Efter ett litet uppehåll följer här trettonde delen av Thomas Sewerins reseberättelse Svindel i Schwaben. Vi har kommit fram till de två sista kyrkobesöken i denna fantastiska exposé över sydtysk kyrkoarkitektur.
Nästa del är den sista. Vill du ta del av hela skildringen på en gång så gå direkt hit. God läsning!
Också Wiblingens benediktinerkloster byggdes om på 1700-talet med Filip II:s El Escorial som förebild. Kyrkan är byggd i senbarock stil med rätt tydliga inslag av neoklassicism. Det sägs att denna kyrka liksom Balthasar Neumanns i Neresheim utgör den sydtyska rokokons aftonsång. På grund av de oroliga tiderna och ansträngda finanser lyckades aldrig renoveringen och ombyggnaden av kyrkan bli helt färdig. Tornet, till exempel blev aldrig rest. Dock hade många duktiga byggare sina fingrar med i spelet, Johann Georg Specht och inte minst stuckomålaren Januarius Zick som också lärt sig bli arkitekt när han hjälpte till med kyrkan i Schussenried.
Det här är en något stramare kyrka än de tidigare dagarnas. Fönsterna syns tydligt. Jag sitter, ja nästan halvligger i en av kyrkbänkarna och försöker tyda berättelserna i Zicks spännande takfresker. Den stora målningen Korsresningen på Golgata, till exempel. Det slår mig också att när jag läste och bläddrade i böcker om dessa kyrkor där hemma föreställde jag mig att det nog var ganska lågt i tak, nästan som om man steg in i en grotta. Men, överraskande nog är det väldigt högt till taket i alla rokokokyrkorna. Det kräver koncentration för att följa med i alla detaljerna.
Här i Wiblingen är jag mest intresserad av att stiga in i och se det magnifika rokokobiblioteket, som lär vara det finaste av alla här nere i Schwaben. Men, “hasst du mich gesehen”, det är måndag och klostermuséet, liksom Klosterladen, är stängt! Ytterst besviken sätter jag mig i bilen igen och kör till min sista rokokohållplats på resan.
Nästa del är den sista. Vill du ta del av hela skildringen på en gång så gå direkt hit. God läsning!
Också Wiblingens benediktinerkloster byggdes om på 1700-talet med Filip II:s El Escorial som förebild. Kyrkan är byggd i senbarock stil med rätt tydliga inslag av neoklassicism. Det sägs att denna kyrka liksom Balthasar Neumanns i Neresheim utgör den sydtyska rokokons aftonsång. På grund av de oroliga tiderna och ansträngda finanser lyckades aldrig renoveringen och ombyggnaden av kyrkan bli helt färdig. Tornet, till exempel blev aldrig rest. Dock hade många duktiga byggare sina fingrar med i spelet, Johann Georg Specht och inte minst stuckomålaren Januarius Zick som också lärt sig bli arkitekt när han hjälpte till med kyrkan i Schussenried.
Det här är en något stramare kyrka än de tidigare dagarnas. Fönsterna syns tydligt. Jag sitter, ja nästan halvligger i en av kyrkbänkarna och försöker tyda berättelserna i Zicks spännande takfresker. Den stora målningen Korsresningen på Golgata, till exempel. Det slår mig också att när jag läste och bläddrade i böcker om dessa kyrkor där hemma föreställde jag mig att det nog var ganska lågt i tak, nästan som om man steg in i en grotta. Men, överraskande nog är det väldigt högt till taket i alla rokokokyrkorna. Det kräver koncentration för att följa med i alla detaljerna.
Här i Wiblingen är jag mest intresserad av att stiga in i och se det magnifika rokokobiblioteket, som lär vara det finaste av alla här nere i Schwaben. Men, “hasst du mich gesehen”, det är måndag och klostermuséet, liksom Klosterladen, är stängt! Ytterst besviken sätter jag mig i bilen igen och kör till min sista rokokohållplats på resan.
Frauenkirche i Günzburg
Jag har ju många gånger på den här resan funderat över vad som hände med människorna då vid den här tiden i Bayern och Schwaben när de steg in i kyrkan och var med om bildspelet och ritualen där inne. För egen del är jag ju bara konstnärligt och historiskt intresserad, men för dem var det säkert något väldigt mycket mer. Likaså för alla konstnärer och hantverkare som också, enligt utsago, var djupt religiösa.
Förutom tanke och känsla verkar det finns ännu en kategori av sinnesstämning som kyrkobyggnaden väcker. Jag tänker på Rudolf Otto som 1917 skrev boken Det heliga. En undersökning om den ickerationella faktorn i idén om det gudomliga och dess relation till förnuftet. “Det heliga är en tolkning och en uppskattning som är speciell för den religiösa sfären”, menar han. Det är en komplex kategori. Den används för att förmedla moralisk felfrihet och den sidan kan man förstå rationellt. Men, menar Otto, det heliga innehåller också ett moment som man överhuvudtaget inte kan fatta med förnuftet. Han använder ordet “numinöst” (latin numen, heligt) för detta moment i det heliga som vi inte kan helt och hållet förstå. Det numinösa är ett objekt som finns utanför oss själva. I detta objekts närvaro uppstår en känsla av beroende, en känsla av att man är en liten varelse, ja nästan ingenting i förhållande till detta objekt, överväldigad av en kraft, en makt som är överlägsen allt annat.
“Den här känslan”, säger Otto, “kommer ibland svepande som en behaglig våg som genomsyrar sinnet med ett lugn och ett tillstånd av djupaste dyrkan. Den vågen kan lägga sig och bli till en mera varaktigt hållning i själen och med spänning fortsätta vibrerande och genljudande tills den slutligen dör bort och själen återvänder till den profana sinnesstämningen i vardagen.”
Det heliga är både kusligt och underbart och Otto definierar det som mysterium tremendum et fascinosum. Tremendum är då den överväldigande, respektingivande vördnad och fruktan inför mysteriet som upplevelsen i kyrkan medför. Fascinosum står då för det attraherande, den känslomässiga upplevelsen av kärlek, nåd och tröst som kan bli till religiös lycksalighet. Det mystiska är alltså föreningen av dessa två – skrämmande och fascinerande – sidor av det heliga. Vad kan bättre återspegla denna idé om det heliga än passagen genom porten in i den sydtyska rokokokyrkan, med sin relativt alldagliga exteriör och en insida där all kontakt med jorden och en vanlig dag är tänkt att fullständigt evaporera.
Det här är ännu en kyrka byggd av Dominikus Zimmermann. Den gamla kyrkan brann ner 1735 och nästa år fick byggmästaren i uppdrag att uppföra en ny kyrka. I rokokostil, förstås. Under österrikiska tronföljdskriget 1740-48 låg arbetet nere och år 1780 var kyrkan till slut färdig. Anton Enderle målade taken, både med olja och som fresk. Takfresken i långhuset är 16,2 x 12,1 meter stor. Den föreställer gudsmodern Marias kröning i himlen. Man kan undra hur det var möjligt, för Enderle och alla de andra freskomålarna, att behärska en sådan gigantiskt yta med sina penslar, murbruk och färg. Konstnären fick faktiskt lite hjälp. När man senast restaurerade i taket på Frauenkirche i Günzburg fann man spåren av ett rutnät. Konstnären hade således koordinaterna från skissen nere på golvet med sig upp på stegen till taket. En kul liten detalj.
Jag har ju många gånger på den här resan funderat över vad som hände med människorna då vid den här tiden i Bayern och Schwaben när de steg in i kyrkan och var med om bildspelet och ritualen där inne. För egen del är jag ju bara konstnärligt och historiskt intresserad, men för dem var det säkert något väldigt mycket mer. Likaså för alla konstnärer och hantverkare som också, enligt utsago, var djupt religiösa.
Förutom tanke och känsla verkar det finns ännu en kategori av sinnesstämning som kyrkobyggnaden väcker. Jag tänker på Rudolf Otto som 1917 skrev boken Det heliga. En undersökning om den ickerationella faktorn i idén om det gudomliga och dess relation till förnuftet. “Det heliga är en tolkning och en uppskattning som är speciell för den religiösa sfären”, menar han. Det är en komplex kategori. Den används för att förmedla moralisk felfrihet och den sidan kan man förstå rationellt. Men, menar Otto, det heliga innehåller också ett moment som man överhuvudtaget inte kan fatta med förnuftet. Han använder ordet “numinöst” (latin numen, heligt) för detta moment i det heliga som vi inte kan helt och hållet förstå. Det numinösa är ett objekt som finns utanför oss själva. I detta objekts närvaro uppstår en känsla av beroende, en känsla av att man är en liten varelse, ja nästan ingenting i förhållande till detta objekt, överväldigad av en kraft, en makt som är överlägsen allt annat.
“Den här känslan”, säger Otto, “kommer ibland svepande som en behaglig våg som genomsyrar sinnet med ett lugn och ett tillstånd av djupaste dyrkan. Den vågen kan lägga sig och bli till en mera varaktigt hållning i själen och med spänning fortsätta vibrerande och genljudande tills den slutligen dör bort och själen återvänder till den profana sinnesstämningen i vardagen.”
Det heliga är både kusligt och underbart och Otto definierar det som mysterium tremendum et fascinosum. Tremendum är då den överväldigande, respektingivande vördnad och fruktan inför mysteriet som upplevelsen i kyrkan medför. Fascinosum står då för det attraherande, den känslomässiga upplevelsen av kärlek, nåd och tröst som kan bli till religiös lycksalighet. Det mystiska är alltså föreningen av dessa två – skrämmande och fascinerande – sidor av det heliga. Vad kan bättre återspegla denna idé om det heliga än passagen genom porten in i den sydtyska rokokokyrkan, med sin relativt alldagliga exteriör och en insida där all kontakt med jorden och en vanlig dag är tänkt att fullständigt evaporera.
Det här är ännu en kyrka byggd av Dominikus Zimmermann. Den gamla kyrkan brann ner 1735 och nästa år fick byggmästaren i uppdrag att uppföra en ny kyrka. I rokokostil, förstås. Under österrikiska tronföljdskriget 1740-48 låg arbetet nere och år 1780 var kyrkan till slut färdig. Anton Enderle målade taken, både med olja och som fresk. Takfresken i långhuset är 16,2 x 12,1 meter stor. Den föreställer gudsmodern Marias kröning i himlen. Man kan undra hur det var möjligt, för Enderle och alla de andra freskomålarna, att behärska en sådan gigantiskt yta med sina penslar, murbruk och färg. Konstnären fick faktiskt lite hjälp. När man senast restaurerade i taket på Frauenkirche i Günzburg fann man spåren av ett rutnät. Konstnären hade således koordinaterna från skissen nere på golvet med sig upp på stegen till taket. En kul liten detalj.
