Den tyska Östersjö-kusten är ett underskattat semesterområde för många nordbor. Här döljer sig mängder av kulturhistoriskt intressanta och vackra platser. Mest känt, och besökt, är nog de gamla svenskbygderna Rügen, Stralsund och Greifswald. Undertecknad har varit här mycket, något gör att vi kommer tillbaka. En sak är lättillgängligheten. Rügen ligger bara två och en halv timme bort, från Sveriges sydkust sett. Men viktigast är ju helt enkelt att det är Tyskland – det räcker ju långt som huvudargument.
Något mer: jo, flera städer är riktigt fina – Stralsund, Rostock, Wismar, Greifswald – städer med mycket av kulturhistoriskt intresse. Och ön Rügen är verkligen den semesterpärla den framställs som i den tyska turistreklamen. Vi brukar säga att man inte behöver Medelhavet – 1750 km bort – åtminstone om vädret är fint!
På Rügen finns miljöer som mäter sig väl med Medelhavsvärlden, om än i lite mindre skala. Det gäller stränder och dramatisk kust, mondäna hotell med alla bekvämligheter och trevlig mat. Det är bara det att det är tyskt, och det kanske vissa – fördomsfullt – tar avstånd från? Vi gör det inte, utan återvänder som sagt ofta till dessa platser. Finast är tjusiga Binz, 15 km från färjehamnen i Mukran. Tidigare anlände svenskarna i regel till Sassnitz, men dess hamnanläggningar har sen många år fått lämna över till det mer rationella och friliggande Mukran.
Binz är förmodligen den populäraste orten på ön och lockar med traditionell arkitektur, trivsam strandpromenad, vacker strand full med strandkorgar, rikt utbud av restauranger och barer, ett knippe flotta butiker samt ett flertal fina utflyktsmål alldeles om knuten. Arkitekturen uppmärksammas av varje besökare. Stilen är den ursprungliga, tillkommen under decennierna kring förra sekelskiftet, när turism och kurverksamhet blommade ut i Europa.
Binz är alltså en klassisk kurort, vilket förklarar det dominerande Kurhaushotel från 1908 mitt i byn, samt den öppna platsen framför avsedd för musik och andra uppträden. Här har man badat sen 1830 ungefär, då Putbusfursten Malte I kom ner till stranden med sina badvagnar. Från 1880-talet tog det fart på riktigt när orten blev officiell badort. I och med boomen tillkom den första bryggan – 600 meter lång – vilken dock gick under i en elak storm 1905. Nu tillkom flertalet av de typiska träbyggnaderna som radar upp sig längs gatorna i Binz, med balkonger, verandor, torn och tinnar – allt i skinande vitt. ”Bäderarchitektur” pratar tyskarna om. Efter en slumrande tillvaro under DDR-regimen fick Binz sitt moderna uppsving under 1990-talet, med stora investeringar i renoveringar och nybyggen.
Kurhaushotel är flott och oklanderligt tyskt, med spa och egen pool om havet är för kallt – och rekommenderas varmt. Det finns dock gott om fina alternativ till detta. De tar inte hundar, vilket effektivt stoppar vissa hundälskande besökare. Ett hotell som gör det, är nyöppnade Hotel Loev, som erbjuder tjusiga rum med balkong. Hotel am Meer (inga hundar) är också trevligt med en trivsam restaurang och bar precis vid strandpromenaden.
Den tillresta skaran människor är enhetlig och blandad på en och samma gång här. Tyskar är de nästan allihop, men däremot representerar de alla tänkbara samhällsklasser, vilket blir uppenbart genom snabba ockulära studier. Här finns arenor för de mer välbärgade, men flertalet besökare är ändå vanliga tyskar ned mer modesta inkomster, och utbudet av lägenhetshotell eller motsvarande, är därefter.
Ortens båda huvudaxlar är strandpromenaden i ungefär nord-sydlig riktning. Vinkelrätt möts den av Hauptstrasse, som är full av restauranger, kafeer och butiker. De båda stråken möts i en rondell som också är en myllrande samlingsplats. Utanför rondellen sträcker sig den långa bryggan nästan 400 m ut i havet. Längst ut stannar turbåtarna, för den hugade. En promenad längst ut är obligatoriskt, anser undertecknad.
Mycket mer behöver man nog inte veta, om man förbereder en tur hit. Jo, kanske: restaurangerna blir rätt fulla under högsäsong, bäst att boka bord. Det finns gott om ställen att välja på, även om det mest är varianter på tyska klassiker och italienska standards.
Det är som sagt kurort, och i det konceptet ingår ju att vila, bada, sola samt motionera och äta – med måtta. Det är sällan högljudd feststämning här, men man har trevligt ändå. Och kurortens behagliga tempo sätter sig snabbt i kroppen, även på en uppstressad, medialiserad och digitaliserad svensk. Nu ska vi bara vara, blir mottot. Sitta och titta på havet, promenera lite, ta en öl och konversera lättsamt. Europeisk badorts- och kurkultur har en sund inställning till kropp och själ, upplever vi. Något annat än det desperata sportandet i svenska miljöer. Är det inte skidåkning (off-pist!) så är det tuffa vandringar, jogging, gym eller yoga - eller andra former av "aktiv semester". Här i Binz finns det få måsten, ingen synlig desperation. Tyskarna här tycks ha samma förmåga som vi vet att exempelvis italienarna har och som vi har skrivit om förr - Dolce far niente!
Här behöver man inte underkasta sig den svenska kroppskulturens alla krav. Här kan man låta tiden gå, helt enkelt. Det är ett förbryllande faktum att en viss svensk mentalitet tycks göda en oförmåga att vila. På kontinenten har de inte tappat den förmågan, det är kanske det som drar oss hit mer än annat? Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Hur ska man förstå den svenska oförmågan att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp.
Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar.
Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting. Då reser vi gärna till Rügen och till Binz.
Något mer: jo, flera städer är riktigt fina – Stralsund, Rostock, Wismar, Greifswald – städer med mycket av kulturhistoriskt intresse. Och ön Rügen är verkligen den semesterpärla den framställs som i den tyska turistreklamen. Vi brukar säga att man inte behöver Medelhavet – 1750 km bort – åtminstone om vädret är fint!
På Rügen finns miljöer som mäter sig väl med Medelhavsvärlden, om än i lite mindre skala. Det gäller stränder och dramatisk kust, mondäna hotell med alla bekvämligheter och trevlig mat. Det är bara det att det är tyskt, och det kanske vissa – fördomsfullt – tar avstånd från? Vi gör det inte, utan återvänder som sagt ofta till dessa platser. Finast är tjusiga Binz, 15 km från färjehamnen i Mukran. Tidigare anlände svenskarna i regel till Sassnitz, men dess hamnanläggningar har sen många år fått lämna över till det mer rationella och friliggande Mukran.
Binz är förmodligen den populäraste orten på ön och lockar med traditionell arkitektur, trivsam strandpromenad, vacker strand full med strandkorgar, rikt utbud av restauranger och barer, ett knippe flotta butiker samt ett flertal fina utflyktsmål alldeles om knuten. Arkitekturen uppmärksammas av varje besökare. Stilen är den ursprungliga, tillkommen under decennierna kring förra sekelskiftet, när turism och kurverksamhet blommade ut i Europa.
Binz är alltså en klassisk kurort, vilket förklarar det dominerande Kurhaushotel från 1908 mitt i byn, samt den öppna platsen framför avsedd för musik och andra uppträden. Här har man badat sen 1830 ungefär, då Putbusfursten Malte I kom ner till stranden med sina badvagnar. Från 1880-talet tog det fart på riktigt när orten blev officiell badort. I och med boomen tillkom den första bryggan – 600 meter lång – vilken dock gick under i en elak storm 1905. Nu tillkom flertalet av de typiska träbyggnaderna som radar upp sig längs gatorna i Binz, med balkonger, verandor, torn och tinnar – allt i skinande vitt. ”Bäderarchitektur” pratar tyskarna om. Efter en slumrande tillvaro under DDR-regimen fick Binz sitt moderna uppsving under 1990-talet, med stora investeringar i renoveringar och nybyggen.
Kurhaushotel är flott och oklanderligt tyskt, med spa och egen pool om havet är för kallt – och rekommenderas varmt. Det finns dock gott om fina alternativ till detta. De tar inte hundar, vilket effektivt stoppar vissa hundälskande besökare. Ett hotell som gör det, är nyöppnade Hotel Loev, som erbjuder tjusiga rum med balkong. Hotel am Meer (inga hundar) är också trevligt med en trivsam restaurang och bar precis vid strandpromenaden.
Den tillresta skaran människor är enhetlig och blandad på en och samma gång här. Tyskar är de nästan allihop, men däremot representerar de alla tänkbara samhällsklasser, vilket blir uppenbart genom snabba ockulära studier. Här finns arenor för de mer välbärgade, men flertalet besökare är ändå vanliga tyskar ned mer modesta inkomster, och utbudet av lägenhetshotell eller motsvarande, är därefter.
Ortens båda huvudaxlar är strandpromenaden i ungefär nord-sydlig riktning. Vinkelrätt möts den av Hauptstrasse, som är full av restauranger, kafeer och butiker. De båda stråken möts i en rondell som också är en myllrande samlingsplats. Utanför rondellen sträcker sig den långa bryggan nästan 400 m ut i havet. Längst ut stannar turbåtarna, för den hugade. En promenad längst ut är obligatoriskt, anser undertecknad.
Mycket mer behöver man nog inte veta, om man förbereder en tur hit. Jo, kanske: restaurangerna blir rätt fulla under högsäsong, bäst att boka bord. Det finns gott om ställen att välja på, även om det mest är varianter på tyska klassiker och italienska standards.
Det är som sagt kurort, och i det konceptet ingår ju att vila, bada, sola samt motionera och äta – med måtta. Det är sällan högljudd feststämning här, men man har trevligt ändå. Och kurortens behagliga tempo sätter sig snabbt i kroppen, även på en uppstressad, medialiserad och digitaliserad svensk. Nu ska vi bara vara, blir mottot. Sitta och titta på havet, promenera lite, ta en öl och konversera lättsamt. Europeisk badorts- och kurkultur har en sund inställning till kropp och själ, upplever vi. Något annat än det desperata sportandet i svenska miljöer. Är det inte skidåkning (off-pist!) så är det tuffa vandringar, jogging, gym eller yoga - eller andra former av "aktiv semester". Här i Binz finns det få måsten, ingen synlig desperation. Tyskarna här tycks ha samma förmåga som vi vet att exempelvis italienarna har och som vi har skrivit om förr - Dolce far niente!
Här behöver man inte underkasta sig den svenska kroppskulturens alla krav. Här kan man låta tiden gå, helt enkelt. Det är ett förbryllande faktum att en viss svensk mentalitet tycks göda en oförmåga att vila. På kontinenten har de inte tappat den förmågan, det är kanske det som drar oss hit mer än annat? Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Hur ska man förstå den svenska oförmågan att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp.
Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar.
Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting. Då reser vi gärna till Rügen och till Binz.
