Debatten om flygresorna och miljön fortsätter med oförminskad kraft. Vissa debattörer har med högstämt patos retat upp meningsmotståndare som värjer sig mot vad de påstår vara moralism. Och det klart: det finns moraliska aspekter här som vi inte så lätt tar oss förbi. Alla vi som älskar att resa och som samtidigt oroar oss för miljö och klimat har problem.
På en gång uppseendeväckande och rörande blir det i senaste numret av resemagasinet Vagabond (Nr 2, 2018), där både "ledaren", skriven av chefredaktören Fredrik Brändström och veteranredaktören Per J Anderssons krönika tar upp ämnet. Brändström är tydlig: "Skippa slentrianresandet" lyder rubriken. Han föreslår (skämt eller allvar?) spray tan istället för solsemester och nätshopping istället för shoppingresor. Och för jobbmöten har vi Skype. Nu skulle man kunna raljera rätt rejält över intelligensen i dessa "idéer", men ämnet är allvarligt, så det låter vi bli...
Han blir förnuftigare när han uppmanar oss till självrannsakan. Vi bör på allvar fråga oss varför, hur och hur ofta vi reser, och om alla resor verkligen betyder något. Satsa på kvalitet istället för kvantitet, är hans enkla uppmaning.
Per J Andersson fortsätter att plädera för tågresandet i sin krönika, vilket vi gärna också gör här på TT. Gott så. Han försvarar också engagerat den resande människan, och ställer upp moraliskt hedervärda, legitima motiv till vår ständiga längtan ut i världen. Men, det där med flyget då...? Ja, han är svarslös, skriver han. Det myckna flygandet går inte att försvara,
Det är lätt att bli berörd av resejournalisternas dilemma: medarbetarna på en tidning som på många sätt är en plattform för den ekonomiskt muskulösa reseindustrin måste börja ifrågasätta sig själva, sitt eget beteende och - rimligen - tidningens själva kärnbudskap. Inte lätt. I resten av tidningen går man emellertid på som vanligt med artiklar och reportage som stimulerar vår reslust med stor effektivitet.
Kanske bäst att tillägga detta: Vagabond en är fin tidning, oavsett moraliska dilemman...
På en gång uppseendeväckande och rörande blir det i senaste numret av resemagasinet Vagabond (Nr 2, 2018), där både "ledaren", skriven av chefredaktören Fredrik Brändström och veteranredaktören Per J Anderssons krönika tar upp ämnet. Brändström är tydlig: "Skippa slentrianresandet" lyder rubriken. Han föreslår (skämt eller allvar?) spray tan istället för solsemester och nätshopping istället för shoppingresor. Och för jobbmöten har vi Skype. Nu skulle man kunna raljera rätt rejält över intelligensen i dessa "idéer", men ämnet är allvarligt, så det låter vi bli...
Han blir förnuftigare när han uppmanar oss till självrannsakan. Vi bör på allvar fråga oss varför, hur och hur ofta vi reser, och om alla resor verkligen betyder något. Satsa på kvalitet istället för kvantitet, är hans enkla uppmaning.
Per J Andersson fortsätter att plädera för tågresandet i sin krönika, vilket vi gärna också gör här på TT. Gott så. Han försvarar också engagerat den resande människan, och ställer upp moraliskt hedervärda, legitima motiv till vår ständiga längtan ut i världen. Men, det där med flyget då...? Ja, han är svarslös, skriver han. Det myckna flygandet går inte att försvara,
Det är lätt att bli berörd av resejournalisternas dilemma: medarbetarna på en tidning som på många sätt är en plattform för den ekonomiskt muskulösa reseindustrin måste börja ifrågasätta sig själva, sitt eget beteende och - rimligen - tidningens själva kärnbudskap. Inte lätt. I resten av tidningen går man emellertid på som vanligt med artiklar och reportage som stimulerar vår reslust med stor effektivitet.
Kanske bäst att tillägga detta: Vagabond en är fin tidning, oavsett moraliska dilemman...