När vi inte kan resa på riktigt så fantiserar vi om resor. Ibland tar vi hjälp av fiktionen – filmer och böcker. Ibland får vi hjälp av vänner och bekanta, som uppdaterar sina digitala flöden med inspirerande och lockande bilder.
Fåtöljresandet är ju sen länge en väletablerad genre. Minnesgoda läsare av dessa sidor erinrar sig säkert Att resa i fåtöljen, om de Maistre och hans revolutionerande resekoncept. I dessa corona-tider får fåtöljresandet goda möjligheter att breda ut sig.
En som hjälper till med detta är Natalia Ginzburg (1916-1991). Ginzburg var en italiensk författare och politiker som på senare år fått en renässans i Sverige och internationellt. Främst är det romanen Familjelexikon (svensk nyöversättning 2021) som uppmärksammas, men också nyutgåvan av Små dygder (Bonniers, 2021) bjuder på utmärkt läsning.
Ginzburg guidar oss till resmål i Italien i första hand, naturligtvis. Den inledande texten i Små dygder bär titeln Vinter i Abruzzerna, och är en fantastiskt fin, koncentrerad framställning av en tid och plats som verkligen lockar läsaren, trots många besvärliga omständigheter. Vi får återkomma till denna fina Italien-skildring.
Under några år under det tidiga 1960-talet levde Ginzburg dock i England, och det är detta land, eller snarare dess huvudstad London som vi ska uppehålla oss vid här. Det är främst två texter i Små dygder som handlar om denna plats på jorden – Lovord och klagovisa över England, samt La maison Volpé.
Tja, så mycket lovord blir det knappast. Det är snarare en lång, oavbruten klagovisa vi möter i texterna. Lockas vi att resa till England? Nej, inte alls. Så mycket fult, dumt, trist och meningslöst som finns i England – det vill vi helst slippa. Det har vi nog med på hemmaplan i gamla Svedala.
Vad är det då som fascinerar vid läsningen? Tja, kanske är det den naiva självsäkerheten vid iakttagelserna. Eller de skarpa perspektiven och de många gånger säkert väldigt träffande observationerna, som återges. Eller så handlar det kanske om nyfikenhet på ett författarpsyke som skildrar en kraftfull kulturkrock. Eller ett som lever i djup sorg efter ett förlorat barn. Vem vet…? Men det är lustfylld läsning i alla fall, genomgående. Till på köpet får vi några intressanta kontraster i förhållande till Italien, på ett underbart generaliserat sätt.
England är vackert och melankoliskt.
Jo, det börjar rätt bra, melankoli är ju ett lockande fenomen. Efter denna inledningsmening är dock det bästa sagt om England, i Ginzburgs skildring.
Det är ett mycket civiliserat land.
Det som låter som beröm övergår snabbt i kritik. Civilisationen gäller vissa aspekter på hur samhället är organiserat, men där slutar det. Engelsmännen själva uppvisar inte särskilt mycket civilisation i sitt personliga bemötande. Särskilt gäller detta expediter i butiker, menar Ginzburg: De engelska expediterna är världens dummaste expediter.
England är aldrig vulgärt. Det är konformistiskt men inte vulgärt. (…) Vulgaritet uppstår ur brist på hyfs och av översitteri. Den har också sitt ursprung i nyckfullhet och fantasi.
Följaktligen saknar engelsmännen nyckfullhet och fantasi, vilket gör också detta beröm till en dos kritik. De skulle också enligt Ginzburg sakna översitteri, vilket är ett omdöme som några nog skulle vilja nyansera. Lite gammalt imperieöversitteri finns allt kvar i England, skulle en och annan kunna invända.
Engelsmännen saknar fantasi.
Denna kritikpunkt illustrerar Ginzburg utförligt med hänvisning till engelsmännens klädstil. Det enda undantag hon gör här gäller gamla damers aftondräkter.
Jag har ofta frågat mig varför det råder en sådan tröstlöshet på engelska caféer. Kanske beror det på tristessen i umgängeslivet.
Ja, nordeuropeiskt umgängesliv kan inte mäta sig med sydeuropeiskt, det är en gammal sanning. Och för Ginzburg har detta varit en drabbande erfarenhet.
Hövligheten, respekten för medmänniskan, det goda styrelseskicket, förståndet att tillfredsställa människors behov och ge hjälp till äldre och allvarligt sjuka, allt detta är naturligtvis frukten av gammal, djup klokskap. Men denna klokskap varken syns eller hörs på något sätt hos människor som passerar på gatan.
Ginzburg gör en kulturanalytisk bravad genom att beskriva Italien på precis motsatt vis. Italienarna är hur dumma som helst när det gäller samhällsapparaten, bland annat accepterar man vilken inkompetent regering som helst. Däremot flödar intelligensen på gatan, så att säga. Den finns, allt enligt Ginzburg, i det mellanmänskliga umgänget, i samtalen, och den ger färg och liv åt dessa, vilket är en enorm kontrast gentemot England.
Föga förvånande gäller Ginzburgs missnöje i hög grad den engelska matkulturen:
I hela London finns inte en enda restaurang där det är trevligt att träffas för att prata lite och äta.
Över alla ställen som säljer eller distribuerar mat vilar en ogenomtränglig tristess.
Det är alltså inte bara umgängeslivet som fallerar, det är också själva miljöerna, för att inte tala om maten och dryckerna. Ginzburg kan inte förlika sig med de konstigheter hon upplever, exempelvis de mattslipade ölglasen eller de hinkar av plåt eller zink som ölen bärs runt i. Eller de restauranger som bara serverar kyckling, eller en annan ständigt återkommande standardrätt: svarta, krympta biffar med en lite kokt tomat bredvid och ett salladsblad utan vare sig olja eller salt.
I England, där händer inte mycket:
England är ett land där man definitivt förblir den man är. Själen tar inte det minsta skutt. (…) Själen befrias inte från sina laster och tar inte heller på sig några nya. På samma sätt som gräset invaggas själen i tystnad, i grönskande ensamhet, närd av ett milt regn.
Vilket fascinerande land England är! Måhända har utvecklingen ändå gjort England lite bättre än det var under Ginzburgs vistelse, låt oss tro och hoppas det. Nog har man besökt en eller annan trevlig restaurang i London, eller? Kanske är det mötet med världen som gjort London bättre, den där trivsamma restaurangen jag tänker på var nog indisk. Och tänker man närmare efter, så har man ju ätit en hel del dåligt i England, också långt fram i vår egen tid.
Lite som här i Sverige. Man fasar för hur Ginzburg hade beskrivit Sverige vid samma tid. Tur att hon inte reste hit, tänker man. Kanske hade beskrivningen varit ganska snarlik som den av England. På 1960-talet hade inte heller Sverige utvecklat någon större världsvana beträffande matkulturen. Och intelligensen var nog också här koncentrerad till systemen. Fantasin var det nog inte särskilt väl ställt med heller, en kvardröjande egenskap som det verkar.
Men hur det än är nu för tiden med dessa ting, det kan vi resonera länge om. Det gör vi inte nu. Vi avslutar med ett enkelt konstaterande: längtan till Italien är en till synes evig nordeuropeisk trend. Och den trenden har en klar och objektiv grund, fastlagd både i natur och kultur.
Fåtöljresandet är ju sen länge en väletablerad genre. Minnesgoda läsare av dessa sidor erinrar sig säkert Att resa i fåtöljen, om de Maistre och hans revolutionerande resekoncept. I dessa corona-tider får fåtöljresandet goda möjligheter att breda ut sig.
En som hjälper till med detta är Natalia Ginzburg (1916-1991). Ginzburg var en italiensk författare och politiker som på senare år fått en renässans i Sverige och internationellt. Främst är det romanen Familjelexikon (svensk nyöversättning 2021) som uppmärksammas, men också nyutgåvan av Små dygder (Bonniers, 2021) bjuder på utmärkt läsning.
Ginzburg guidar oss till resmål i Italien i första hand, naturligtvis. Den inledande texten i Små dygder bär titeln Vinter i Abruzzerna, och är en fantastiskt fin, koncentrerad framställning av en tid och plats som verkligen lockar läsaren, trots många besvärliga omständigheter. Vi får återkomma till denna fina Italien-skildring.
Under några år under det tidiga 1960-talet levde Ginzburg dock i England, och det är detta land, eller snarare dess huvudstad London som vi ska uppehålla oss vid här. Det är främst två texter i Små dygder som handlar om denna plats på jorden – Lovord och klagovisa över England, samt La maison Volpé.
Tja, så mycket lovord blir det knappast. Det är snarare en lång, oavbruten klagovisa vi möter i texterna. Lockas vi att resa till England? Nej, inte alls. Så mycket fult, dumt, trist och meningslöst som finns i England – det vill vi helst slippa. Det har vi nog med på hemmaplan i gamla Svedala.
Vad är det då som fascinerar vid läsningen? Tja, kanske är det den naiva självsäkerheten vid iakttagelserna. Eller de skarpa perspektiven och de många gånger säkert väldigt träffande observationerna, som återges. Eller så handlar det kanske om nyfikenhet på ett författarpsyke som skildrar en kraftfull kulturkrock. Eller ett som lever i djup sorg efter ett förlorat barn. Vem vet…? Men det är lustfylld läsning i alla fall, genomgående. Till på köpet får vi några intressanta kontraster i förhållande till Italien, på ett underbart generaliserat sätt.
England är vackert och melankoliskt.
Jo, det börjar rätt bra, melankoli är ju ett lockande fenomen. Efter denna inledningsmening är dock det bästa sagt om England, i Ginzburgs skildring.
Det är ett mycket civiliserat land.
Det som låter som beröm övergår snabbt i kritik. Civilisationen gäller vissa aspekter på hur samhället är organiserat, men där slutar det. Engelsmännen själva uppvisar inte särskilt mycket civilisation i sitt personliga bemötande. Särskilt gäller detta expediter i butiker, menar Ginzburg: De engelska expediterna är världens dummaste expediter.
England är aldrig vulgärt. Det är konformistiskt men inte vulgärt. (…) Vulgaritet uppstår ur brist på hyfs och av översitteri. Den har också sitt ursprung i nyckfullhet och fantasi.
Följaktligen saknar engelsmännen nyckfullhet och fantasi, vilket gör också detta beröm till en dos kritik. De skulle också enligt Ginzburg sakna översitteri, vilket är ett omdöme som några nog skulle vilja nyansera. Lite gammalt imperieöversitteri finns allt kvar i England, skulle en och annan kunna invända.
Engelsmännen saknar fantasi.
Denna kritikpunkt illustrerar Ginzburg utförligt med hänvisning till engelsmännens klädstil. Det enda undantag hon gör här gäller gamla damers aftondräkter.
Jag har ofta frågat mig varför det råder en sådan tröstlöshet på engelska caféer. Kanske beror det på tristessen i umgängeslivet.
Ja, nordeuropeiskt umgängesliv kan inte mäta sig med sydeuropeiskt, det är en gammal sanning. Och för Ginzburg har detta varit en drabbande erfarenhet.
Hövligheten, respekten för medmänniskan, det goda styrelseskicket, förståndet att tillfredsställa människors behov och ge hjälp till äldre och allvarligt sjuka, allt detta är naturligtvis frukten av gammal, djup klokskap. Men denna klokskap varken syns eller hörs på något sätt hos människor som passerar på gatan.
Ginzburg gör en kulturanalytisk bravad genom att beskriva Italien på precis motsatt vis. Italienarna är hur dumma som helst när det gäller samhällsapparaten, bland annat accepterar man vilken inkompetent regering som helst. Däremot flödar intelligensen på gatan, så att säga. Den finns, allt enligt Ginzburg, i det mellanmänskliga umgänget, i samtalen, och den ger färg och liv åt dessa, vilket är en enorm kontrast gentemot England.
Föga förvånande gäller Ginzburgs missnöje i hög grad den engelska matkulturen:
I hela London finns inte en enda restaurang där det är trevligt att träffas för att prata lite och äta.
Över alla ställen som säljer eller distribuerar mat vilar en ogenomtränglig tristess.
Det är alltså inte bara umgängeslivet som fallerar, det är också själva miljöerna, för att inte tala om maten och dryckerna. Ginzburg kan inte förlika sig med de konstigheter hon upplever, exempelvis de mattslipade ölglasen eller de hinkar av plåt eller zink som ölen bärs runt i. Eller de restauranger som bara serverar kyckling, eller en annan ständigt återkommande standardrätt: svarta, krympta biffar med en lite kokt tomat bredvid och ett salladsblad utan vare sig olja eller salt.
I England, där händer inte mycket:
England är ett land där man definitivt förblir den man är. Själen tar inte det minsta skutt. (…) Själen befrias inte från sina laster och tar inte heller på sig några nya. På samma sätt som gräset invaggas själen i tystnad, i grönskande ensamhet, närd av ett milt regn.
Vilket fascinerande land England är! Måhända har utvecklingen ändå gjort England lite bättre än det var under Ginzburgs vistelse, låt oss tro och hoppas det. Nog har man besökt en eller annan trevlig restaurang i London, eller? Kanske är det mötet med världen som gjort London bättre, den där trivsamma restaurangen jag tänker på var nog indisk. Och tänker man närmare efter, så har man ju ätit en hel del dåligt i England, också långt fram i vår egen tid.
Lite som här i Sverige. Man fasar för hur Ginzburg hade beskrivit Sverige vid samma tid. Tur att hon inte reste hit, tänker man. Kanske hade beskrivningen varit ganska snarlik som den av England. På 1960-talet hade inte heller Sverige utvecklat någon större världsvana beträffande matkulturen. Och intelligensen var nog också här koncentrerad till systemen. Fantasin var det nog inte särskilt väl ställt med heller, en kvardröjande egenskap som det verkar.
Men hur det än är nu för tiden med dessa ting, det kan vi resonera länge om. Det gör vi inte nu. Vi avslutar med ett enkelt konstaterande: längtan till Italien är en till synes evig nordeuropeisk trend. Och den trenden har en klar och objektiv grund, fastlagd både i natur och kultur.