Thomas Sewerin når som längst söderut, kanten av Bodensjön, på detta sin nionde etapp på resan bland sydtyska kyrkor och kloster. Tankar om svenska seriefigurer gör sig påminda inför en fantasifull putti.
Läs hela reseberättelsen i ett svep om du vill - här!
Sover gott i mitt krypin på Gasthaus Rössle och startar tidigt nästa dag som är söndag. Solen skiner och det är nedförsbacke nästan hela vägen till Bodensjön. Jag kör genom ett landskap med ändlösa äppelodlingar. Nästan som att köra omkring på Österlen hemma. Jag är på väg till vallfartskyrkan Birnau. Allra längst bort från hemmet i Malmö och mitt ursprungliga huvudmål med resan.
Pojken som slickar på honung från en bikupa han håller i famnen. Som jag bara fick för mig att jag måste se. Kyrkan ligger sagolikt vackert mitt i en vingård vid foten av berget som sluttar ner i Bodensjön. Exteriört ser den ut som en kontorsbyggnad med torn på, men när man öppnar den tunga dörren och stiger in, då händer det saker. Fast, det pågår en mässa under lång tid där inne och vi är många som bidar vår tid utanför. Dock finns en välsorterad Klosterladen och Christliche Buchhandlung i basilikan.
Jag tänkte redan innan jag reste att jag skulle köpa med mig hem en snidad votivstaty som ett minne. Gärna en stor. Dock kostade dessa i storleksordningen 2000 - 5000. Euro! Jag nöjer mig med en liten handsnidad och förgylld bildstod – “Die Schmerzmutter” – som jag nu har sällskap med när jag försjunker i mina tankar hemma.
Nå, körsången klingar ut, långt om länge, och vi är många som stiger in i ännu en förgård till de saligas hemvist. Det som är speciellt med Birnau är att, fastän den betraktas som ett av de finaste exemplen på byggnadsstilen rokokon i världen, ser vi därtill här en begynnande nyklassicistisk stil, hur symbiosen, sammansmältningen i rummet av arkitekturen, stuckaturen och freskomålningarna, som ju så tydligt och klart kännetecknade den sydtyska rokokon, håller på att lösas upp och arkitekten håller på att få övertaget. Här syns fönstren, till exempel, och kyrkan belyses med direkt ljus.
Kyrkans arkitekt Hugo Schnell kom inte från Wessobrunn utan från en rivaliserande skola i Voralberg i Österrike. Han samarbetade dock med stuckatören Joseph Anton Feuchtmayer från Wessobrunn och Bernard Göz, en av de ledande takmålarna från Augsburg, och målade ett av de mest överväldigande av tak som finns i världen. Det hedrar och skildrar Maria i olika skeden av hennes liv. Birnau räknas som den centrala Mariavallfartsorten vid Bodensjön. Det berättas om flera mirakel som skett här. Mest handlar dessa underverk om barn som helats från svåra sjukdomar, ja till och med dödfödda barn som återvänt till livet. Här hände saker.
Den mest berömda av alla detaljer i kyrkan är Feuchtmayers lilla staty, “der Honigschlecker” en charmerande liten putto som håller en bikupa i famnen och stoppar ett finger med honung i munnen. Figuren sitter vid ett altare helgat åt den Helige Bernard av Clairvaux och ska vara en symbol för denne cisterciensermunk, lärare och skolastiker på 1100-talet, berömd för sina predikningar där orden “flöt som honung” ur hans mun. Statyn ska också symbolisera binas flit och strävsamhet. På andra sidan gången, vid ett parallellt altare, står pojkens kollega, en mindre busig och mera seriös brorsa med en bok i handen. Är de förebilder för seriefigurerna Max och Moritz, eller de senare Knoll och Tott?
Läs hela reseberättelsen i ett svep om du vill - här!
Sover gott i mitt krypin på Gasthaus Rössle och startar tidigt nästa dag som är söndag. Solen skiner och det är nedförsbacke nästan hela vägen till Bodensjön. Jag kör genom ett landskap med ändlösa äppelodlingar. Nästan som att köra omkring på Österlen hemma. Jag är på väg till vallfartskyrkan Birnau. Allra längst bort från hemmet i Malmö och mitt ursprungliga huvudmål med resan.
Pojken som slickar på honung från en bikupa han håller i famnen. Som jag bara fick för mig att jag måste se. Kyrkan ligger sagolikt vackert mitt i en vingård vid foten av berget som sluttar ner i Bodensjön. Exteriört ser den ut som en kontorsbyggnad med torn på, men när man öppnar den tunga dörren och stiger in, då händer det saker. Fast, det pågår en mässa under lång tid där inne och vi är många som bidar vår tid utanför. Dock finns en välsorterad Klosterladen och Christliche Buchhandlung i basilikan.
Jag tänkte redan innan jag reste att jag skulle köpa med mig hem en snidad votivstaty som ett minne. Gärna en stor. Dock kostade dessa i storleksordningen 2000 - 5000. Euro! Jag nöjer mig med en liten handsnidad och förgylld bildstod – “Die Schmerzmutter” – som jag nu har sällskap med när jag försjunker i mina tankar hemma.
Nå, körsången klingar ut, långt om länge, och vi är många som stiger in i ännu en förgård till de saligas hemvist. Det som är speciellt med Birnau är att, fastän den betraktas som ett av de finaste exemplen på byggnadsstilen rokokon i världen, ser vi därtill här en begynnande nyklassicistisk stil, hur symbiosen, sammansmältningen i rummet av arkitekturen, stuckaturen och freskomålningarna, som ju så tydligt och klart kännetecknade den sydtyska rokokon, håller på att lösas upp och arkitekten håller på att få övertaget. Här syns fönstren, till exempel, och kyrkan belyses med direkt ljus.
Kyrkans arkitekt Hugo Schnell kom inte från Wessobrunn utan från en rivaliserande skola i Voralberg i Österrike. Han samarbetade dock med stuckatören Joseph Anton Feuchtmayer från Wessobrunn och Bernard Göz, en av de ledande takmålarna från Augsburg, och målade ett av de mest överväldigande av tak som finns i världen. Det hedrar och skildrar Maria i olika skeden av hennes liv. Birnau räknas som den centrala Mariavallfartsorten vid Bodensjön. Det berättas om flera mirakel som skett här. Mest handlar dessa underverk om barn som helats från svåra sjukdomar, ja till och med dödfödda barn som återvänt till livet. Här hände saker.
Den mest berömda av alla detaljer i kyrkan är Feuchtmayers lilla staty, “der Honigschlecker” en charmerande liten putto som håller en bikupa i famnen och stoppar ett finger med honung i munnen. Figuren sitter vid ett altare helgat åt den Helige Bernard av Clairvaux och ska vara en symbol för denne cisterciensermunk, lärare och skolastiker på 1100-talet, berömd för sina predikningar där orden “flöt som honung” ur hans mun. Statyn ska också symbolisera binas flit och strävsamhet. På andra sidan gången, vid ett parallellt altare, står pojkens kollega, en mindre busig och mera seriös brorsa med en bok i handen. Är de förebilder för seriefigurerna Max och Moritz, eller de senare Knoll och Tott?
