Tyke skriver här från sin sista anhalt i Indien, den vackra staden Udaipur. Det blir sista rapporten från detta brokiga land, men Tyke fortsätter skriva från fler intressanta platser i Asien. Håll utkik!
Den sista anhalten på min resa i Indien är Udaipur. Jag kommer dit dagen efter Hillary Clinton. Medan jag tog en taxi över bergen från Jodhpur misstänker jag att Hillary reste med ett specialchartrat flyg. Jag stannade till vid den imponerande borgen Kumbhalgarh. Tveksamt om Hillary gjorde sig mödan att transportera sig upp längs de slingrande, smala och skumpiga vägarna till fästningen. Men jag kan berätta att den var sevärd – och ja, den finns på Unescos världsarvslista. På vägen ner mot Udaipur passerades flera byar med enkla hyddor av halm som förmodligen utgör bostad för några av de fattigaste i området...
Den sista anhalten på min resa i Indien är Udaipur. Jag kommer dit dagen efter Hillary Clinton. Medan jag tog en taxi över bergen från Jodhpur misstänker jag att Hillary reste med ett specialchartrat flyg. Jag stannade till vid den imponerande borgen Kumbhalgarh. Tveksamt om Hillary gjorde sig mödan att transportera sig upp längs de slingrande, smala och skumpiga vägarna till fästningen. Men jag kan berätta att den var sevärd – och ja, den finns på Unescos världsarvslista. På vägen ner mot Udaipur passerades flera byar med enkla hyddor av halm som förmodligen utgör bostad för några av de fattigaste i området...
Udaipur är en vacker stad. Den är dessutom renare och snyggare än de andra platser jag hittills besökt i Indien. Den kallas The City of Lakes och är bildskönt belägen i anslutning till några sjöar vid foten av Aravallibergen. Turisterna är många och gatumiljön påminner bitvis nästan lika mycket om en turistort på en medelhavsö i augusti som om en indisk stad. Udaipur har också kallats Indiens mest romantiska stad. Skönhet och romantik lockar naturligtvis. Inte minst för dem som vill gifta sig – Udaipur har blivit en plats för påkostade bröllop, särskilt för Indiens kändisar och överklass.
Just den helg jag kommer till Udaipur hålls bröllopsförfest för bruden i det kommande giftermålet mellan ett par från två av Indiens allra rikaste familjer, Ambani och Piramal. Brudens far Mukesh Ambani är inte bara Indiens mest förmögna utan en av de allra rikaste männen i hela världen. Han är också känd för att i Mumbai åt sig själv ha byggt Antilla, världens högsta och dyraste privatbostad – 24 våningar och 173 meter hög. Hillary är bjuden till festen tillsammans med något tusental mer eller mindre kända människor från hela världen. Utöver tre av Indiens mer berömda sångare står Beyoncé på scenen.
När jag kommer till maharadjans palats i den kyliga måndagsmorgonen är festen över. Hillary har lämnat byggnaden. Turister blandas med en armé av tekniker, snickare, städare och bärare som demonterar och städar upp efter festligheterna.
Efter drygt fem veckor i Indien med besök vid ett otal slott, borgar, fort och andra monument har palatsets rum och innergårdar svårt att fånga mitt intresse, trots deras uppenbara skönhet. Men den pågående aktiviteten och komplexets nuvarande användning gör ändå besöket lite extra intressant och föranleder några reflektioner.
När vi besöker slott och borgar har de, i de allra flesta fall, sedan länge lämnats av sina forna ägare och invånare. De är i hög grad livlösa monument över en förgången tid. Rummen är tomma, sånär som några enstaka objekt bakom glas. Orsakerna till deras tillkomst – makt och rikedom, våld och krig – kan kännas avlägsna och irrelevanta, berättelserna abstrakta. Makten har lämnats över till andra – nästan alltid påtvingat. Rikedomarna kan ibland finnas kvar hos familjerna, fast är oftast inte längre lika synliga i samhället.
Men i Udaipur fyller palatset ännu olika levande funktioner. Dels ägs det och bebos av den kungliga familjen Mewar, dels hyrs det ut för extravaganta bröllopsfester. Kanske lockar det en del lite extra till Udaipur. För säkerligen kittlar närheten till rikedom och kungligheter. Tänk om man får se en kändis från Bollywood i verkligheten. Åtminstone de indiska turisterna tar lika mycket bilder på avvecklingen av festen som på palatsets arkitektur.
Den siste maharadjan Maharena Bhagwant Singh Mewar som föddes 1927 var titulär härskare över Udaipur till 1971 då den indiska staten avskaffade alla kungliga titlar. Sonen Arvind som nu residerar i palatset – och som för övrigt var närvarade då prinsessan Madeleine gifte sig i Stockholm häromåret – hävdar att han är den sjuttiosjätte fursten av ätten Mewar. Förvisso utan officiell titel. Men samma anspråk gör även hans äldre bror Mahendra. Trots att familjens formella makt sedan länge är överspelad är det naturligtvis viktigt vem som är familjens överhuvud.
Just den helg jag kommer till Udaipur hålls bröllopsförfest för bruden i det kommande giftermålet mellan ett par från två av Indiens allra rikaste familjer, Ambani och Piramal. Brudens far Mukesh Ambani är inte bara Indiens mest förmögna utan en av de allra rikaste männen i hela världen. Han är också känd för att i Mumbai åt sig själv ha byggt Antilla, världens högsta och dyraste privatbostad – 24 våningar och 173 meter hög. Hillary är bjuden till festen tillsammans med något tusental mer eller mindre kända människor från hela världen. Utöver tre av Indiens mer berömda sångare står Beyoncé på scenen.
När jag kommer till maharadjans palats i den kyliga måndagsmorgonen är festen över. Hillary har lämnat byggnaden. Turister blandas med en armé av tekniker, snickare, städare och bärare som demonterar och städar upp efter festligheterna.
Efter drygt fem veckor i Indien med besök vid ett otal slott, borgar, fort och andra monument har palatsets rum och innergårdar svårt att fånga mitt intresse, trots deras uppenbara skönhet. Men den pågående aktiviteten och komplexets nuvarande användning gör ändå besöket lite extra intressant och föranleder några reflektioner.
När vi besöker slott och borgar har de, i de allra flesta fall, sedan länge lämnats av sina forna ägare och invånare. De är i hög grad livlösa monument över en förgången tid. Rummen är tomma, sånär som några enstaka objekt bakom glas. Orsakerna till deras tillkomst – makt och rikedom, våld och krig – kan kännas avlägsna och irrelevanta, berättelserna abstrakta. Makten har lämnats över till andra – nästan alltid påtvingat. Rikedomarna kan ibland finnas kvar hos familjerna, fast är oftast inte längre lika synliga i samhället.
Men i Udaipur fyller palatset ännu olika levande funktioner. Dels ägs det och bebos av den kungliga familjen Mewar, dels hyrs det ut för extravaganta bröllopsfester. Kanske lockar det en del lite extra till Udaipur. För säkerligen kittlar närheten till rikedom och kungligheter. Tänk om man får se en kändis från Bollywood i verkligheten. Åtminstone de indiska turisterna tar lika mycket bilder på avvecklingen av festen som på palatsets arkitektur.
Den siste maharadjan Maharena Bhagwant Singh Mewar som föddes 1927 var titulär härskare över Udaipur till 1971 då den indiska staten avskaffade alla kungliga titlar. Sonen Arvind som nu residerar i palatset – och som för övrigt var närvarade då prinsessan Madeleine gifte sig i Stockholm häromåret – hävdar att han är den sjuttiosjätte fursten av ätten Mewar. Förvisso utan officiell titel. Men samma anspråk gör även hans äldre bror Mahendra. Trots att familjens formella makt sedan länge är överspelad är det naturligtvis viktigt vem som är familjens överhuvud.
