Tyke har nu kommit till den stad i Indien som har en extra god förmåga att skaka om en västerländsk besökare - på gott och ont. Kor och heliga ritualer hör till det som Tyke fäster sig vid. Är det vackert eller fult, fascinerande eller förfärligt? Läs hans reflektioner här...
Min syster Anna vet allt om kor – hon har skrivit en bok om kors beteende. Jag tänker att hon skulle uppskatta ett besök i Varanasi. Åtminstone för kornas skull. I Varanasi är de överallt, i de trångaste gränderna, på de mest trafikerade gatorna, på gårdar, på flodstranden och badande i floden. De är mer framträdande i stadsbilden än i de andra indiska städer jag besökt. Men så är de ju på något sätt heliga och Varanasi är ju Indiens heligaste stad. Så det hänger kanske samman.
När jag skickar bilder på några kor i Varanasi till Anna svarar hon att de ser välmående ut och så får jag en rad följdfrågor, en del som jag också funderat på. Vem äger korna? Tar någon hand om dem och mjölkas de? Jag har inga bra svar. Ibland kan man se någon som verkar känna ansvar för ett par kor, men mest verkar de sköta sig själva.
Att de rör sig överallt får ju naturligtvis en del konsekvenser, särskilt för den som gärna promenerar mycket. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam så att man inte halkar i färsk kodynga. Det gör man ändå förr eller senare. Kornas högst påtagliga närvaro förstärker på något sätt den återkommande bilden av Varanasi – den motsägelsefullhet som karaktäriserar platsen: fascinerande men förfärligt, vackert men smutsigt. Underbart på håll – obehagligt och ibland nästan otäckt i närbild.
På ett par ställen vid floden pågår kremering av de döda i det närmaste hela dygnet. För en hindu är det en högsta önskan att bli bränd och få sin aska spridd i Ganges. Därmed ska en bättre position uppnås för nästa liv. Det känns en aning overkligt att betrakta det som pågår på platsen, fast när en kropp placeras på ett bål, bara någon meter bort, inser jag realiteten och att det är första gången i mitt liv jag ser en nyligen avliden människa. Förvisso är bara huvudet synligt, men ändå. Elden tänds och snart är hela kroppen omsluten av lågorna. Jag får frågan hemifrån om det var vackert. Nej, för mig var det långt ifrån vackert, snarare tvärtom. Varken själva hanteringen, ritualen eller platsen – en lerig slänt vid en smutsig flod, där hundar springer lösa och kor bökar runt bland skräp och sopor. Det är bara män där förutom några enstaka kvinnliga turister. Sammantaget en ganska svårsmält upplevelse.
På kvällarna händer alldeles jämte något helt annat. Fast med samma religiösa föreställningar som grund. Då fylls de breda stentrapporna – som kallas ghats – ner mot Ganges med tusentals människor. Det är egentligen bara då som korna inte är direkt närvarande utan trängs bort av folkmassorna. Nedanför trapporna som sträcker sig ett par kilometer längs floden pågår efter solnedgången en ceremoni med musik, dans, eld och rökelse - Ganga aarti. Det är för den oinvigde svårtolkade religiösa ritualer – jag upplever det som en kombination av ett spektakulärt skådespel och en förtrollande mystisk rit. Men det är vackert. Ceremonin är en hyllning till floden – till gudinnan Ganges – och det är elden som är offergåvan. För en hindu är det en reningsprocess att delta och lämna ett ljus och lite blommor i det grumliga vattnet.
Den kväll då jag anländer till Varanasi pågår Dev Deepawali, en festival som endast firas i Varanasi. Den inträffar vid fullmåne 15 dagar efter Diwali, en av hinduismens och Indiens främsta högtider. Festivalen lockar människor från hela Indien och gatorna och gränderna är så packade med människor att min rikscha ger upp och jag får gå den sista biten till hotellet, alldeles vid floden. Överallt finns levande ljus. Trapporna ner mot Ganges lyses upp av hundratusentals små lågor. Det är en magisk upplevelse. Sanslöst vackert. Men förmodligen mest störigt för de enstaka kossor som dröjt sig kvar.
Min syster Anna vet allt om kor – hon har skrivit en bok om kors beteende. Jag tänker att hon skulle uppskatta ett besök i Varanasi. Åtminstone för kornas skull. I Varanasi är de överallt, i de trångaste gränderna, på de mest trafikerade gatorna, på gårdar, på flodstranden och badande i floden. De är mer framträdande i stadsbilden än i de andra indiska städer jag besökt. Men så är de ju på något sätt heliga och Varanasi är ju Indiens heligaste stad. Så det hänger kanske samman.
När jag skickar bilder på några kor i Varanasi till Anna svarar hon att de ser välmående ut och så får jag en rad följdfrågor, en del som jag också funderat på. Vem äger korna? Tar någon hand om dem och mjölkas de? Jag har inga bra svar. Ibland kan man se någon som verkar känna ansvar för ett par kor, men mest verkar de sköta sig själva.
Att de rör sig överallt får ju naturligtvis en del konsekvenser, särskilt för den som gärna promenerar mycket. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam så att man inte halkar i färsk kodynga. Det gör man ändå förr eller senare. Kornas högst påtagliga närvaro förstärker på något sätt den återkommande bilden av Varanasi – den motsägelsefullhet som karaktäriserar platsen: fascinerande men förfärligt, vackert men smutsigt. Underbart på håll – obehagligt och ibland nästan otäckt i närbild.
På ett par ställen vid floden pågår kremering av de döda i det närmaste hela dygnet. För en hindu är det en högsta önskan att bli bränd och få sin aska spridd i Ganges. Därmed ska en bättre position uppnås för nästa liv. Det känns en aning overkligt att betrakta det som pågår på platsen, fast när en kropp placeras på ett bål, bara någon meter bort, inser jag realiteten och att det är första gången i mitt liv jag ser en nyligen avliden människa. Förvisso är bara huvudet synligt, men ändå. Elden tänds och snart är hela kroppen omsluten av lågorna. Jag får frågan hemifrån om det var vackert. Nej, för mig var det långt ifrån vackert, snarare tvärtom. Varken själva hanteringen, ritualen eller platsen – en lerig slänt vid en smutsig flod, där hundar springer lösa och kor bökar runt bland skräp och sopor. Det är bara män där förutom några enstaka kvinnliga turister. Sammantaget en ganska svårsmält upplevelse.
På kvällarna händer alldeles jämte något helt annat. Fast med samma religiösa föreställningar som grund. Då fylls de breda stentrapporna – som kallas ghats – ner mot Ganges med tusentals människor. Det är egentligen bara då som korna inte är direkt närvarande utan trängs bort av folkmassorna. Nedanför trapporna som sträcker sig ett par kilometer längs floden pågår efter solnedgången en ceremoni med musik, dans, eld och rökelse - Ganga aarti. Det är för den oinvigde svårtolkade religiösa ritualer – jag upplever det som en kombination av ett spektakulärt skådespel och en förtrollande mystisk rit. Men det är vackert. Ceremonin är en hyllning till floden – till gudinnan Ganges – och det är elden som är offergåvan. För en hindu är det en reningsprocess att delta och lämna ett ljus och lite blommor i det grumliga vattnet.
Den kväll då jag anländer till Varanasi pågår Dev Deepawali, en festival som endast firas i Varanasi. Den inträffar vid fullmåne 15 dagar efter Diwali, en av hinduismens och Indiens främsta högtider. Festivalen lockar människor från hela Indien och gatorna och gränderna är så packade med människor att min rikscha ger upp och jag får gå den sista biten till hotellet, alldeles vid floden. Överallt finns levande ljus. Trapporna ner mot Ganges lyses upp av hundratusentals små lågor. Det är en magisk upplevelse. Sanslöst vackert. Men förmodligen mest störigt för de enstaka kossor som dröjt sig kvar.
