Den 16 december 1944 inleddes tyskarnas sista stora offensiv under andra världskriget. Striderna utkämpades i Ardennerna, den bergskedja som dominerar sydöstra Belgien samt delar av Luxemburg och västra Tyskland. Bland de mer kända episoderna dessa snöiga vinterdagar hör belägringen av staden Bastogne. Under några sommardagar bilar vi genom sydöstra Belgien, på jakt efter minnen av slagfälten och med målet i klart sikte: staden Bastogne...
Höglandet i de centrala Ardennerna är ödsligt och folktomt på ett sätt som man har svårt att förknippa med Europas centrala delar. Känslan är märklig. Man gör sig ju alltid föreställningar om en plats innan man kommer fram, och de stämmer sällan. Bastogne är således mycket livligare än vad vi tänkt oss, med en mycket aktiv huvudgata kantad av butiker och utskänkningsställen. Orten tjänar troligtvis som centrum för den omgivande landsbygden och turisterna är också rätt många.
Vi äter lunch på ”les Nut´s”, vars namn är skämtsamt i överkant kanske. ”Nuts!” var ju det svar som den amerikanska befälhavaren – general McAuliffe - gav till tyskarna på deras uppmaning att ge upp, när det militära läget i Bastogne var som värst.
Vi poserar för foton framför Sherman-stridsvagnen på torget – Place McAuliffe. Vi promenerar till kyrkan som figurerar i den TV-serie som mer än annat gjort platsen och striderna kända - Band of Brothers. Vi kommer i samspråk med några britter som tycker att krigsminnena är bättre vid Ypern, ett slagfält från första världskriget. Det framgår inte riktigt varför, men man kan gissa att det finns släktingar som var med och slogs där. I Bastogne var ju bara amerikaner inblandade på den allierade sidan. Och för britter finns det ju bara ett enda ”Great war”, något som vi oskyldiga nordbor kan ha svårt att förstå.
Det stora dragplåstret är krigsmuseet utanför staden, samt det enorma minnesmonument som uppförts av amerikanska staten. Det senare är inte lite pompöst, men det inger respekt. Alla inblandade förband vid det här frontavsnittet är nämnda på monumentet. Så också ”Screaming Eagles” – 101:a fallskärmsdivisionen - där det berömda kompaniet i Band of Brothers (Easy-company) ingick.
Det stora krigsmuséet är imponerande i sin volym och omfattning. Det är tekniskt avancerat, suggestivt och pedagogiskt. Det berättar sin historia utifrån bestämda perspektiv: en pojke och en lärarinna från Bastogne, en tysk soldat från Frankfurt and der Oder och en amerikan i 101:a divisionen från mellanvästern – alla verkliga människor som var med. Filmer, foton, gestaltade miljöer (ett kafé, skyttegravar i skogen), mycket text, inläst och skriven. Det är snyggt gjort!
Bakgrunden till de förskräckliga striderna här i de belgiska skogarna är välkänd. Hitler levde de sista månaderna av sitt liv i allt högre grad i en fantasivärld. På papperet och lägeskartorna såg det fortfarande ut som om den tyska krigsmakten besatt en betydande styrka. Men divisionerna var inte fulltaliga. Det saknades vapen och drivmedel. Flygvapnet var mer eller mindre utslaget. Som svar på kritiska frågor - det fanns fortfarande vissa som vågade - gav han olika varianter av svar: den allierade koalitionen skulle snart rämna, de nya supervapnen skulle snart leverera stora segrar. En linje i försvarstalen handlade om att utdela ett hårt slag mot fienden i väster, för att få denne att vilja förhandla. Många visste hur det stod till, men tillräckligt många i den tyska ledningen fortsatte att hoppas på någon form av under.
Ett lämpligt anfallsmål i väster var den stora inskeppningshamnen Antwerpen. Om den återerövrades borde det utgöra det hårda slag som behövdes. Anfallet skulle gå igenom de svårtillgängliga Ardennerna, där tyskarnas uppnått en av sina största segrar i maj 1940. Den 16 december var tyska armén redo. Vintervädret spelade dem i händerna. Det allierades flygvapen var obrukbart under många av de snöiga och dimmiga dagarna i december 1944.
Under belägringen av Bastogne utkämpade amerikanerna ett taktiskt försvar, med övervägande lätta vapen, mot en fullt utrustad tysk armé, med tillgång till alla typer av vapen, utom flyg. Amerikanerna tvingades gräva skyttevärn för att klara artillerielden. Det allierade flyget, som hade fullständigt luftherravälde, kunde inte sättas in på grund av det svåra vädret. Tillgången på artilleri var dock god på amerikanska sidan. Däremot tog ammunitionen så småningom slut. Tyskarna avdelade dock ganska begränsade trupper för själva erövringen av staden. Den större delen av trupperna gick runt och fortsatte västerut.
Den 16 december inleds tyskarnas offensiv. 22 divisioner kastar sig över de oförberedda amerikanerna i det aktuella frontavsnittet. I norr mellan St Vith och Malmedy avancerar 6:e SS-pansararmén under Sepp Dietrich. I mitten är det 5:e pansararmén under Manteuffel som tar sikte på Celles och Dinant. I söder får 7:e armén order att skydda Manteuffels södra flank. Det tar en lång stund innan de allierade befälhavarna inser kraften och beslutsamheten i det tyska anfallet. Reaktionerna är också långsamma på grund av de sabotageaktioner som görs bakom de allierades linjer av tyska soldater förklädda till amerikaner.
Mest framgång har Manteuffel på det centrala avsnittet. Tyskarna går runt Bastogne och börjar ringa in staden med trupper. Den amerikanska divisionen ”Screaming Eagles” (101 airborne), ett elitförband som varit med sedan D-dagen anländer sent på kvällen den 19 december, och hjälper till med att befästa Bastogne. Den har då körts i ilfart 15 mil från Reims. Easy-company och de andra i divisionen försvarar linjen från norr till öster om staden.
Manteuffels stridsvagnar skyndar vidare mot Meuse. Den 19e överlämnar Eisenhower befälet över styrkorna norr om tyskarnas inbrytning till Montgomery. Det finns en rädsla föra att de allierades styrkor ska splittras och förlora kontakten med varandra. Tyskarna fördröjs dock hela tiden av amerikanska motståndsfickor och motstötar. Dessutom börjar de få ont om drivmedel. Det tyska trycket är hårt de första dagarna och tusentals amerikaner i de oerfarna förbanden ger upp.
I själva Bastogne är läget allvarligt. De amerikanska försvararna saknar tunga vapen. De gräver ner sig i skyttevärn och lyckas framgångsrikt slå tillbaka flera tyska anfall. Förhållandena blir allt svårare allt eftersom dagarna går. Läkemedel och sjukvårdsartiklar tar slut. Artilleriets ammunition tar också slut, vilket gör det omöjligt att besvara den tyska artillerielden. Stridsmoralen är dock hög och vacklar aldrig på allvar.
Den 22 december får Bastogne-garnisonen ett erbjudande om kapitulation. Det amerikanska svaret lyder: ”Nuts!” Dagen efter klarnar det upp och garnisonen kan få understöd från luften igen. På julafton hejdas de tyska spetsförbanden i sin framryckning på väg mot Meuse, i hög grad på grund av brist på drivmedel, men också genom ett allt kraftfullare amerikanskt motstånd. De allierade har nu samlat 20 divisioner för att möta tyskarna. Under julnatten och följande dag kulminerar de tyska försöken att erövra Bastogne en gång för alla. En rad desperata anfall slås tillbaka. Tyskarna är några hundra meter från själva staden som närmast, och vid ett tillfälle förbereder sig personalen i divisionsstaben inne i centrala Bastogne för strid.
Den 26 december kommer Pattons pansartrupper fram till Bastogne söderifrån och undsätter staden. De tyska anfallen är längre norrut i utbuktningen mycket kraftfulla några dagar till, men ingen ytterligare framryckning sker. Den 28 december är de allierade övertygade om att tyskarna har besegrats. Den 3 januari 1945 går de allierade till våldsamt anfall mot inbrytningen och några dagar senare börjar de kvarvarande tyska förbanden retirera. Den 16 januari, exakt en månad efter offensivens inledning är fronten återställd till sitt utgångsläge.
Tysklands offensiva krafter var i och med den misslyckade Ardenneroffensiven helt uttömda. Förlusterna uppgick till 100 000 man, 800 stridsvagnar och 1 000 flygplan som hade offrats i ett angrepp på de belgiska flygfälten den 1 januari. Det var oersättliga soldater och oersättligt material. Allt som offensiven åstadkom var en månads fördröjning i den outtröttliga allierade framryckningen. Dessutom försvagades allvarligt de tyska krigsansträngningarna på östfronten där det sovjetiska anstormningen blev allt starkare.
Det är bistra minnen som väcks till liv här. Är det anledningen till att skogarna och fälten runt Bastogne ter sig så dystra? Kanske det… men vi människor är också lättsuggererade. Solnedgången som vi betraktar från det amerikanska krigsmonumentet är förtrollande vacker.
Vi äter lunch på ”les Nut´s”, vars namn är skämtsamt i överkant kanske. ”Nuts!” var ju det svar som den amerikanska befälhavaren – general McAuliffe - gav till tyskarna på deras uppmaning att ge upp, när det militära läget i Bastogne var som värst.
Vi poserar för foton framför Sherman-stridsvagnen på torget – Place McAuliffe. Vi promenerar till kyrkan som figurerar i den TV-serie som mer än annat gjort platsen och striderna kända - Band of Brothers. Vi kommer i samspråk med några britter som tycker att krigsminnena är bättre vid Ypern, ett slagfält från första världskriget. Det framgår inte riktigt varför, men man kan gissa att det finns släktingar som var med och slogs där. I Bastogne var ju bara amerikaner inblandade på den allierade sidan. Och för britter finns det ju bara ett enda ”Great war”, något som vi oskyldiga nordbor kan ha svårt att förstå.
Det stora dragplåstret är krigsmuseet utanför staden, samt det enorma minnesmonument som uppförts av amerikanska staten. Det senare är inte lite pompöst, men det inger respekt. Alla inblandade förband vid det här frontavsnittet är nämnda på monumentet. Så också ”Screaming Eagles” – 101:a fallskärmsdivisionen - där det berömda kompaniet i Band of Brothers (Easy-company) ingick.
Det stora krigsmuséet är imponerande i sin volym och omfattning. Det är tekniskt avancerat, suggestivt och pedagogiskt. Det berättar sin historia utifrån bestämda perspektiv: en pojke och en lärarinna från Bastogne, en tysk soldat från Frankfurt and der Oder och en amerikan i 101:a divisionen från mellanvästern – alla verkliga människor som var med. Filmer, foton, gestaltade miljöer (ett kafé, skyttegravar i skogen), mycket text, inläst och skriven. Det är snyggt gjort!
Bakgrunden till de förskräckliga striderna här i de belgiska skogarna är välkänd. Hitler levde de sista månaderna av sitt liv i allt högre grad i en fantasivärld. På papperet och lägeskartorna såg det fortfarande ut som om den tyska krigsmakten besatt en betydande styrka. Men divisionerna var inte fulltaliga. Det saknades vapen och drivmedel. Flygvapnet var mer eller mindre utslaget. Som svar på kritiska frågor - det fanns fortfarande vissa som vågade - gav han olika varianter av svar: den allierade koalitionen skulle snart rämna, de nya supervapnen skulle snart leverera stora segrar. En linje i försvarstalen handlade om att utdela ett hårt slag mot fienden i väster, för att få denne att vilja förhandla. Många visste hur det stod till, men tillräckligt många i den tyska ledningen fortsatte att hoppas på någon form av under.
Ett lämpligt anfallsmål i väster var den stora inskeppningshamnen Antwerpen. Om den återerövrades borde det utgöra det hårda slag som behövdes. Anfallet skulle gå igenom de svårtillgängliga Ardennerna, där tyskarnas uppnått en av sina största segrar i maj 1940. Den 16 december var tyska armén redo. Vintervädret spelade dem i händerna. Det allierades flygvapen var obrukbart under många av de snöiga och dimmiga dagarna i december 1944.
Under belägringen av Bastogne utkämpade amerikanerna ett taktiskt försvar, med övervägande lätta vapen, mot en fullt utrustad tysk armé, med tillgång till alla typer av vapen, utom flyg. Amerikanerna tvingades gräva skyttevärn för att klara artillerielden. Det allierade flyget, som hade fullständigt luftherravälde, kunde inte sättas in på grund av det svåra vädret. Tillgången på artilleri var dock god på amerikanska sidan. Däremot tog ammunitionen så småningom slut. Tyskarna avdelade dock ganska begränsade trupper för själva erövringen av staden. Den större delen av trupperna gick runt och fortsatte västerut.
Den 16 december inleds tyskarnas offensiv. 22 divisioner kastar sig över de oförberedda amerikanerna i det aktuella frontavsnittet. I norr mellan St Vith och Malmedy avancerar 6:e SS-pansararmén under Sepp Dietrich. I mitten är det 5:e pansararmén under Manteuffel som tar sikte på Celles och Dinant. I söder får 7:e armén order att skydda Manteuffels södra flank. Det tar en lång stund innan de allierade befälhavarna inser kraften och beslutsamheten i det tyska anfallet. Reaktionerna är också långsamma på grund av de sabotageaktioner som görs bakom de allierades linjer av tyska soldater förklädda till amerikaner.
Mest framgång har Manteuffel på det centrala avsnittet. Tyskarna går runt Bastogne och börjar ringa in staden med trupper. Den amerikanska divisionen ”Screaming Eagles” (101 airborne), ett elitförband som varit med sedan D-dagen anländer sent på kvällen den 19 december, och hjälper till med att befästa Bastogne. Den har då körts i ilfart 15 mil från Reims. Easy-company och de andra i divisionen försvarar linjen från norr till öster om staden.
Manteuffels stridsvagnar skyndar vidare mot Meuse. Den 19e överlämnar Eisenhower befälet över styrkorna norr om tyskarnas inbrytning till Montgomery. Det finns en rädsla föra att de allierades styrkor ska splittras och förlora kontakten med varandra. Tyskarna fördröjs dock hela tiden av amerikanska motståndsfickor och motstötar. Dessutom börjar de få ont om drivmedel. Det tyska trycket är hårt de första dagarna och tusentals amerikaner i de oerfarna förbanden ger upp.
I själva Bastogne är läget allvarligt. De amerikanska försvararna saknar tunga vapen. De gräver ner sig i skyttevärn och lyckas framgångsrikt slå tillbaka flera tyska anfall. Förhållandena blir allt svårare allt eftersom dagarna går. Läkemedel och sjukvårdsartiklar tar slut. Artilleriets ammunition tar också slut, vilket gör det omöjligt att besvara den tyska artillerielden. Stridsmoralen är dock hög och vacklar aldrig på allvar.
Den 22 december får Bastogne-garnisonen ett erbjudande om kapitulation. Det amerikanska svaret lyder: ”Nuts!” Dagen efter klarnar det upp och garnisonen kan få understöd från luften igen. På julafton hejdas de tyska spetsförbanden i sin framryckning på väg mot Meuse, i hög grad på grund av brist på drivmedel, men också genom ett allt kraftfullare amerikanskt motstånd. De allierade har nu samlat 20 divisioner för att möta tyskarna. Under julnatten och följande dag kulminerar de tyska försöken att erövra Bastogne en gång för alla. En rad desperata anfall slås tillbaka. Tyskarna är några hundra meter från själva staden som närmast, och vid ett tillfälle förbereder sig personalen i divisionsstaben inne i centrala Bastogne för strid.
Den 26 december kommer Pattons pansartrupper fram till Bastogne söderifrån och undsätter staden. De tyska anfallen är längre norrut i utbuktningen mycket kraftfulla några dagar till, men ingen ytterligare framryckning sker. Den 28 december är de allierade övertygade om att tyskarna har besegrats. Den 3 januari 1945 går de allierade till våldsamt anfall mot inbrytningen och några dagar senare börjar de kvarvarande tyska förbanden retirera. Den 16 januari, exakt en månad efter offensivens inledning är fronten återställd till sitt utgångsläge.
Tysklands offensiva krafter var i och med den misslyckade Ardenneroffensiven helt uttömda. Förlusterna uppgick till 100 000 man, 800 stridsvagnar och 1 000 flygplan som hade offrats i ett angrepp på de belgiska flygfälten den 1 januari. Det var oersättliga soldater och oersättligt material. Allt som offensiven åstadkom var en månads fördröjning i den outtröttliga allierade framryckningen. Dessutom försvagades allvarligt de tyska krigsansträngningarna på östfronten där det sovjetiska anstormningen blev allt starkare.
Det är bistra minnen som väcks till liv här. Är det anledningen till att skogarna och fälten runt Bastogne ter sig så dystra? Kanske det… men vi människor är också lättsuggererade. Solnedgången som vi betraktar från det amerikanska krigsmonumentet är förtrollande vacker.