Att hämta inspiration från författare och andra kulturpersonligheter vid valet av resmål eller utflyktsmål blir allt vanligare. Senare års allt mer nyanserade och diversifierade resemarknad har naturligtvis varit snabb med att göra affär av människors litterära intressen. Det som erbjuds spänner från den helt ytliga hållningen utifrån "kända platser". Det kan handla om att en boks eller films handling har utspelat sig på platsen - därmed är den numera "känd". Eller så kan resekoncepten handla om mer eller mindre nördiga specialintressen: På vilken restaurang i centrala London fick Dr Watson höra talas om Sherlock Holmes första gången? Vid vilket bord på Café Rabeshave i Köpenhamn brukade Cornelis Vreeswijk sitta? Var bodde Strindberg i Paris? Vilka promenader tog han i staden? Mer om det senare längre fram i denna text!
Andra, klassiska exempel som fortsätter att generera energi till resebranschen, är HC Andersens miljöer i Odense, inklusive det helt nya museet där. Vandringar i James Joyce fotspår i Dublin utifrån romanen Ulysses är också väletablerade. Varför gör människor på detta viset? Jo men många ser faktiskt resandet som ett kunskapsäventyr. Så är det exempelvis för undertecknad, och Tertulia travels har ett av sina grundmotiv här. Vi har skrivit om besläktade teman många gånger förr. I artikeln Den gående känner friheten, berättas exempelvis om ett turistmål - Lake district i England – som helt och hållet skrivs fram och skapas genom William Wordsworths poesi.
Mötet med nya platser väcker alltid nyfikenhet kring kulturell kontext och historiska fakta. Vad har egentligen hänt här? Varför? Vilka människor har bott här, eller vandrat längs gatorna? Vad behöver jag förstå för att kunna tolka platsen? Det senare är frågor som alltid gäller för den som besöker en ny plats - och vill förstå den. Det rör artefakter som arkitektur och stadsbyggnad, det gäller institutioner och alla former av kulturella uttryck. Vilken är egentligen den historiska bakgrunden? Hur kom det att bli så här? Detta är den viktigaste anledningen till att resa – om du frågar undertecknad – även om det händer att också andra faktorer gör sig gällande.
Utöver en fördjupad förståelse för en plats är det helt enkelt kul att veta lite mer: hur upplevde Mary Wollstonecraft Norden under sin resa här på 1790-talet? Hur upplevde Björnståhl sultanens huvudstad Istanbul? Vilka stopp gjorde Lagerlöf och Elkan under sina resor i Sydeuropa?
Nya författarinspirerade resmål tillkommer förstås hela tiden. Henning Mankell-turismen med centrum i Ystad är ett exempel på nära håll. På tur i Kurt Wallanders fotspår i Skåne kan du ta del av här. När TV-serien Bron var på tapeten bildade den utgångspunkten för guidade bussresor till de mest udda adresser i Malmö.
Andra, klassiska exempel som fortsätter att generera energi till resebranschen, är HC Andersens miljöer i Odense, inklusive det helt nya museet där. Vandringar i James Joyce fotspår i Dublin utifrån romanen Ulysses är också väletablerade. Varför gör människor på detta viset? Jo men många ser faktiskt resandet som ett kunskapsäventyr. Så är det exempelvis för undertecknad, och Tertulia travels har ett av sina grundmotiv här. Vi har skrivit om besläktade teman många gånger förr. I artikeln Den gående känner friheten, berättas exempelvis om ett turistmål - Lake district i England – som helt och hållet skrivs fram och skapas genom William Wordsworths poesi.
Mötet med nya platser väcker alltid nyfikenhet kring kulturell kontext och historiska fakta. Vad har egentligen hänt här? Varför? Vilka människor har bott här, eller vandrat längs gatorna? Vad behöver jag förstå för att kunna tolka platsen? Det senare är frågor som alltid gäller för den som besöker en ny plats - och vill förstå den. Det rör artefakter som arkitektur och stadsbyggnad, det gäller institutioner och alla former av kulturella uttryck. Vilken är egentligen den historiska bakgrunden? Hur kom det att bli så här? Detta är den viktigaste anledningen till att resa – om du frågar undertecknad – även om det händer att också andra faktorer gör sig gällande.
Utöver en fördjupad förståelse för en plats är det helt enkelt kul att veta lite mer: hur upplevde Mary Wollstonecraft Norden under sin resa här på 1790-talet? Hur upplevde Björnståhl sultanens huvudstad Istanbul? Vilka stopp gjorde Lagerlöf och Elkan under sina resor i Sydeuropa?
Nya författarinspirerade resmål tillkommer förstås hela tiden. Henning Mankell-turismen med centrum i Ystad är ett exempel på nära håll. På tur i Kurt Wallanders fotspår i Skåne kan du ta del av här. När TV-serien Bron var på tapeten bildade den utgångspunkten för guidade bussresor till de mest udda adresser i Malmö.
En nyligen adderad reseupplevelse skapades i och med Elena Ferrantes Neapel-svit. De fyra böckerna publicerades i Italien åren 2011 till 2014 – den första delen med titeln Min fantastiska väninna (L’amica geniale). Ferrante slår an en ton som lockat miljoner fascinerade läsare världen över. TV-serien som följt har säkert bidragit ytterligare till vurmen. Undertecknad tillhör denna beundrande skara. Följaktligen längtar vi nu oavbrutet till Neapel. Varför då? Tja, kanske är det så enkelt att vi vill fortsätta med att ge berättelsen och våra minnen av den nytt liv och ny energi – så att de lever kvar inom oss. För många människor är detta säkert en förbryllande tanke.
För oss som inte bor i denna stad eller känner till den på annat sätt, är miljöerna i romanerna förstås abstrakta. För en Neapel-bo är det dock ganska tydligt vilka kvarter och stadsdelar som inspirerat författaren. Elena Ferrante (officiell webbplats här) är en pseudonym – vi vet inte säkert vem som döljs där bakom, även om det finns kvalificerade teorier. Hon känner dock till staden väl.
Lila och Lenus barndomskvarter anses vara inspirerade av Rione Luzzatti. En närmare koll med hjälp av Google street view gör det i högsta grad troligt. Andra miljöer som uttryckligen nämns och figurerar i böckerna är exempelvis Piazza dei Martiri, där Lila jobbar i skoaffär en tid, gör remarkabla insatser för marknadsföringen men lider av maffia-bröderna Solaras närvaro i sammanhanget. Den största ön utanför fastlandskusten – Ischia – kan också besökas, med sin Maronti-strand – där mycken dramatik utspelar sig i böckerna.
Entreprenörer i Neapel har förstås inte varit sena med att haka på det stora intresset. Här är en av huvudaktörerna: Looking for Lila.
Äldre författare som lockar oss ut på upptäcktsfärd är exempelvis vår egen August Strindberg. I den fantastiska boken Strindbergs världar (Meidal/Wanselius, 2012) kan vi stifta bekantskap med alla de miljöer han bebodde eller besökte under sitt liv. Paris var i flera omgångar hans hem. Den sista perioden i staden i slutet av 1890-talet gjorde han dagligen en och samma promenad i staden – som en modern besökare enkelt kan följa. Från lägenheten högt upp på Rue Bonaparte, vandrade han söderut längs samma gata. Han passerade den trafikerade Bouleard St Germain och gick vidare ner mot Jardin de Luxembourg.
Viktigaste markeringen av Strindbergs närvaro i staden finns på norra sidan av kyrkan Saint Sulpice. Här har myndigheterna placerat hans byst och även en fin minnesskrift om hans stora betydelse för utvecklingen av den europeiska litteraturen. Ett måste för svenskar på besök i Paris? Strindberg gick ofta in i kyrkan för att betrakta en av dess många målningar - Delacroixs bild av Jakobs brottning med Gud. Strindberg kände igen sig.
Från parken svängde han upp mot Place Odeon och sedan följde han Boulevard St Michel norrut mot floden, varvid han svängde vänster och var snart hemma igen. Vill man göra en liten avstickare från rutten kan man vandra fram till huset på Rue d’Assas 62 – där handlingen i Inferno kulminerar. En minnesplakett sitter på fasaden.
På kvällarna begav han sig ibland till ett ställe som finns kvar – La Closerie des Lilacs. Där kan vi nördar sitta ner vid ett bord som bär en liten mässingsbricka med författarens namn. Flera andra mässingsbrickor med fler namn finns också på Strindbergs bord, liksom de omgivande, vilket litegrann tar bort effekten. Men, han var här, ingen tvekan om den saken. Han gillade att ta en absint, och har reflekterat en smula över en sådan stund: "Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände."
Läs mera här: Strindberg på resande fot nr 4. Om Strindbergs promenader i Paris kan vi läsa i den trevliga boken Drömmen om Paris (L Moberg, 2005).
För oss som inte bor i denna stad eller känner till den på annat sätt, är miljöerna i romanerna förstås abstrakta. För en Neapel-bo är det dock ganska tydligt vilka kvarter och stadsdelar som inspirerat författaren. Elena Ferrante (officiell webbplats här) är en pseudonym – vi vet inte säkert vem som döljs där bakom, även om det finns kvalificerade teorier. Hon känner dock till staden väl.
Lila och Lenus barndomskvarter anses vara inspirerade av Rione Luzzatti. En närmare koll med hjälp av Google street view gör det i högsta grad troligt. Andra miljöer som uttryckligen nämns och figurerar i böckerna är exempelvis Piazza dei Martiri, där Lila jobbar i skoaffär en tid, gör remarkabla insatser för marknadsföringen men lider av maffia-bröderna Solaras närvaro i sammanhanget. Den största ön utanför fastlandskusten – Ischia – kan också besökas, med sin Maronti-strand – där mycken dramatik utspelar sig i böckerna.
Entreprenörer i Neapel har förstås inte varit sena med att haka på det stora intresset. Här är en av huvudaktörerna: Looking for Lila.
Äldre författare som lockar oss ut på upptäcktsfärd är exempelvis vår egen August Strindberg. I den fantastiska boken Strindbergs världar (Meidal/Wanselius, 2012) kan vi stifta bekantskap med alla de miljöer han bebodde eller besökte under sitt liv. Paris var i flera omgångar hans hem. Den sista perioden i staden i slutet av 1890-talet gjorde han dagligen en och samma promenad i staden – som en modern besökare enkelt kan följa. Från lägenheten högt upp på Rue Bonaparte, vandrade han söderut längs samma gata. Han passerade den trafikerade Bouleard St Germain och gick vidare ner mot Jardin de Luxembourg.
Viktigaste markeringen av Strindbergs närvaro i staden finns på norra sidan av kyrkan Saint Sulpice. Här har myndigheterna placerat hans byst och även en fin minnesskrift om hans stora betydelse för utvecklingen av den europeiska litteraturen. Ett måste för svenskar på besök i Paris? Strindberg gick ofta in i kyrkan för att betrakta en av dess många målningar - Delacroixs bild av Jakobs brottning med Gud. Strindberg kände igen sig.
Från parken svängde han upp mot Place Odeon och sedan följde han Boulevard St Michel norrut mot floden, varvid han svängde vänster och var snart hemma igen. Vill man göra en liten avstickare från rutten kan man vandra fram till huset på Rue d’Assas 62 – där handlingen i Inferno kulminerar. En minnesplakett sitter på fasaden.
På kvällarna begav han sig ibland till ett ställe som finns kvar – La Closerie des Lilacs. Där kan vi nördar sitta ner vid ett bord som bär en liten mässingsbricka med författarens namn. Flera andra mässingsbrickor med fler namn finns också på Strindbergs bord, liksom de omgivande, vilket litegrann tar bort effekten. Men, han var här, ingen tvekan om den saken. Han gillade att ta en absint, och har reflekterat en smula över en sådan stund: "Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände."
Läs mera här: Strindberg på resande fot nr 4. Om Strindbergs promenader i Paris kan vi läsa i den trevliga boken Drömmen om Paris (L Moberg, 2005).
En författare som i många år har varit en viktig inspirationskälla för Tertulia travels - på flera plan - är Danmarks store filosof: Søren Kierkegaard. Det gamla Köpenhamn är en oerhört välbevarad stad, mycket mer så än det sönderrivna Stockholm eller de sönderbombade städerna i Tyskland. Då på den tiden, vid mitten av 1800-talet, var det en oerhört trång och tätbefolkad stad. Mängden människor som bebodde de centrala delarna av staden var mycket större än i dag. Kvartersindelningen är kvar, gatusträckningarna i allt väsentligt, samt flertalet byggnader.
Kierkegaard bodde på nio olika adresser i Köpenhamn. I sju av fallen finns husen kvar. Dessutom finns platsen där han gick i skolan kvar, liksom det gamla universitetshuset på Vor Frue plads. Kyrkan där han och hans familj bevistade gudstjänsterna varje söndag, kyrkan han döptes i liksom den där han konfirmerades – alla finns kvar. Kvar är också sjukhuset där han avled i december 1855 (nu museum) och givetvis hans grav på Assistens kyrkogård på Nørrebro.
Det är också lätt att peka ut platser där han gillade att vistas, Det Konglige (Köpenhamns nationalscen vid Kongens nytorv), hans favoritbokhandel eller stadens vallar som var viktiga promenadstråk. Samt en hel del annat. Sammantaget är det lätt att känna filosofens närvaro i dessa kvarter, i synnerhet om man har läst några av hans skrifter. Tertulia travels gör regelbundet vandringar i Köpenhamn i Kierkegaards fotspår – ha koll under fliken Promenader och resor.
Författare i alla tider utgör ständigt stimulerande vägvisare - observanta och välformulerade som de ofta är. De rustar oss med kunskaper och känslomässig beredskap att möta en ny plats. Och de är många gånger mer effektiva vägvisare än vår tids turistguider - vars ytlighet lätt gör en ambitiös resenär besviken.
Kierkegaard bodde på nio olika adresser i Köpenhamn. I sju av fallen finns husen kvar. Dessutom finns platsen där han gick i skolan kvar, liksom det gamla universitetshuset på Vor Frue plads. Kyrkan där han och hans familj bevistade gudstjänsterna varje söndag, kyrkan han döptes i liksom den där han konfirmerades – alla finns kvar. Kvar är också sjukhuset där han avled i december 1855 (nu museum) och givetvis hans grav på Assistens kyrkogård på Nørrebro.
Det är också lätt att peka ut platser där han gillade att vistas, Det Konglige (Köpenhamns nationalscen vid Kongens nytorv), hans favoritbokhandel eller stadens vallar som var viktiga promenadstråk. Samt en hel del annat. Sammantaget är det lätt att känna filosofens närvaro i dessa kvarter, i synnerhet om man har läst några av hans skrifter. Tertulia travels gör regelbundet vandringar i Köpenhamn i Kierkegaards fotspår – ha koll under fliken Promenader och resor.
Författare i alla tider utgör ständigt stimulerande vägvisare - observanta och välformulerade som de ofta är. De rustar oss med kunskaper och känslomässig beredskap att möta en ny plats. Och de är många gånger mer effektiva vägvisare än vår tids turistguider - vars ytlighet lätt gör en ambitiös resenär besviken.