Tolfte delen av Thomas Sewerins resa i Sydtyskland, och vi närmar oss slutet. I detta avsnitt begrundas Franz Joseph Spieglers mäktiga takmålning i kyrkan i Zwiefalter Münster.
Du som hellre läser hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Lite längre norrut, vid Donau, ligger Zwiefalten. Faktiskt förbi Donau, vid de “tvåfaldiga” strömmarna Aach som flyter samman här. Det är härlig brittsommar och många invånare sitter och dricker öl och snackar mitt på torget. Där tronar också Benediktinerklosterkyrkan, en ganska mäktig byggnad. Klostret grundades på 1000-talet av grevarna Gero och Kuno av Achalm och var sedan ett privat kloster i deras ägo tills grevarna av Württemberg tog över på 1500-talet. Johann Michael Fisher fick uppdraget att bygga den här kyrkan 1739-47. I sekulariseringsvågen i början av 1800-talet upplöstes klostret och det blev ett sinnessjukhus och sedermera en psykiatriklinik, som det fortfarande är. Här finns också idag Württembergs Psykiatrimuseum.
Kyrkan är mäktig. Takfreskerna är ett mästerverk av målaren Franz Joseph Spiegler. När jag stiger in i kyrkan påminns jag om när Cinerama-filmen kom till Malmö när jag var barn. Den nya biografen Royal visade filmen “Windjammer”, en jorden-runt-resa med ett stort segelskepp filmad med tre synkroniserade kameror och man kände hur båten gungade och man hisnade när det åktes med släde nerför en brant gata i huvudstaden på Madeira. Samma Cineramaeffekt kommer över mig här i Ziefaltens klosterkyrka. Det måste ha varit något liknande för rokoko-människorna när de för första gången steg in i dessa tempel. Djup och en hisnande åktur.
Speciellt trollbindande är Spieglers stora takfresk mitt i långhuset. Vid randen av den stora himlaovalen i mitten finns grupper av pilgrimer samlade vid Mariafärdens olika vallfartsorter. Trappor, avsatser och stegar leder upp till och bland molnen där den Heliga Trefaldigheten skickar en nådens stråle som passerar Maria och till slut når Sankt Benedikts hjärta.
Spiegler får till en riktigt övertygande perspektivisk verkan genom övergångar mellan molnen och hur han använder färgen i vyn som sträcker sig extremt brant uppåt. När rokokon leker med perspektivet kräver den att vi ser igenom vad som är naturligt och realistiskt och drar ur detta betydelser som glider bort från vad vi tycker borde vara förnuftsmässigt sannolikt. En obändig kreativitet klär av naturen och förnuftet. Tänk, allt bara flyter omkring i luften. Inget lyder tyngdkraftens lagar – konkreta omöjligheter. Vad gör dessa bilder med vår fantasi?
Trots att det är sent på eftermiddagen och det här är dagens sista rokokobesök, har jag svårt att slita mig från den konstnärliga prakten och hantverksjuvelerna här. Predikstolen sägs vara den sydtyska rokokons skulpturstorverk. Den är klädd med skelett och dödskallar för att livet ska framstå som synd med all önskvärd tydlighet. Liksom syndens äppleträd som hela predikstolen vilar på. De tre kardinaldygderna Tro, Hopp och Kärlek finns med som portalfigurer för att visa att frälsning är möjlig, liksom Johannes Döparen som pekar på Jesus på korset längst upp. Här kan man tala om att fånga allt i ett nötskal!
Vid ett annat altare sitter en känd figur, Jesus som tiggare. Han har en vanlig filthatt i handen.
Har nu varit ute på “Barockgatan” i tre hela dagar. En konst- och kulturstudie som varit helt gratis, utom inträdet på tre klostermuseer. Jag har fått svar på många av mina inledande frågor och börjar fatta vad som hände här nere under den korta epoken då kyrkorna byggdes och brukades. Har två besök kvar och övernattar i ett stort fint sovrum på ett hotell mitt i staden Ulm. Receptionisten där pratar glatt bruten svenska med mig. Hon och hennes man har en sommarstuga i Vittskövle i Skåne.
Du som hellre läser hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Lite längre norrut, vid Donau, ligger Zwiefalten. Faktiskt förbi Donau, vid de “tvåfaldiga” strömmarna Aach som flyter samman här. Det är härlig brittsommar och många invånare sitter och dricker öl och snackar mitt på torget. Där tronar också Benediktinerklosterkyrkan, en ganska mäktig byggnad. Klostret grundades på 1000-talet av grevarna Gero och Kuno av Achalm och var sedan ett privat kloster i deras ägo tills grevarna av Württemberg tog över på 1500-talet. Johann Michael Fisher fick uppdraget att bygga den här kyrkan 1739-47. I sekulariseringsvågen i början av 1800-talet upplöstes klostret och det blev ett sinnessjukhus och sedermera en psykiatriklinik, som det fortfarande är. Här finns också idag Württembergs Psykiatrimuseum.
Kyrkan är mäktig. Takfreskerna är ett mästerverk av målaren Franz Joseph Spiegler. När jag stiger in i kyrkan påminns jag om när Cinerama-filmen kom till Malmö när jag var barn. Den nya biografen Royal visade filmen “Windjammer”, en jorden-runt-resa med ett stort segelskepp filmad med tre synkroniserade kameror och man kände hur båten gungade och man hisnade när det åktes med släde nerför en brant gata i huvudstaden på Madeira. Samma Cineramaeffekt kommer över mig här i Ziefaltens klosterkyrka. Det måste ha varit något liknande för rokoko-människorna när de för första gången steg in i dessa tempel. Djup och en hisnande åktur.
Speciellt trollbindande är Spieglers stora takfresk mitt i långhuset. Vid randen av den stora himlaovalen i mitten finns grupper av pilgrimer samlade vid Mariafärdens olika vallfartsorter. Trappor, avsatser och stegar leder upp till och bland molnen där den Heliga Trefaldigheten skickar en nådens stråle som passerar Maria och till slut når Sankt Benedikts hjärta.
Spiegler får till en riktigt övertygande perspektivisk verkan genom övergångar mellan molnen och hur han använder färgen i vyn som sträcker sig extremt brant uppåt. När rokokon leker med perspektivet kräver den att vi ser igenom vad som är naturligt och realistiskt och drar ur detta betydelser som glider bort från vad vi tycker borde vara förnuftsmässigt sannolikt. En obändig kreativitet klär av naturen och förnuftet. Tänk, allt bara flyter omkring i luften. Inget lyder tyngdkraftens lagar – konkreta omöjligheter. Vad gör dessa bilder med vår fantasi?
Trots att det är sent på eftermiddagen och det här är dagens sista rokokobesök, har jag svårt att slita mig från den konstnärliga prakten och hantverksjuvelerna här. Predikstolen sägs vara den sydtyska rokokons skulpturstorverk. Den är klädd med skelett och dödskallar för att livet ska framstå som synd med all önskvärd tydlighet. Liksom syndens äppleträd som hela predikstolen vilar på. De tre kardinaldygderna Tro, Hopp och Kärlek finns med som portalfigurer för att visa att frälsning är möjlig, liksom Johannes Döparen som pekar på Jesus på korset längst upp. Här kan man tala om att fånga allt i ett nötskal!
Vid ett annat altare sitter en känd figur, Jesus som tiggare. Han har en vanlig filthatt i handen.
Har nu varit ute på “Barockgatan” i tre hela dagar. En konst- och kulturstudie som varit helt gratis, utom inträdet på tre klostermuseer. Jag har fått svar på många av mina inledande frågor och börjar fatta vad som hände här nere under den korta epoken då kyrkorna byggdes och brukades. Har två besök kvar och övernattar i ett stort fint sovrum på ett hotell mitt i staden Ulm. Receptionisten där pratar glatt bruten svenska med mig. Hon och hennes man har en sommarstuga i Vittskövle i Skåne.
