Den turkiske författaren Orhan Pamuk ser ljust på sin samtid. En eller annan bomb som exploderar på Istanbuls gator skrämmer inte honom. "En bomb som smäller av sätter kanske skräck i samtiden, men jag minns att på 70-talet smällde det en bomb varje dag", berättar han i Anders Björkmans intervju i SvD 13 mars. Pamuk har bytt stadsdel. Han bor inte längre i överklassområdet Nisantasi, utan bebor numera en lägenhet med en fantastisk vy över Bosporen i det enklare Cihangir. Saker och ting förändras. Han har 250 000 turkiska läsare och upplever att situationen är bättre än för ett tiotal år sedan, åtminstone för honom själv. Han har nu bara en livvakt, inte tre.
Det känns trots Pamuks relativa optimism inte särskilt kul att resa till Istanbul just nu. Det är naturligtvis synd. Den som läst och uppskattat Pamuks självbiografiska Istanbul - minnen av en stad (Norstedts, 2006) har en gång för alla gripits av längtan till staden, och dess särskilda melankoli - hüzün, ett ord som spelar en huvudroll i boken, och i Pamuks minnen av sin barndomsstad. Det handlar om en känsla av djup själslig förlust och ett allmänt "kulturellt begrepp för världsliga misslyckanden" för att citera författaren. Allt medan de världsliga misslyckandena fortsätter att rada upp sig, undrar vi - gripna av hüzün - om vi någonsin får återvända till Istanbul.
Det känns trots Pamuks relativa optimism inte särskilt kul att resa till Istanbul just nu. Det är naturligtvis synd. Den som läst och uppskattat Pamuks självbiografiska Istanbul - minnen av en stad (Norstedts, 2006) har en gång för alla gripits av längtan till staden, och dess särskilda melankoli - hüzün, ett ord som spelar en huvudroll i boken, och i Pamuks minnen av sin barndomsstad. Det handlar om en känsla av djup själslig förlust och ett allmänt "kulturellt begrepp för världsliga misslyckanden" för att citera författaren. Allt medan de världsliga misslyckandena fortsätter att rada upp sig, undrar vi - gripna av hüzün - om vi någonsin får återvända till Istanbul.