Av alla vackra orter utmed den i turistkretsar omtalade Amalfi-kusten, slår kanske Ravello rekordet i skönhet och attraktionskraft. Eller för att bli mer precis, utsikten mot havet är kanske den mest häpnadsväckande här. De många och berömda platserna utmed kusten är ju lite olika och alla har sin charm, utan tvekan. Ravello avviker genom att inte ligga vid själva havskanten. Istället placerar sig staden ett stycke upp från kusten, i bergen, och följaktligen blir utsikten därifrån ett huvudargument för ett besök.
En annan, mer prosaisk faktor skiljer Ravello från åtminstone orter som Amalfi och Positano: mängden turister. Det är sommar och högsäsong vid vårt besök och turisterna är en faktor som man behöver räkna med. Hur många är de, var befinner de sig och hur förhåller jag mig till dem? Turisterna alltså. Förvisso är jag en själv – det måste medges. Men mitt perspektiv är ju mitt, så att säga.
I Positano och i Amalfi är de helt enkelt för många för att det ska bli riktigt trevligt. I Amalfi går det att avlägsna sig en smula från huvudstråket och då blir det genast bättre, men i Positano känns detta nästan omöjligt. Följaktligen lämnar vi ganska snabbt.
I Ravello är det riktigt ledigt. Vi hittar parkering direkt på anvisad plats intill det vackra torget Piazza Duomo. Vi börjar med kaffe på en av serveringarna på detta torg. Atmosfären är vilsam. Den mer begränsade mängden turister har tydliga återverkningar på utbudet av butiker här. De är helt enkelt färre. Serveringen bär det talande namnet Klingsor, alltså en gestalt i Wagners opera Parsifal. Den store kompositören kom alltså hit, och lät sig förföras. Orten har svarat på hans ömma känslor; runt hörnet ligger exempelvis Via Richard Wagner.
Förutom utsikten så omtalas Ravello för ett par berömda trädgårdar med anor. Hela kustremsan är ju känd för sin skönhet sen åtminstone ett par hundra år tillbaka, eller så. Alltså finns här palats, villor, hotell med mera, alla med mer eller mindre intressanta trädgårdar. För det mesta finns rötterna i 1800-talet, nöjesresornas och turismens barndom. Många lockades tidigt hit.
Den första av dem är Villa Rufolo, vars ingång ligger alldeles inpå ovan nämnda torg. Här lät skotten Francis Neville Reid vid mitten av 1800-talet skapa en underskön trädgård med bas i en gammal borgruin från medeltiden. Sammanblandningen av huselement från så olika perioder är intressant och stimulerande. Från husets södra sida möter vi utsikten mot havet. Det är rasande vackert. Men det är också trädgården, som är uppbyggd i flera olika avdelningar och avsatser i sluttningen mot havet.
Vid en av dessa avsatser finns en modern scen uppförd. Detta är huvudscenen för den musik som framförs här varje sommar sedan 1953 under den berömda Ravello-festivalen. Fokus för denna musikfest är ovan nämnde Wagner, som var en av många berömdheter som gillade platsen och fann inspiration till sina verk.
Villa nummer två som är ett måste vid ditt besök här heter Cimbrone och ligger ett stycke söderut, närmare havet. Promenaden dit går genom smala och i hög grad folktomma gränder. Också här är kärnan en gammal medeltidsegendom, men den moderna historien – trädgård och hotellverksamhet - inleds återigen av ett par engelsmän, nån gång i början av 1900-talet. Det blev snabbt ett rikemansretreat och är nog det än idag, sett till hotellets allmänna prisläge. Greta Garbo, Winston Churchill, Virginia Wolf, DH Lawrence, Salvador Dali – den prominenta gästlistan kan göras lång. Vill du känna dig som en i raden (!) så ta åtminstone nåt att dricka i den rymliga hotellbaren där du erhåller oklanderlig service av en stor stab av uppassare.
Men det är utsikterna som är det stora. Sublimt är det rätta ordet. Eller som Goethe formulerade det under sin italienska resa: Har man varit här en gång kan man aldrig mer bli riktigt olycklig. Nog med argument?
En annan, mer prosaisk faktor skiljer Ravello från åtminstone orter som Amalfi och Positano: mängden turister. Det är sommar och högsäsong vid vårt besök och turisterna är en faktor som man behöver räkna med. Hur många är de, var befinner de sig och hur förhåller jag mig till dem? Turisterna alltså. Förvisso är jag en själv – det måste medges. Men mitt perspektiv är ju mitt, så att säga.
I Positano och i Amalfi är de helt enkelt för många för att det ska bli riktigt trevligt. I Amalfi går det att avlägsna sig en smula från huvudstråket och då blir det genast bättre, men i Positano känns detta nästan omöjligt. Följaktligen lämnar vi ganska snabbt.
I Ravello är det riktigt ledigt. Vi hittar parkering direkt på anvisad plats intill det vackra torget Piazza Duomo. Vi börjar med kaffe på en av serveringarna på detta torg. Atmosfären är vilsam. Den mer begränsade mängden turister har tydliga återverkningar på utbudet av butiker här. De är helt enkelt färre. Serveringen bär det talande namnet Klingsor, alltså en gestalt i Wagners opera Parsifal. Den store kompositören kom alltså hit, och lät sig förföras. Orten har svarat på hans ömma känslor; runt hörnet ligger exempelvis Via Richard Wagner.
Förutom utsikten så omtalas Ravello för ett par berömda trädgårdar med anor. Hela kustremsan är ju känd för sin skönhet sen åtminstone ett par hundra år tillbaka, eller så. Alltså finns här palats, villor, hotell med mera, alla med mer eller mindre intressanta trädgårdar. För det mesta finns rötterna i 1800-talet, nöjesresornas och turismens barndom. Många lockades tidigt hit.
Den första av dem är Villa Rufolo, vars ingång ligger alldeles inpå ovan nämnda torg. Här lät skotten Francis Neville Reid vid mitten av 1800-talet skapa en underskön trädgård med bas i en gammal borgruin från medeltiden. Sammanblandningen av huselement från så olika perioder är intressant och stimulerande. Från husets södra sida möter vi utsikten mot havet. Det är rasande vackert. Men det är också trädgården, som är uppbyggd i flera olika avdelningar och avsatser i sluttningen mot havet.
Vid en av dessa avsatser finns en modern scen uppförd. Detta är huvudscenen för den musik som framförs här varje sommar sedan 1953 under den berömda Ravello-festivalen. Fokus för denna musikfest är ovan nämnde Wagner, som var en av många berömdheter som gillade platsen och fann inspiration till sina verk.
Villa nummer två som är ett måste vid ditt besök här heter Cimbrone och ligger ett stycke söderut, närmare havet. Promenaden dit går genom smala och i hög grad folktomma gränder. Också här är kärnan en gammal medeltidsegendom, men den moderna historien – trädgård och hotellverksamhet - inleds återigen av ett par engelsmän, nån gång i början av 1900-talet. Det blev snabbt ett rikemansretreat och är nog det än idag, sett till hotellets allmänna prisläge. Greta Garbo, Winston Churchill, Virginia Wolf, DH Lawrence, Salvador Dali – den prominenta gästlistan kan göras lång. Vill du känna dig som en i raden (!) så ta åtminstone nåt att dricka i den rymliga hotellbaren där du erhåller oklanderlig service av en stor stab av uppassare.
Men det är utsikterna som är det stora. Sublimt är det rätta ordet. Eller som Goethe formulerade det under sin italienska resa: Har man varit här en gång kan man aldrig mer bli riktigt olycklig. Nog med argument?
