Dags för femte delen i Thomas Sewerins reseberättelse från södra Tyskland - ett område som ofta benämns som Schwaben. Den här gången anländer han till den mest kända rokokokyrkan i hela Tyskland.
Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här!
En knapp mil från Bayersoien, förbi en rondell, in i en tät skog och sedan genom öppna hagar. Där borta står vallfartskyrkan Die Wies. Det tyska “Wies” betyder just hage eller äng. Det här är nog den rokokokyrka i Tyskland som är mest känd. Man undrar vad pilgrimerna vallfärdade till. Och fortfarande gör.
Historien är följande. År 1730 föreslog Hyacint Gassner, som var abbott i klostret Steingaden, att man skulle göra en procession på långfredagen varje år. Då behövdes en bild, en liten staty av Jesus som blir gisslad. Man hittade på en vind ett huvud, armar och lite av varje till en kropp. Delarna hängde inte samman, men man lyckades göra en någorlunda vettig docka av delarna, som sedan bars i processionen under tre års tid. Sedan ville man ha en snyggare figur och la undan dockan. En värdshusvärd som fattat tycke för figuren fick den och gav den sedan till sin kusin, en bondmora som bodde ute “på ängen”. En månad senare upptäckte hon tårar i dockans ansikte. Man lät då bygga ett litet kapell åt dockan. Munkarna i klostret tyckte inte om konkurrensen då snart tusentals människor från flera håll i Europa kom vandrande för att tillbe den gråtande dockan föreställande Jesus. Men alla dessa pilgrimer donerade pengar och snart fanns medel till att resa en större och lämpligare boning för träfiguren.
Kyrkan kom att bli bröderna Zimmermanns mästerverk, Dominikus stuckatör och arkitekt, Johann Baptist freskomålare och stuckatör. Flera andra konstnärer från trakten blev också anlitade. Kyrkan byggdes mellan 1743 och 1754. Det som gör Die Wies så speciell, och några till i denna serie av kyrkor, är sättet på vilket arkitekturen, stuckaturen och freskerna har förenats. En förening som endast blev möjlig genom samarbetet mellan bröderna Zimmermann. Hela stuckaturzonen verkar genomgå en metamorfos som omvandlar det arkitektoniska till måleri.Det man också kan säga om den här kyrkan har att göra med det teatraliska. Att gåin i här är som att gå in på teatern. Inte minst i koret blir detta tydligt. Det påminner
om julspelet vi gjorde i skolans aula som barn och våra föräldrar var publik. Fast, jämförelsen är en förolämpning mot vad jag ser här, den kanske vackraste korskapelse i hela rokokotiden. Färgerna, pelarna gjutna i marmor, guldet, stuckaturen som öppnar sig med små fönster och låter ljus och mörker spela i perfekt harmoni.
Nischen med den magiska dockan är den enda mörka platsen i hela kyrkan. Och så dramat. Två profeter och de fyra evangelisterna förmedlar med stora gester ett budskap om hopp om den kommande Messias. Profeten Jesaja pekar på altartavlan med Jesusbarnet omgiven av sin familj. Menade de allvar, konstnärerna, med denna överdrivna retorik, dödskallar, putti och dramatiska rörelser? Eller, finns där en överenskommelse (liksom det fanns i aulan på Kirsebergsskolan i Malmö då i min barndom) mellan församlingen och den överdådiga konsten, den slösaktigt rika dekorationen, att “vi vet och fattar vad det här föreställer, men vi överdriver och leker med tanken att under detta skådespel finns en djupare sanning och ett innerligare hopp”?
Rokokon har i konsthistorien alltid kritiserats för sin brist på allvar. Rokokons lek med barockens teatralitet har man satt i samband med den gamla maktens och ordningens förfall. Likaså lekte den religiösa rokokokonsten med den kristna traditionen och dess bilder. Den sydtyska rokokon förblir emellertid en bondekultur. Deras skapare levde i en värld som hade förändrats obetydligt sedan medeltiden. I den världen hände mirakel fortfarande och togs alldeles för givna. Johann Baptist Zimmermann stora takdekoration är kanske det allra främste exemplet på hur fresken och stuckaturen flyter samman till en och samma kontinuerliga konstform. Där är en kerub, till exempel, som sitter vid tronens högra sida. Figuren är målad men ena foten sticker ut över kanten och är stuckatur. Den återuppståndne Kristus är målningens fokus. Han sitter på en regnbåge som sträcker sig från Noaks tid, genom människornas historia ända till stunden då han återvänder till jorden. Kristus har ännu inte tagit plats på tronen. Domedagens trumpeter ljuder och under hans plats på regnbågen skiljs vägarna åt för människorna vars destination blir utdömd just denna dag. Evighetens port vid ena sidan av målningen har ännu inte öppnats.
Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här!
En knapp mil från Bayersoien, förbi en rondell, in i en tät skog och sedan genom öppna hagar. Där borta står vallfartskyrkan Die Wies. Det tyska “Wies” betyder just hage eller äng. Det här är nog den rokokokyrka i Tyskland som är mest känd. Man undrar vad pilgrimerna vallfärdade till. Och fortfarande gör.
Historien är följande. År 1730 föreslog Hyacint Gassner, som var abbott i klostret Steingaden, att man skulle göra en procession på långfredagen varje år. Då behövdes en bild, en liten staty av Jesus som blir gisslad. Man hittade på en vind ett huvud, armar och lite av varje till en kropp. Delarna hängde inte samman, men man lyckades göra en någorlunda vettig docka av delarna, som sedan bars i processionen under tre års tid. Sedan ville man ha en snyggare figur och la undan dockan. En värdshusvärd som fattat tycke för figuren fick den och gav den sedan till sin kusin, en bondmora som bodde ute “på ängen”. En månad senare upptäckte hon tårar i dockans ansikte. Man lät då bygga ett litet kapell åt dockan. Munkarna i klostret tyckte inte om konkurrensen då snart tusentals människor från flera håll i Europa kom vandrande för att tillbe den gråtande dockan föreställande Jesus. Men alla dessa pilgrimer donerade pengar och snart fanns medel till att resa en större och lämpligare boning för träfiguren.
Kyrkan kom att bli bröderna Zimmermanns mästerverk, Dominikus stuckatör och arkitekt, Johann Baptist freskomålare och stuckatör. Flera andra konstnärer från trakten blev också anlitade. Kyrkan byggdes mellan 1743 och 1754. Det som gör Die Wies så speciell, och några till i denna serie av kyrkor, är sättet på vilket arkitekturen, stuckaturen och freskerna har förenats. En förening som endast blev möjlig genom samarbetet mellan bröderna Zimmermann. Hela stuckaturzonen verkar genomgå en metamorfos som omvandlar det arkitektoniska till måleri.Det man också kan säga om den här kyrkan har att göra med det teatraliska. Att gåin i här är som att gå in på teatern. Inte minst i koret blir detta tydligt. Det påminner
om julspelet vi gjorde i skolans aula som barn och våra föräldrar var publik. Fast, jämförelsen är en förolämpning mot vad jag ser här, den kanske vackraste korskapelse i hela rokokotiden. Färgerna, pelarna gjutna i marmor, guldet, stuckaturen som öppnar sig med små fönster och låter ljus och mörker spela i perfekt harmoni.
Nischen med den magiska dockan är den enda mörka platsen i hela kyrkan. Och så dramat. Två profeter och de fyra evangelisterna förmedlar med stora gester ett budskap om hopp om den kommande Messias. Profeten Jesaja pekar på altartavlan med Jesusbarnet omgiven av sin familj. Menade de allvar, konstnärerna, med denna överdrivna retorik, dödskallar, putti och dramatiska rörelser? Eller, finns där en överenskommelse (liksom det fanns i aulan på Kirsebergsskolan i Malmö då i min barndom) mellan församlingen och den överdådiga konsten, den slösaktigt rika dekorationen, att “vi vet och fattar vad det här föreställer, men vi överdriver och leker med tanken att under detta skådespel finns en djupare sanning och ett innerligare hopp”?
Rokokon har i konsthistorien alltid kritiserats för sin brist på allvar. Rokokons lek med barockens teatralitet har man satt i samband med den gamla maktens och ordningens förfall. Likaså lekte den religiösa rokokokonsten med den kristna traditionen och dess bilder. Den sydtyska rokokon förblir emellertid en bondekultur. Deras skapare levde i en värld som hade förändrats obetydligt sedan medeltiden. I den världen hände mirakel fortfarande och togs alldeles för givna. Johann Baptist Zimmermann stora takdekoration är kanske det allra främste exemplet på hur fresken och stuckaturen flyter samman till en och samma kontinuerliga konstform. Där är en kerub, till exempel, som sitter vid tronens högra sida. Figuren är målad men ena foten sticker ut över kanten och är stuckatur. Den återuppståndne Kristus är målningens fokus. Han sitter på en regnbåge som sträcker sig från Noaks tid, genom människornas historia ända till stunden då han återvänder till jorden. Kristus har ännu inte tagit plats på tronen. Domedagens trumpeter ljuder och under hans plats på regnbågen skiljs vägarna åt för människorna vars destination blir utdömd just denna dag. Evighetens port vid ena sidan av målningen har ännu inte öppnats.
