Uppgifter i medierna gör gällande att Kapstaden hamnat på plats nummer ett, i reseförlaget Time Outs årliga ranking över världens bästa städer. Jag säger, men Malmö då? Vilken plats hamnar den sydsvenska metropolen på? Argumentationen kring utnämningen är vag. Det påstås att Kapstaden erövrat placeringen på grund av att man kan umgås med pingviner, äta maträtter ur ett mångkulturellt kök, promenera längs långa stränder och klättra upp på ett naturligt underverk.

Återigen, jag säger bara, det mesta av det där kan man göra i Malmö också! Det skulle väl vara det där med pingvinerna då, men jag är tämligen säker på att det på vårt närmaste zoo, några kilometer åt väster, i en närbelägen storstad, säkert gömmer sig några pingviner som vi kan umgås med. Basunerandet av listettan åtföljs av ett tungt vägande argument: 20 000 "experter och resenärer" intygar att bedömningen är korrekt.

Äh, vad är 20 000 "experter och resenärer" mot 300 000 Malmöbor, som kan intyga det mesta. Och, helt ärligt, jag har sett de där pingvinerna som de skryter med. Inte kunde man umgås med dem inte! De stod och hukade bakom staket och såg ut som om de helst av allt ville flyga iväg, vilket pingviner ju inte kan så lätt. 

Nu ska vi för balansens skull inte gå längre. Kapstaden är en fin stad, det är lätt att hålla med om. Tertulia travels i har till och med skrivit om den här, här och här. Åk gärna dit, dock inte för pingvinernas skull. Och listan, strunta i den, den är bara ett försök från reseindustrin att pracka på oss resor som vi inte behöver. 

Den töntiga övningen att ranka städer utifrån närhet till pingviner och annat besläktat bör du hålla dig för god för, kära resenär och Tertulia-vän!

På södra Manhattan är gatorna smalare och krokigare. Det har att göra med platsens ålder. Här nere var redan bebyggelse och gatunät på plats, när den stora rationella stadsplanen antogs år 1811, den som gjort staden berömd för sina raka, numrerade gator. Så funkar det inte här nere, här har gatorna riktiga namn. Och därför är en vandring här rätt besynnerlig. Högt ovanför oss sträcker sig byggnaderna - området är ett av Manhattans två skyskrapetäta områden (det andra Midtown). Det är mörkt nere vi gatan, svalt en het sommardag och lite trist en kylig vinterdag. 

Vi börjar vår promenad här, med tunnelbaneuppgången på Broadway vid namn Wall street. Med vackra Trinity church bakom oss tar vi oss över gatan och inte på den mytiska Vallgatan - finansdistriktets huvudgata. Ja, det är ju originalbetydelsen, mindre prosaiskt än så är det inte. Finansdistriktets mest omtalade gatusträckning följer den gamla vallen, som den siste holländske guvernören Peter Stuvesant lät uppföra nån gång i slutet av 1600-talet. 

Här är det fullt med folk, området lockar stora turistflockar. Bakom tunga stenfasader döljer sig den ekonomiska maktens män och kvinnor. Undrar hur det känns att arbeta här och vara en del av detta? Och hur självbilden är beskaffad nuförtiden. Man tänker ju Michael Douglas i den där gamla filmen... Kanske har idealbildningen ändrat karaktär, vem vet. Bland jättejulgranar och Chanukka-stakar finner vi en gata till höger som är lite öppnare än mänga andra. Mycket riktigt, detta är Broad street, och det är lätt att ytterligare en gång fascineras över de uråldriga strukturer som en gatustump kan representera.

En bit in på gatan finner vi The fearless girl, en liten staty föreställande en kaxig flicka, lite som Pippi, och som väcker viss uppmärksamhet bland turisterna. Hon var ursprungligen placerad ute på Broadway, mitt emot The charging bull, men konstnären bakom tjuren uttryckte missnöje och flickan fick flytta på sig. Hennes slutgiltiga placering är inte avgjord än, som det verkar.

Hursomhelst så ska hon uppmana till jämställdhet och till att företagen här skaffar sig ordentligt med kvinnlig representation i bolagsstyrelserna - man får säga ett sött sätt att bedriva jämställdhetsarbete.

Vi släntrar vidare längs Broad street och svänger sen höger på Beaver street tillbaka mot Broadway vid dess yttersta (eller egentligen initiala) stump. Den lilla gröna fläcken vi närmar oss heter The Bowling green, och är en 1700-talspark som ligger kvar och vad engelsmännen ägnade sig åt här på 1700-talet hörs ju på namnet. Platsen är full av historia, som så många andra här nere. Det har sagts att amerikanska revolutionen både började och slutade här på Bowling green. År 1776 - när självständighetsförklaringen kom till - attackerade en revolutionär folkmassa statyn av kung George III på denna plats. Och sju år senare, halades här den sista brittiska flaggan alldeles innan George Washington kom marscherande nedför Broadway i spetsen för sina segerrika soldater.

Vi passerar National museum of the american indian på vänster hand och tar oss sen över gatan till Battery park. Här är möjligen ännu mer turister än uppe på Wall street. Från Battery park går nämligen turbåtarna till Ellis island och Frihetsgudinnan och biljetter för detta expedieras antingen av påflugna försäljare på trottoaren eller via det officiella försäljningsstället i Castle Clinton. Turisterna trängs också med de många båtpendlarna till och från Staten island och New Jersey, så här kan vara rörigt så det förslår. 

Platsen är dock historiskt intressant och minnena är många. Själv namnet avslöjar ju att New Amsterdams ursprungliga försvar var placerat här, genom de kanoner som riktades ut över vattnet. Castle Clinton - där du kanske köat för biljetter - var ett amerikanskt fort byggt för att skydda staden under 1812 års krig med engelsmännen. Det behövde aldrig tas i bruk. På den tiden gick vattenlinjen längre upp så Castle Clinton låg en bit ut i vattnet. 

Det finns mängder av andra monument och minnen i Battery park, exempelvis statyn av vår egen John Ericson. Han håller en kopia av pansarbåten Monitor i ena handen. Alltså en svensk som haft avgörande inverkan på amerikansk historia, tänk!

Vi lämnar vimlet kring Battery park och tar oss upp i de smala gatorna igen. Vi spanar kanske lite snabbt åt höger och förvånas återigen av stadens arkitektoniska kontraster. Här ligger den lilla kyrkan Our lady of the Rosary med intilliggande byggnad. Detta är lite lurigt och kul, då hela komplexet är georgianskt i stilen, men härrör från helt olika epoker. Huset till höger är  1700-tal och tillhörde en rik köpman - James Watson - medan kyrkan till vänster uppfördes på 1960-talet på den plats där USAs första helgon - Elisabeth Ann Seton - föddes och växte upp. Tänk vad denna stad rymmer - på de mest oväntade ställen!

Vi zickzackar oss upp till hörnet av Pearl street och Broad street. Här ligger nu en dold juvel,  Fraunces tavern, som vi skrivit om tidigare. Gå in och ät eller drick nåt, miljön är urmysig. 

Granne med Fraunces tavern ligger ett helt komplex av tegelarkitektur från 1800-talet, som lyckligtvis har bevarats för eftervärlden. Här ryms bland annat många fler barer och restauranger, om behov skulle finnas. Stone street har fått en vacker stenläggning och namnet kommer av att det var den första stensatta gatan i staden över huvud taget. 

Fortsätt längs Pearl street (gatan följer gamla strandlinjen, här fann man pärlmusslor!) ett stycke till åt nordost och sväng sedan ner till vattnet längs nån av gatorna till höger. Det är skönt att komma ut ur skuggorna här och återigen kunna ta in lite större perspektiv. 

Nere vid vattnet vid East river greenway bjuds det på härliga vyer över mot Brooklyn heights, också en mycket gammal del av staden. Vi vandrar längs vattnet en rejäl sträcka, fram till Pier 17 ungefär. Här ser vi att bebyggelsen till vänster ändrar karaktär och börjar se intressant ut. Vi korsar South street och tar oss via Fulton street in på det fint renoverad Southport-området. Här kan man överraskas av det faktum att amerikaner också kan ta hand om sina städer - om de vill! Ett flertal gator har gjorts om till gågator med fin stenbeläggning. En stor mängd historiska byggnader är snyggt uppfixade och här är fullt av serveringar av alla slag. I området finns också ett museum - South street Seaport museum. Faktum är att området hyser den största ansamlingen av tidig 1800-talsarkitektur i staden som helhet. Initiativet till museet och bevarandeplanen kom från en grupp privatpersoner på 1960-talet.

Längs Water street vandrar vi norrut mot Brooklyn bridge och dess tillfartsleder. Här är inte jättecharmigt, men på andra sidan väntar the Civic district med sina storvulna och vackra byggnader. Området kring City hall park är vacker och fullt av folk. Platsen förtjänar fördjupade studier - det får bli en annan gång. Efter att ha passerat Foley square - platsen för det beryktade området Five points (se filmen Gangs of New York!)  skyndar vi vidare och väljer Lafayette street, ett trevligt alternativ till Broadway. Efter livliga Canal street tar vi Mercer street vidare norrut. Här är riktigt trevligt och tjusigt och kommersiellt i betydelsen snygga butiker med köande ungdomar utanför. Varför man ska köa för att få lov att göra av med sina surt förvärvade pengar är ett mysterium för undertecknad, men det har säkert sin förklaring. 

Efter Housten street (vi lämnar alltså Soho) blir det lugnare igen. Vi stannar en stund för att beskåda underbara Puck building på hörnet Housten street/Mulberry street. Är det stadens snyggaste hus? Mycket möjligt. Huset är från 1880-talet och har fått namn av de förgyllda figurerna i hörnen - som föreställer Shakespeares berömda figur. Puck var också namnet på en satirisk tidskrift som hade sina lokaler här när det begav sig.

Vi fortsatter i det nu tilltagande mörkret upp mot Union square, vårt slutmål, rejält trötta. Vackra Grace church från mitten av 1800-talet är bland det sista vi uppmärksammar under denna långa men stimulerande promenad. 

Läs mer! New York-promenader 1 och New York-promenader 2!

Jag ordnar regelbundet resor till ett knippe europeiska städer där vi fördjupar oss i olika typer av historiska perspektiv. Berlin är min favoritstad i världen, måste jag konstatera. Jag har varit där i stort sett varje år de senaste 20 åren, ibland flera gånger om året. Det är koncentrationen av tung europeisk historia och stadens öppna och trevliga charm, som vunnit min gunst.

Jag hoppas att just du vill följa med! Vi gör tre promenader tillsammans och samtalar då om olika frågor som jag hittar på. På eftermiddagarna tar vi ledigt från varandra och på kvällarna samlas vi för gemensam middag. Hör av dig om du har frågor! Läs mer här - Tre dagar i Berlin.

Fraunces tavern på nedre Manhattan är ett av stadens äldsta hus, åtminstone om man räknar bort kyrkorna, där St Pauls chapel på Broadway (läs mer här!) förmodligen vinner tävlingen. Det är över huvud taget en svårbestämd sak, och många hus och inrättningar gör anspråk på titeln "äldst i stan". Gammalt är det förvisso, med påstått grundarår 1719. Herr Fraunces, med förnamnet Samuel, tog över 1762 och startade restaurangverksamheten.

Denne Fraunces var amerikansk patriot och stod gärna värd under åren före frihetskriget, för diverse sällskap som arbetade för självständigheten. Under och efter kriget var huset också välanvänt. Här hölls segerbanketten vid krigets slut på hösten 1783. George Washington valde också detta forum för den avskedsmiddag han höll för officerarna i den segrande armén. Dessutom hölls en del av fredsförhandlingarna med britterna här. Washington var fast besluten att dra sig tillbaka till privatlivet vid denna tid, trots många försök från omgivningen att få honom att gripa makten i den nya staten. Sen kom han tillbaka till makten i alla fall, sex år senare blev han ju USAs förste president.

Vid denna tid hade Fraunces sålt hus och inrättning och det fick under en tid istället tjäna som kontor för landets första utrikesdepartement. New York var ju under en kort tid USAs huvudstad. I början av 1900-talet stod huset inför hotet att rivas, eftersom det var nedgånget och marken var åtråvärd. En nationellt sinnad förening - Sons of the revolution - köpte Fraunces tavern och genomförde en omfattande renovering och återställde det i mer ursprungligt skick. Kort därefter (1907) öppnades huset med restaurang i botten och museum en trappa upp. 

Under 1800-talet byggdes huset om ganska omfattande, och det drabbades också av bränder. Hur väl det moderna huset motsvarar 1700-talsoriginalet är omtvistat.

Mycket har alltså timat här i detta hus. och det finns således många goda skäl att gå hit. Att upptäcka ett 1700-talshus inklämt bland massiva höghus och skyskrapor bland de trånga gatorna på södra Manhattan är rätt hisnande. Stället är fortfarande restaurang  och här äter du utmärkt i mycket trivsam miljö och dricker lämpligen öl därtill. Menyn innehåller en rad klassiker med tonvikt på hamburgare och smörgåsar av amerikanskt snitt. Stämningen är hög, här är alltid mycket folk så säkrast är nog att boka. Har du tur så spelas det levande jazz under lunchpasset. Kolla hemsidan för uppgifter om detta!

Förutom restaurangen finns alltså ett museum en trappa upp med minnen från anno dazumal, som den historieintresserade förstås inte vill missa. Gå dit om du vill uppleva en levande anakronism i hjärtat av New York - adressen är 54 Pearl street.

Så var det dags igen...ett år går fort! Jag vill tacka alla följare och läsare för synpunkter, bidrag och uppmuntrande glada tillrop! Tertulia travels jobbar på, med texter och småskaliga researrangemang. Lita på  det! 

Nästa år kommer promenaderna tillbaka med början i mars. Gruppresor ska det också bli, till Berlin, Rom och Odense. Jag hoppas att du vill följa med! 

Jag passar också på att tipsa om sajtens tips! Det finns restaurang-, hotell- och museitips på Tertulia travels från över 80 platser i Europa, Nordamerika, Asien och Afrika. Du får tillgång till allt om du donerar blygsamma 200:-.

Njut av en långsam och vilsam julledighet! Och trevlig resa, varthän den än leder!
​Lars

Vi har kommit till del 5 i Thomas Sewerins resa i Tyskland och Frankrike. Nu gäller det ett möte med den franska staden Reims, hjärtat i champagnedistriktet. Återigen, det går utmärkt att läsa hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder. ​

​Hämtar bilen i garaget vid operan i Metz och ger mig iväg till Reims. Där drabbas jag kanske allra mest av min Illusion anacroniste des ensembles intellektuelles médiéval. Jag har tänkt mig träffa den berömde abboten Hinkmar, men kommer inte närmare denna medeltida berömdhet än att mitt Ibis-hotell ligger på Rue Hincmar. Vem var Hinkmar? Detta säger Wikipedia:

Hinkmar av Reims, född 806, död 21 december 882 i Epernay, var ärkebiskop av Reims. Hinkmar tillhörde en förnäm släkt. Han uppfostrades i klostret i Saint-Denis, där han sedermera ingick som munk. Då detta klosters abbot, Hilduin, på grund av att han i striden mellan kejsar Ludvig den fromme och hans söner tagit parti för de senare, landsförvisades till hertigdömet Sachsen, följde Hinkmar honom i landsflykten, men blev snart återkallad. Hinkmar återvann fullständigt kejsarens ynnest och fick ännu större inflytande hos Ludvig den frommes yngste son, Karl den skallige. Av denne fick Hinkmar flera abbotsstift och valdes 845 till ärkebiskop i Reims. Som ärkebiskop utvecklade Hinkmar en stor både kyrklig och politisk verksamhet. Han var ett kraftigt stöd åt Karl den skallige och bidrog väsentligen genom sitt inflytande att omintetgöra Ludvig den tyskes försök att inskräkta dennes rike.

Samma trohet visade han Karl den skalliges son och efterträdare, Ludvig den stammande, och dennes båda söner Ludvig III och Karloman II. Men å andra sidan tvekade han icke att mot den världsliga makten föra ett frimodigt språk och hävda kyrkans anseende,/…/ Hinkmar gjorde sig känd som skriftställare, och man har ännu i behåll en mängd kyrkliga stadgar, brev och avhandlingar, som flutit ur hans penna. Av dessa förtjänar särskilt omnämnas skriften De regis persona et de regio ministerio, ett slags "konungaspegel", framställande en konungs kall och plikter. Hinkmar dog 21 december 882 i Epernay, dit han flytt undan vikingar, som belägrade Reims.

När jag läste om Hinkmar, det var då jag tände på fransk klosterhistoria. Först skrevs och förvarades annalerna hos Karl den Store. Sedan blev det, efter Karl den Skallige, klostret i Reims och Hinkmar som tog över. Vikingarna förstörde staden men biblioteket överlevde. Hela 900-talet var Reims ett kunskapscentrum. Gerbert, senare påve Sylvester II var där. Sedan kom Flodoard av Reims som skrev historia och journaler. Han dog med skrivfjädern i handen. Richerus of Reims tog över och drack öl därtill. Sedan flyttade tyngdpunkten till biblioteket i klostret i Fleury vid Loire. Dit ska jag så småningom. All denna läsning fyllde mig med längtan där hemma innan jag gav mig iväg.

På gator med tydlig medeltidsanknytning, Rue Clovis, Rue Capucins, Rue Marlot, vandrar jag söderut till klostret och den romanska basilikan St Remi. Jag är på jakt efter den lilla flaska med dopvatten (den heliga ampullen) som lär ha hämtats från himlen av en ängel och sedan använts för att allra först döpa merovingerkungen Klodvig och sedan många många franska kungar därefter. Det ska ha hänt i St Remi.

Det är kanske på plats nu att skildra de tidiga franska kungalängderna: När romarriket gått under på slutet av 400-talet och hunnerna härjat färdigt i den här delen av Europa, tog den norra och starkaste grenen av germanstammen frankerna, dvs merovingerna, över makten i och lade så småningom under sig nästan hela det land som numera gäller som Frankrike. Klodvig I (Clovis på franska) enade alla frankiska småkungadömen och det mesta av det romerska Gallien under sitt styre. Han erövrade Soissons från den romerske generalen Syagrius och det visigotiska kungariket Toulouse. Så småningom tog han säte i Paris, som tillsammans med Soissons, Reims, Metz och Orléans blev huvudresidens för den merovingiska kungaätten. Klodvig och Klotilda fick fyra söner som delade upp riket mellan sig: Klothar i Soisson, Kildebert i Paris, Klodomer i Orleans och Theoderic I i Reims.

Sedan följde en rad kungar som omväxlande hette Klodvig, Klothar, Dagobert och Kildebert. Riket delades på 600-talet i Neustrien i väster och Austrien i öster. Så här kan det synas vara en ordnad regentlängd, men egentligen var merovingertiden i Frankrike ett tillstånd av anarki, övervåld, plundring, mord på bröder och svägerskor, godtycke. För att få till en någorlunda ordning uppstod de första försöken till ett feodalsystem av vasaller och trohetseder till dem som härskade, eder och förtroenden om skydd från adelns sida och arbetsplikt från underställda, mest bönder.

Frans G Bengtsson har skildrat denna tid i den berömda essän De långhåriga merovingerna. Jag läste den på resan och förstod att Frans G har gjort Gregorius av Tours krönika om merovingertiden – den första franska historieskrivningen – till en saftig “Röde Ormsk” rövarhistoria i sin skrivarstuga vid Rössjöholm. Bättre ordning, ekonomiskt uppsving och handel, uppstod sedan när karolingerna tog över: Först en Pippin den äldre från Austrien. Han blev pappa till Karl Martel, den store krigaren som definitivt satte stopp för arabernas intrång mot norr genom att vinna slaget vid Poitiers 732. Han lade också under sig Languedoc och skickade munken Winfrid från England, som sedan fick heta Bonifacius, för att kristna germanerna på andra sidan Rhen, framför allt sachsarna.

Karls son hette Pippin den lille. Han tog över 741 och gjorde definitivt slut på merovingerna styre, lät kröna sig till konung i Soisson och reorganiserade frankernas domän. Hans son i sin tur blev Karl den store som inledde den frankiska expansionen över Rhen och över alperna. Under trettio års krig lade han under sig de germanska stamländerna ända upp till Elbe, liksom hela södra Tyskland och nästan hela Italien. Han kröntes till kejsare år 800 i Rom.

Karl den store dog 814 och sedan följde Ludvig den fromme till 840. Hans tre söner fick var sin del av imperiet genom fördraget i Verdun 843. Karl den skallige regerade i väst, Lothar i det mittersta riket och Ludvig den tyske i öster. I väst regerade under 800-talet sedan Ludvig den stammande, Ludvig III, Karloman II, Karl den tjocke, Odo och Karl den enfaldige. Karolingerna förblev på tronen fram till 987, då Hugo Capet blev den förste kungen av den capetingska ätten och den förste kungen av Frankrike. De två andra delarna av imperiet gick andra öden till mötes.

​Nå, efter denna utvikning vandrar jag vidare genom Reims till basilikan St Remi. Den helige Remi är Reims stadshelgon. Han var biskop i Reims och skyddade staden under romarrikets dödsryckningar och de extremt oroliga tiderna på 460-talet och framåt. Han lyckades övertala Klodvig att övergå till kristendomen och det var ingen liten sak för merovingerhövdingen men denne insåg att han hade allt att vinna på att få stöd i sina erövringar av den välorganiserade kyrkan. 496 eller 499 hände detta. I den helgedom som senare blev basilikan St Remi. Det ska sägas att med detta dop startar en helt ny historisk epok. Det är nu som antiken tar slut och medeltiden tar vid. Den tid som sedan varar i tusen år. 

På vägen in i kyrkan står vid porten någon av de gamla hövdingarna. Inne i kyrkan renoveras det för fullt. Rörigt och ganska förfallet. Bakom ett stort skynke står just nu ett stort skåp i marmor från 1800-talet där relikerna av Remi förvarades liksom den heliga ampullen. I kyrkan fanns faktiskt även Hinkmars grav. Jag får, när jag kommer hem och läser, reda på att att det mesta i kyrkan förstördes under franska revolutionen och byggnaden fick stora skador under den tyska ockupationen under första världskriget. Men det vet jag inte nu utan söker med stor nyfikenhet efter minnen från merovingertiden.

Inne i korsgången finns också här ett museum med några fint huggna skulpturer, en av kung Lothar och två vackert skulpterade anonyma helgon. Annars hänger här mest stora gobelänger som man håller på att restaurera inför framtiden. På muséet frågar jag efter den lilla flaskan med dopvattnet som kom från himlen. “L’ampulle sacré? Den finns inte här!” säger man. OK, tänker jag, jag letar vidare. Vandrar till den berömda stora katedralen. Den har ett skynke framför sig. Här pågår en stor renovering och den kommer att vara länge. Kyrkan blev delvis raserad av ständig artilleribeskjutning från tyska ställningar utanför staden under kriget 1914-1918. Den är öppen, emellertid och jag går in genom den lilla porten till höger, och här vaktar bestämda herrar. Kristoforerna, de som annonserar Kristi ankomst. En hejar på med knuten näve. Kyrkan är den fjärde på samma plats. Den byggdes mellan 1211 och 1285 och resterna av de gamla kyrkorna har återvunnits i väggar och golv i den “nya”. Kyrkans inre är mäktigt. Ljuset och den hisnande höjden ska ge en försmak av det himmelska Jerusalem. Mittskeppet är 38 meter högt.

Jag sitter en stund på en bänk, vandrar sen under de skyhöga valven och kastas mellan seklerna. Nyss på 400-talet och nu på 1200-talet. Allt medeltid, enligt vår historiesyn. Men ändå, medan jag reser runt genom landskapet här och läser i mina böcker blir jag varse mer än tidigare så mycket som hände under alla dessa år. Visserligen inte samma hastiga utveckling som i Nya tiden. Reims hade redan då Caesar erövrade Gallien stått på hans sida. Staden blev då huvudstad i dåtida Belgien. Sedan en välmående romersk provinsstad i flera hundra år. Oro en period, sedan ett växande välstånd igen med hantverk, väverier, handel med andra provinser i närheten, med araberna i söder och ända bort till Östrom i Konstantinopel. Handel med tyger, metaller, livsmedel och slavar. Kyrkan och det sociala livet var hela tiden tätt sammanvävt och man blev rika tillsammans.

Kloster byggdes och befolkades överallt. Där utvecklade man nya metoder för att bruka jorden, mala säd, bearbeta metaller och därmed se till att befolkningen växte. Klosterlivets inflytande avmattades småningom till förmån för en stigande maktkoncentration av furstar, borgare och biskopen i städerna. Det var krig, erövringar och konflikter mest hela tiden, men långsamt steg välståndet och därmed kulturen. 

I Reimskatedralen finns innovativa lösningar på placering och form av de höga fönsterna, som sedan kopierades i andra gotiska kyrkor i Europa. Här finns också glasmålningar av Chagall i korgången. Katedralen är en plats för människorna att fästa sin blick och uppmärksamhet på himmelska omständigheter. Det är också ett rum dit människorna lockar och kallar på det gudomliga att ta plats hos dem. Till synes motsatta principer, men den sinnrika arkitekturen förenar dem båda. Massiva murade väggar bildar en tydlig gräns som skiljer den profana verkligheten “där ute” från den heliga “här inne”. 

Vägen in i kyrkan är den enorma porten mitt på framsidan i den västra fasaden med de höga tornen. Den benämndes ofta för “Porten till himlen”. Därinne gäller sedan två riktlinjer för att frammana och sedan bevara den gudomliga närvaron och framkalla förundran, häpnad och skräckblandad förtjusning. Den ena är linjär och går från väster till det allra heligaste i öster. Flera steg vidare och djupare in i denna helighet markeras med trappor, pelare, rep och galler. Koret med snidade stolar till prästerskapet och sedan altaret är den allra heligaste platsen och får bara beträdas av invigda Guds tjänare. Den andra riktlinjen är cirkulär. Det som skedde vid gudstjänster i kyrkan var en liturgi som startade ibland med en procession, först utanför och runt kyrkan och sedan i speciella rörelsemönster inne i kyrkan. Denna vandring ackompanjerades av musik, sång och läsning av texter. Nästan inga människor var läskunniga, därför hjälpte bildstoder, uthuggna symboler, sången och läsningen av prästerna till med meningsskapandet för alla som deltog i gudstjänsten. Inget var slumpmässigt placerat på vägen in och runt i kyrkan. Dagar och år av grundligt iscensatta ritualer bevarade kraften och meningen med detta svindlande vackra och överväldigande Guds hus.

Jag promenerar också runt om katedralen. Vid ingången sidan om den stora himmelsporten står en leende ängel. Det är Gabriel, bebådelsens ängel. Han har blivit staden Reims emblem, som välkomnar besökarna till katedralen med glimten i ögat av himmelsk glädje. Muséet och katedralens skattkammare, Tau-palatset, är stängt för renovering och så grusas definitivt mitt hopp om att få se den heliga ampullen. Jag njuter i stället av allt arbete som lagts ner på att dekorera utsidan av templet.

En portingång på norra sidan visar mitt favorittema. Den yttersta dagen. Kristus slår ut med båda armarna. Folk kravlar upp ur sina gravar och det ska bestämmas vem som ska gå mot de saliga ängderna och vem som ska stå i kö för att hamna i den uppeldade helvetesgrytan, skärselden. Jag brukade föreläsa om “strokes”, en gång i tiden. Om ovillkorligt erkännande = Du är bra just som du är, tillskillnad från villkorligt erkännande = Du är bra först om du… Jag brukade hänvisa till dessa portdekorationer på katedralerna. Det är bara ifall du levt det liv som skriften anmodar som du har en chans till att räknas efter döden. Så är det.

På baksidan den vackra mångdimensionella absiden och så strävpelarna som ser till att inte väggarna med de höga fönsterna rasar. De heter “flying buttresses”, så mycket vackrare på engelska. Frågan är om inte katedralen ändå är mest spännande på utsidan.

En Leffe-blonde och min anteckningsbok på en bar vid foten av katedralen. Jag köper en låda champagne i en butik bredvid. Äter anka och dricker champagne kyld i en plastpåse på en gata fylld av fredagsmys på alla uteserveringar. Gaulois heter min krog. Sen är jag ganska nöjd med Reims. Jag får bekanta mig mer med Hinkmar och hans vänner i läshörnan hemma. Nu sover jag gott på Ibis, hämtar bilen på katedralgaraget tidigt på morgonen och kör söderut genom Champagne på lördagen.

Så vackert och spännande landskap. I går for jag genom Lothringens böljande skogsrika trakt och nu är det nästan bara uppodlad slätt. Här och var kullar med vin i många rader. Jag leker med tanken att jag färdas, betydligt långsammare, omkring år 1180 i dessa bygder. På grusvägarna trängs foror av olika slag. Halvhuggna stenblock, färdiga skulpturer, timmer och snickerier på fullastade oxkärror. Hantverkare, konstnärer, hantlangare i stora skaror på väg från en byggarbetsplats till en annan. Det byggdes katedraler över allt i detta landskap. I Amiens, Laon, Soisson, Reims, Sens, Orleans, Chartres osv. Dessa arbetsplatser var fulla av konflikter, vilket är svårt att tro i våra dagar. Byggherrarna fick slut på pengar att betala byggarna med, borgarna och stormännen blev förgrymmade på biskopen och kyrkan som stal all utkomst från pilgrimer och donatorer. Konkurrens om ekonomin, folkuppror och strider, strejk och bojkotter. Plus glädje och optimism inför en snart färdigbyggd helgedom.

Har mina frågeställningar från Autobahn klarnat? Knappast. Tänkte i natt på förhållandet mellan fursten och filosofen, den mellan kungen och biskopen. De hade var sina skäl att bygga katedraler och tog hand om olika kvaliteter hos sina undersåtar. Är dynamiken dem emellan något att spinna på? Kanske den medeltida renässansen, både den på 900-talet och den på 1100-talet just karakteriserades av balansen i vågskålen mellan de båda makterna? Egentligen är det helt fantastiskt att jag färdas i detta landskap så långt hemifrån. Visst är det bättre än att sitta hemma i trädgården och läsa om det! Det är ju för sådana här stunder som jag har jobbat så mycket i mitt liv.

Att resa är att leva.

HC Andersen

Vi har kommit till del 4 i Thomas Sewerins resa i Tyskland och Frankrike. Nu gäller det ett möte med den nordfranska staden Metz. Obs! Du kan läsa hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder. 

Kör sedan vidare till Metz, in i Frankrike och jag letar mig fram i staden, först till ett parkeringshus vid operan, och sedan till ett hotell på gågatan, Hotel Mercure och jag blir medlem i Mercure-klubben.
​
Det man kan säga kort om Metz är att staden ligger där floderna Mosel och Seille flyter samman. Ursprungligen en oppidum, dvs ett befäst fort, byggt av galler, den keltiska stammen Mediomatricerna, blev Metz (Mettis) erövrat av romarna på Caesars tid. Gallerna assimilerade snabbt den romerska kulturen och byggde stora och framgångsrika städer. Metz hade en befolkning på 40.000 när det begav sig. På påskafton år 451 förstörde Attilas hunner staden fullständigt. En del av befolkningen lyckades rädda sig i en klosterbyggnad som var helgad åt den Helige Staffan. Staden återuppbyggdes och när frankerna invaderade landet på slutet av 400-talet blev Metz huvudstaden ifrån vilken merovingerkonungar styrde det som kallades Austrien. När Karl den Stores rike delades upp blev Metz huvudstad i kungariket Lothringen, som småningom assimilerades i det tysk-romerska riket.

Där St Stefans oratorium en gång stod byggdes sedan flera generationer av kyrkor. Grundstenen till den gotiska katedral som står på platsen nu lades av biskopen Conrad de Scharfeneck omkring år 1200 och kyrkan stod helt färdig år 1522. Den har det tredje högsta mittskeppet i Frankrike (efter Amiens och Beauvais) med sina 41,41 meter och kallas populärt för Den Gode Gudens lykta p g a den största ytan av målat glas i hela världen

Jag sätter mig på en bänk den sena eftermiddagen i katedralens tysta stillhet, ett sublimt lugn i detta sjuhundraåriga tempel, detta oerhörda berg av huggen sten gjort av människor och som tronar över alla andra hus i den medeltida staden. Mittskeppet är smalt och därför känns höjden i denna - trots alla målade fönster - grotta som om kolonnerna och taket sträcker sig ända upp i himlen. Ett gammalt romerskt badkar tjänar som dopfunt. Annars finns det ganska få bemärkansvärda utsmyckningar inne i kyrkan. Det är på utsidan som det händer.

Över en av portarna i väster skildras, som sig bör, domedagen vid vilken en skara lycksaliga vandrar till evig lycka åt vänster och en annan grupp håller på att fösas ner i ett helvetesgap åt höger. Som vanligt är olycka och lidande mer spännande att skildra än salighet. Jag skickar gärna en förstorad bild av kön till odjurets gap som en tankeställare hem till familjen. Kyrkan var otvivelaktigt en boning för de troende. Det är därför inte konstigt att redan porten in i huset skulle smyckas för att stimulera gudfruktighet och det andliga. För att förbereda sig och komma i stämning innan man steg in behövde man påminnas om skrifterna genom ritualer och inte minst genom de uthuggna bilderna som stöd för minnet om de berättelser som blivit lästa för en ända sedan barndomen. Profeterna är där, liksom apostlarna och scener ur gamla och nya testamentet.

Allt i kyrkan är vertikalt. Inga horisontella linjer räknas. Det är ljust framme vid koret och väggarna tvärbranta. Med 10 meter höga, 6.500 kvadratmeter rikt målade, färgglada och blyinfattade fönster är denna ståtliga kyrka världens mest glasklara katedral. Några få fönster förstördes under första världskriget och de har ersatts med sentida sådana av Marc Chagall.

Det regnar och det är fredag. I en gammal borg mitt i staden ligger muséet La Cour d’Or. Så snyggt. En modell i foajén visar Metz utveckling från ett järnåldersläger till keltisk fästning, romersk befäst och välmående stad, merovingisk och karolingisk huvudstad och sedan Lothringens metropol. I de första salarna finns ett rikt material och lämningar från romartiden. En huggen stele där man jobbar, ett altare helgat åt guden Mithras, som var populär hos legionärerna som var förlagda i staden.

Helgonbilder från medeltiden. Evangelisten Johannes 1200-tal, Sankt Blasius 1400-tal och Jungfrun med barnet 1330-tal. Det var också vanligt att man färggrant målade takbjälkarna i sina lägenheter med glada djurmotiv. På översta våningen i muséet finns en konstsamling och där hänger Gustav Moreaus berömda Sfinxen och Oidipus.