I den lilla byn Naggar, på östra sidan av Kulu-dalen, i bergiga Himalchar pradesh, finns ett fint litet museum ägnat den ryske målaren, filosofen, författaren och humanisten (listan göras längre) Nicholas Roerich (1874 - 1947). Det känns som att göra en stor och inspirerande upptäckt, att stifta bekantskap med denna idealistiska världsmedborgare.
Efter att ha gjort en framgångsrik karriär som nyskapande målare, både hemma i Ryssland och utomlands, intresserade han sig alltmer för Asiens kulturer, inte minst de andliga och religiösa traditionerna. Någon gång på 1920-talet under någon av sina resor i Himalaya kom han förbi denna stillsamma och vackra plats i Kulu-dalen. Han byggde sig ett hus och stannade.
Väl på plats i Naggar arbetade han med att kartlägga den lokala kulturen, starta ett forskningsinstitutet som samverkade med många av tidens stora orientalister och kulturpersonligheter, samt propagera för sin stora mission - en internationell konvention till skydd för alla former av mänsklig kultur. Han levde sina sista år i skuggan av den världsbrand som var andra världskriget och fruktade för mänsklighetens uppenbara förstörelselusta. Hela tiden målade han intensivt, framför allt motiv från Himalayas storslagna natur.
Att besöka hans hem i Naggar känns verkligen som att stifta bekantskap med en stor personlighet. Han var under sin levnad en man med världsrykte, och knappast isolerad i sin Nordindiska by, trots tidens begränsade kommunikationer. Nehru och dottern Indira (Gandhi) kom hit och besökte honom, bland många andra. Hemmiljöerna är välbevarade, men måste tyvärr beskådas genom glasfönstren. Huset och trädgården är en idyll. Platsen för hans begravningsbål och sista viloplats (samadhi) är poetiskt stillsam och vacker.
Det ideella arvet efter Roerich kan i hög grad kopplas till the Roerich pact, en internationell konvention till skydd för all form av materiell kultur för att motverka förstörelse av kulturarv, särskilt i händelse av krig. Pakten undertecknades på 1930-talet av bland andra USA och en lång rad stater i Latinamerika, Europa och Asien. Det fortsatta arbetet fick efter andra världskriget nära kopplingar till Unesco och till Haag-konventionen. Arvet efter honom är alltså inte borta, långt ifrån. Ändå känns ett styng av sorg när man betraktar alla porträtt och gruppfoton över hans umgänge med många av tidens stora personligheter.
Nicholas Roerich var en uppmärksammad och betydelsefull person under sin levnad. Men så är allt plötsligt över. Hur snabbt ett människoliv förflyter och faller i glömska. De flesta som passerar Naggar nere på slätten känner inte Nicholas Roerich och stannar inte upp hos honom. Den som ändå gör det, får dock möta ett mycket spännande levnadsöde.
Efter att ha gjort en framgångsrik karriär som nyskapande målare, både hemma i Ryssland och utomlands, intresserade han sig alltmer för Asiens kulturer, inte minst de andliga och religiösa traditionerna. Någon gång på 1920-talet under någon av sina resor i Himalaya kom han förbi denna stillsamma och vackra plats i Kulu-dalen. Han byggde sig ett hus och stannade.
Väl på plats i Naggar arbetade han med att kartlägga den lokala kulturen, starta ett forskningsinstitutet som samverkade med många av tidens stora orientalister och kulturpersonligheter, samt propagera för sin stora mission - en internationell konvention till skydd för alla former av mänsklig kultur. Han levde sina sista år i skuggan av den världsbrand som var andra världskriget och fruktade för mänsklighetens uppenbara förstörelselusta. Hela tiden målade han intensivt, framför allt motiv från Himalayas storslagna natur.
Att besöka hans hem i Naggar känns verkligen som att stifta bekantskap med en stor personlighet. Han var under sin levnad en man med världsrykte, och knappast isolerad i sin Nordindiska by, trots tidens begränsade kommunikationer. Nehru och dottern Indira (Gandhi) kom hit och besökte honom, bland många andra. Hemmiljöerna är välbevarade, men måste tyvärr beskådas genom glasfönstren. Huset och trädgården är en idyll. Platsen för hans begravningsbål och sista viloplats (samadhi) är poetiskt stillsam och vacker.
Det ideella arvet efter Roerich kan i hög grad kopplas till the Roerich pact, en internationell konvention till skydd för all form av materiell kultur för att motverka förstörelse av kulturarv, särskilt i händelse av krig. Pakten undertecknades på 1930-talet av bland andra USA och en lång rad stater i Latinamerika, Europa och Asien. Det fortsatta arbetet fick efter andra världskriget nära kopplingar till Unesco och till Haag-konventionen. Arvet efter honom är alltså inte borta, långt ifrån. Ändå känns ett styng av sorg när man betraktar alla porträtt och gruppfoton över hans umgänge med många av tidens stora personligheter.
Nicholas Roerich var en uppmärksammad och betydelsefull person under sin levnad. Men så är allt plötsligt över. Hur snabbt ett människoliv förflyter och faller i glömska. De flesta som passerar Naggar nere på slätten känner inte Nicholas Roerich och stannar inte upp hos honom. Den som ändå gör det, får dock möta ett mycket spännande levnadsöde.
