På västra sidan av Ganges sträcker den uråldriga staden Varanasi ut sig flera kilometer längs med flodkanten. Varanasi är en av delstaten Uttar Pradeshs många storstäder, med en befolkning på 1,5 miljon invånare, enligt officiella källor. Delstaten som helhet är Indiens största med 200 miljoner invånare.
Det är åtkomsten till flodens vatten som är stadens strukturerande princip. Längs floden löper en serie avsatser och trappor, så kallade ghats. Ovanför dessa tornar husen upp sig i de mest brokiga och märkliga utföranden och åldrar. Viktigast av dessa ghats är Dasashvamedha ghat. Där samlas flest besökare och där finns båtar för uthyrning som skänker besökaren ett behagligt sätt att ta in allt som händer och sker. Det är också här som den stora kvällsritualen - Ganga aarti, hyllningen till den heliga floden - genomförs varje kväll medan mörkret faller. Det är en mäktig ritual som lockar stora skaror. Präster på rad utför en ritual med eld och rökelse, till ljudet av klockor och recitation av mantran.
Det är åtkomsten till flodens vatten som är stadens strukturerande princip. Längs floden löper en serie avsatser och trappor, så kallade ghats. Ovanför dessa tornar husen upp sig i de mest brokiga och märkliga utföranden och åldrar. Viktigast av dessa ghats är Dasashvamedha ghat. Där samlas flest besökare och där finns båtar för uthyrning som skänker besökaren ett behagligt sätt att ta in allt som händer och sker. Det är också här som den stora kvällsritualen - Ganga aarti, hyllningen till den heliga floden - genomförs varje kväll medan mörkret faller. Det är en mäktig ritual som lockar stora skaror. Präster på rad utför en ritual med eld och rökelse, till ljudet av klockor och recitation av mantran.
Ganga-nadis vatten anses ha helande krafter samt ge den troende absolution från sina synder. Rituell tvagning är en central del av kulten. En mindre trosviss person undrar förmodligen hur hälsosamt vattnet kan vara, särskilt med tanke på de industrier uppströms som släpper ut tungmetaller och annat farligt. Staden och platsen i sig anses också ge omedelbar befrielse - moksha - för den troende som avlider här. Därför kommer det många gamla hit som hoppas på att få avsluta sina dagar här. Vid floden flockas människor av alla slag och åldrar, och med olika syften. Mest uppseende (hos en utländsk besökare) väcker alla de sadhus - heliga män - som vistas vid och i närheten av floden. De känns igen på den oranga klädseln och de magra, spensliga kropparna. De framlever sina dagar med bön och meditation och tigger till sig gåvor för sin överlevnad.
Det är en märklig upplevelse att se det brokiga livet vid floden. Under en kort promenad går det att bevittna unga grabbar som spelar cricket, män och kvinnor som rakar huvudet för att inträda i det andliga stadiet, män som barberas av rent prosaiska skäl, människor som äter och dricker thé, försäljning av allt tänkbart, ofta med koppling till de religiösa ritualerna, tvagningar i floden, också i en kombination av prosaiska och rituella skäl, bedjande präster och pilgrimer, badande barn och vuxna som helt enkelt har roligt - och begravningen och eldbegängelsen av avlidna människor.
Det är nästan för mycket att ta in. Fel, det är för mycket och effekten blir omskakande och stark. Särskilt åsynen av de vackert svepta kropparna som väntar på att nya bål ska tändas, samtidigt som flera intilliggande eldar håller på att brinna ut, bidrar till den omtumlande upplevelsen. Det är vackert, absurt, skrämmande och märkligt på en och samma gång. Det är på sätt och vis ett Indien i koncentrat.
Det sägs att det kommer ganska mycket västerländska turister till Varanasi, och har så gjort under långa tider. Men det är knappast något man märker av i det intensiva folkvimlet. Tvärtom känner man lätt som västerländsk besökare att man är långt hemifrån i hjärtat av en annorlunda kultur med mycket gamla anor. En av de västerlänningar som faktiskt kommit hit var den amerikanske författaren Mark Twain. Den finurlige Twain fångade bilden av staden väl:
Older than history, older than tradition, older even than legend, and looks twice as old as all of them put together.
Det är en märklig upplevelse att se det brokiga livet vid floden. Under en kort promenad går det att bevittna unga grabbar som spelar cricket, män och kvinnor som rakar huvudet för att inträda i det andliga stadiet, män som barberas av rent prosaiska skäl, människor som äter och dricker thé, försäljning av allt tänkbart, ofta med koppling till de religiösa ritualerna, tvagningar i floden, också i en kombination av prosaiska och rituella skäl, bedjande präster och pilgrimer, badande barn och vuxna som helt enkelt har roligt - och begravningen och eldbegängelsen av avlidna människor.
Det är nästan för mycket att ta in. Fel, det är för mycket och effekten blir omskakande och stark. Särskilt åsynen av de vackert svepta kropparna som väntar på att nya bål ska tändas, samtidigt som flera intilliggande eldar håller på att brinna ut, bidrar till den omtumlande upplevelsen. Det är vackert, absurt, skrämmande och märkligt på en och samma gång. Det är på sätt och vis ett Indien i koncentrat.
Det sägs att det kommer ganska mycket västerländska turister till Varanasi, och har så gjort under långa tider. Men det är knappast något man märker av i det intensiva folkvimlet. Tvärtom känner man lätt som västerländsk besökare att man är långt hemifrån i hjärtat av en annorlunda kultur med mycket gamla anor. En av de västerlänningar som faktiskt kommit hit var den amerikanske författaren Mark Twain. Den finurlige Twain fångade bilden av staden väl:
Older than history, older than tradition, older even than legend, and looks twice as old as all of them put together.