Tyke färdas vidare österut i Asien. Från Indien, Myanmar och Thailand har turen nu kommit till Vietnam. Det sätter igång spännande reflektioner kring kombinationen av asiatiskt och västerländskt i Vietnam, samt om de personliga reaktionsmönster som en bra resa alltid sätter fingret på.
Jag kommer till Hanoi en mulen eftermiddag i början av januari. Jag har rest i 75 dagar. Jag har begett mig norrut igen och det är vinter. Kyligt. Kanske knappt 15 grader. Checkar in på hotellet nära järnvägsstationen och beger mig ut i staden. Jag får omedelbart en oväntad och märklig känsla av att ha kommit hem. Vad är detta?
Jag kommer till Hanoi en mulen eftermiddag i början av januari. Jag har rest i 75 dagar. Jag har begett mig norrut igen och det är vinter. Kyligt. Kanske knappt 15 grader. Checkar in på hotellet nära järnvägsstationen och beger mig ut i staden. Jag får omedelbart en oväntad och märklig känsla av att ha kommit hem. Vad är detta?
Det känns som om jag är i vilken europeisk stad som helst. Eller iallafall nästan. Det är tätt, intensivt och grönskande. Jag sätter mig på en uteservering, på en liten grön plaststol — ok, det medges att så små plaststolar knappast förekommer i Europa. Jag beställer en fransk baguette med tonfisk och en öl. Det vill säga en vietnamesisk sandwich och en Bia Saigon Lager.
Jag blir blixtförälskad i Hanoi. Men så känner jag mig ju ganska hemma i Sydostasien också. Så det hänger nog ihop. För några dagar sedan tänkte jag skriva en kärleksförklaring till Bangkok. Men jag överger nog den thailändska skönheten till förmån för Asiens Paris — Hanoi. Vilken underbar kombo.
Min resa i Vietnam började i Ho Chi Minh-staden i söder. Jag var där några dagar för ett par år sedan. Därför känner jag igen mig och ingen tid behöver läggas på nödvändiga sevärdheter. Det är skönt. Istället kan jag ägna mig åt det jag gillar bäst: att betrakta staden.
Redan i den här staden upplever jag en i mitt tycke tilltalande kombination av det asiatiska med västerländskt inflytande från kolonialtiden — en intressant mix. Naturligtvis betraktat utifrån mitt europeiska perspektiv. Kolonial kulturpåverkan finns ju förvisso i alla länder i södra Asien, med undantag av Thailand, men i Vietnam finner jag att den är mer spännande. Jag ser också ny arkitektur som jag uppfattar avspeglar en kreativitet som kombinerar asiatiska traditioner med västerländska impulser, exempelvis i en mängd caféer med trendsäkra inredningar.
Jag upplever också ett samhälle vars karaktär delvis skiljer sig från andra länder jag besökt i södra Asien. Landet framstår inte bara som relativt modernt välorganiserat och med ett förhållandevis högt välstånd. Jag anar något annat också. Ett lättsamt och pragmatiskt folk som inte gör livet mer komplicerat än nödvändigt. Innovativt och initiativrikt. Och kanske något närmast frihetligt.
Det är kanske ganska märkligt i så fall. Men när man befinner sig i Hanoi och Ho Chi Minh-staden, båda synnerligen kommersiella platser, är det lätt att glömma bort att Vietnam är en kommunistisk enpartistat. Dock är det numera en i hög grad marknadsliberal variant av kommunismen som åtminstone på ytan verkar göra folket tillfreds. Det finns få om ens några likheter med det Östtyskland jag minns från 1980-talet. Fast trots allt får man inte bortse från att det finns människor här som hålls fängslade av regimen för sina politiska åsikter.
En annan aspekt av Vietnam är den måttliga förekomsten av religiösa byggnader i stadsmiljön. Visserligen finns här förstås buddhistiska tempel, kyrkor och moskeer, dock i jämförelse med andra platser bara ett fåtal. Om det är ett sundhetstecken eller inte kan väl diskuteras. Som ateist kan jag tycka att det är befriande. Det är förstås i viss mån ett resultat av det kommunistiska styret. I folkräkningar anger endast en knapp fjärdedel av befolkningen att de bekänner sig till någon av de stora organiserade religionerna. Men det betyder säkerligen inte att vietnameserna är mindre andliga än andra. I den stora majoritet som benämns ”övriga” ingår de som kombinerar traditionell folktro med influenser från bland annat konfucianism, taoism och buddhism. Men dessutom säkert en hel del uttalade ateister — officiellt är ju Vietnam ett icke-religiöst land.
Jag skriver detta efter endast ett par timmar i Hanoi. Men jag är ändå helt säker: Hanoi är en stad, och Vietnam ett land, som jag vill lära känna mer och förstå bättre. För det är givetvis förmätet att tro att jag förstått landet efter så kort tid. Jag kommer med all säkerhet att återvända snart — särskilt som jag var dåligt påläst om visumreglerna och bara får stanna i 15 dagar.
Klicka här när du vill redigera.