. Konferensen och dess många deltagare tonar bort som i en dimma. Men han gillar vissa saker i New York, cigaretterna exempelvis. Amerikanerna är ganska lustiga. Ögonblicket efter att han handlat något bagatellartat i en drug store hänger personalen upp ett anslag: ”Dimitri Shostakovich är kund här!”
Under resten av sitt liv ska han förbanna sig själv för att han förrått sin stora förebild – 1900-talets störste kompositör, Igor Stravinskij. Och att han låtit sig utnyttjas i ett politiskt spel som inte intresserade honom. Waldorf-Astoria är för närvarande stängt för renovering.
Ett lysande porträtt av Dimitri Shostakovich ges i Julian Barnes roman Tidens larm (Forum 2017)
