Vaccinationer och lättade regler gör det nu möjligt att göra utflykter över sundet igen. Vi som älskar Köpenhamn drar en lycklig, lättad suck. Inom kort gör jag två promenader där, enligt följande:

15/8 - Epoken Struensee - maktspel i 1700-talets Köpenhamn
28/8 - Välj dig själv - om Kierkegaards etiska budskap

Hoppas du vill slå följe med mig dessa dagar! Anmälan enligt uppgifter här.

Väl mött!

I Sverige finns det 15 världsarv. Ett världsarv är en plats som av FN-organet UNESCO anses vara ”ovärderligt för mänskligheten och ska skyddas och bevaras för alla framtid”. Ett av dem är Falun och kopparbergslagen. Anledningen till den här ärofyllda och ansvarsfulla utnämningen känner alla till som lyssnade uppmärksamt på läraren under historielektionerna i skolan. Åtminstone gäller det oss som gick i skolan då svensk historia fortfarande ansågs vara väsentlig att kunna för det uppväxande släktet.

Huvudorten i det aktuella världsarvet är förstås Falu koppargruva med sitt imponerande dagbrott - Stora stöten – och ansamlingen av historiska byggnader där omkring. Vi hälsar på under en het och solig julidag tillsammans med hopar av lättklädda, företrädesvis svenska, turister. Höjdpunkten under besöket är nedstigningen i underjorden, ett besök i själva gruvan, vilket vi har bokat i förväg.

Under ledning av en pedagogiskt begåvad ung guide, beger vi oss neråt längs med dagbrottets branta sidor. Vi har försetts med hjälmar och regnkäpar vilket bidrar till den uppsluppna och förväntansfulla stämningen. Efter ett antal trappsteg nedåt en trätrappa vänder vi in i berget. Mycket snabbt blir det svalt och fuktigt – en behaglig kontrast till den tryckande hettan.

Vi vandrar länge utmed blöta tunnlar – det droppar och rinner nästan överallt - med endast dämpad belysning och ganska lågt i tak – vilket tydligt motiverar hjälmen. Då och då stannar vi upp och samlas i större bergrum av imponerande dimensioner. Vi får lära oss att gruvan ser ut så här eftersom malmen ligger (eller låg) koncentrerad på vissa ställen, där man stannade upp och arbetade länge, tills all malm var upptagen. Mellan dessa koncentrationer finns transporttunnlarna som fick bli så små som var praktiskt möjligt.

Vi kommer ner till ca 70 meters djup, men får höra att gruvgångarna sträcker sig till över 400 meters djup. Under dramatiska skildringar av arbetsprocesser och förflyttningar upp och ner i gruvan, tittar vi storögt på varandra. Vår guide roar oss med frågor av allehanda slag. Vid det lodräta schaktet där vi vagt anar dagsljuset högt upp, får vi fundera på om vi skulle ta hissen eller stegarna för att komma upp, om vi arbetade i gruvan. Till saken hör att de aktuella stegarna ser rätt klena ut och ”hissen” i själva verket utgjordes av en rätt liten balja avsedd för malmtransport. Från den hoppade gruvarbetarna in i de horisontella gruvgångarna efter att baljan satts i gungning!

Till egenheterna i gruvan hör de höga halterna av järnvitriol i luften. Det gör att trä exempelvis inte vittrar, vilket förklarar de urgamla tunnelstöttor som byggts för att motverka ras. I intrikata mönster ligger trästockar flätade, komna från träd som fällts för flera hundra år sedan. I en vrå står en julgran från december, lika grön och grann som i vilken julfirande svensk stuga som helst.

Den märkligaste berättelse som den inspirerande guiden återger är den om Fet-Matts, och den har också koppling till vitriol. Fet betydde närmast ”stor och stark” på den tiden då det begav sig, ska nu sägas. En kväll våren 1677 försvinner en av arbetskarlarna vid gruvan – med det egentliga namnet Matts Israelsson – spårlöst och oförklarligt. I en av Faluns grannbyar sitter en förtvivlad fästmö och väntar på den man hon inom kort ska gifta sig med. Han dyker aldrig upp igen.

Förklaringen till försvinnandet uppdagas över 40 år senare. Bakom en igenbommad gruvgång, som tidigare övergivits på grund av risken för ras, hittar man en dag år 1719 en död yngling. Han har förmodligen dött av fallande sten som krossat hans bakhuvud. Också hans ben är förstörda. I övrigt är hans kropp helt intakt. Men vem är han? Ingen vid gruvan känner igen honom eller kan berätta om någon nyligen inträffad olycka. Men när kroppen visas upp för en större krets av människor är det någon som reagerar. En gammal gumma vid namn Margareta Olsdotter identifierar den döde som den försvunne fästmannen. Stelnad och bevarad i sin ungdoms anletsdrag, efter mer än 40 år i de vitriolindränkta gruvgångarna, återförenas Matts med sin fästmö. 

Fyndet bedöms så spektakulärt att man inte bryr sig om att begrava kroppen. Istället ställs Fet-Matts ut till allmänt beskådande i ett vitrinskåp. Först 30 år senare får han en anständig grav. Berättelsen äger sån kraft att den ger upphov till en lång rad dikter, romaner och till och med operor under kommande århundraden. Så sent som 1961 uppfördes vid festspelen i Salzburg Das Bergwerk zu Falun, med musik av Rudolf Wagner-Regeny på en text av den store Hofmannstahl. På så sätt blev den fattige gruvdrängen Fet-Matts Israelsson ”en del av världslitteraturen, ett eget världsarv i världsarvet”, som Daniels Sven Olsson skriver i sin utmärkta bok om Falu koppargruva.

Under sin storhetstid på 1600-talet stod Falu koppargruva för en tredjedel av den totala världsproduktionen av koppar. Den svarade också för två tredjedelar av de samlade svenska statsinkomsterna, och var därmed en helt avgörande faktor i det svenska stormaktsväldets framväxt vid denna tid. Gruvan var i drift ända fram till december 1992, märkligt nog, vilket ger verksamheten en livslängd på si så där 1300 år.

Avslutningsvis kan nämnas att det finns över 1100 världsarv totalt över hela jorden. Falun och kopparbergslagen fick sin utmärkelse år 2001. Ett besök här bör stå mycket högt upp på listan för den som är det minsta intresserad av vår historia och dessutom gillar ofarliga äventyrligheter. Missa inte museet efter att du varit nere i gruvan, utställningen där är mycket välgjord och instruktiv. Det finns givetvis också en stor shop med turistkrimskrams att inhandla för den som lagd åt det hållet. Det finns också böcker att köpa, för besökaren som vill veta mer. Boka ditt besök här!

En sommarort är förstås beroende av alla sina sommargäster för att den rätta stämningen ska infinna sig. ”Jo, men nu verkar det lossna lite ändå”, säger butiksbiträdet som svar på min fråga om det är riktig sommarkänsla på gång i Halmstad nu. Hon känner sig hoppfull, helt enkelt.

Längs den trivsamma huvudgatan rör sig en strid ström av människor. Fast det är ju inte som en helt normal sommar precis. Fler övergivna butikslokaler, ett par stängda serveringar, nej riktigt som vanligt är det inte ännu.

Fast det är bra nog, särskilt en dag som denna då solen skiner från en klarblå himmel och en lätt bris rör sig i trädens gröna bladverk längs med Nissans trögflytande vatten. När vi uträttat våra pekuniära ärenden kan vi helt slå oss lösa i denna halländska metropol. Och det gör vi genom att beundra Picasso-skulpturen invid floden, kasta avundsjuka blickar på det läckra biblioteket som sträcker sig ut över det glittrande vattnet. Vi hittar dessutom ett kafé inhyst i en 1700-talsgård - Kafé Brooktorpsgården på Kyrkogatan 12! Vår lycka är gjord, när vi konstaterar att där levereras läckra smörgåsar utöver denna svårslagna kulturhistoriska miljö.

Stora torget hyser ett myller av människor och marknadsstånd. Och vid dess mitt porlar vattnet i stadens mest  storslagna fontän. Europa och tjuren av Carl Milles är en magnifik prydnad för staden. Som grädde på moset har vi också upptäckt en välsorterad herrbutik - den här - som vi inte visste fanns, och vi har därmed berikats med ännu fler anledningar att återvända till Halmstad i framtiden. Nöjda tar vi oss ut på E6an igen och trycker gaspedalen i botten. 

Första dagen med riktig värmebölja sommaren 2021 tillbringades av ett flertal skäl i den skånska metropolen Cimrishamn. Den uppmärksamme noterar stavningen, som härrör från skånska nostalgiker som sätter ortnamnet i samband med antikens cimbrer. Ni vet, det germanska folkslaget som besegrades av romarna i ett stort slag vid Vercellae år 101 f Kr. (Den sanna etymologin är tråkigare så den lämnar vi därhän.)

En ort med sådana anor är förstås något alldeles eget. Och så är det ju, vilket illustreras på de mest skiftande sätt. Exempelvis finns här en historisk stadskärna i form av en behaglig labyrint av kullerstensgator, kantad av vackra gamla gathus, ofta försedda med ståtliga bestånd av rosor och stockrosor. Hettan dallrar mellan husen men en behaglig bris susar i trädkronorna. Man anar lummiga gårdar bakom de långa husraderna.

Restaurangerna här bjuder på äggakaga och fläsk som stående punkt på menyn. Vilken fest! Här finns gott om kulturinstitutioner, inklusive ett utmärkt antikvariat vid namn Samlaren. Här finns också ett rådhus från 1800-talet i rött tegel, samt en vacker medeltidskyrka. Intill kyrkan står inte mindre än två skulpturer av Carl Milles. Vilka svenska städer kan ståta med det? Historien förtäljer att Milles vid sitt besök i staden 1953 blev upprörd över den gråvita puts som kyrkans fasader var täckta med. Han lovade att man skulle få köpa en skulptur billigt om putsen togs bort, vilket också skedde. 1978 tillkom den andra skulpturen.

De praktfulla köpmangårdarna från 1800-talet är värda en extra blick. En av dem – Björkegrenska gården - innehåller stadens museum. Här finns också det berömda Hotell Svea med restaurang Piraten! Ja, listan över intressanta platser kan göras lång.

Medeltiden nämndes ovan, men Simrishamns storhetstid inleddes faktiskt först under 1800-talet i samband med fiskets tillväxt. Att järnvägen drogs fram här 1866 gjorde sitt till. Nu för tiden är det väl stadens ställning i turistens medvetande, som ”Österlens huvudstad”, som avgör intresset. Sånt lyssnar stockholmarna på.

Och nu undrar vän av ordning över att undertecknad så storögt beskådar en stad på bara tio mils avstånd från hemmet. Har jag aldrig varit i Simrishamn förut? Jo, men inte så ofta och det var dåligt väder sist. Sånt gör skillnad.

Staden förändras och byter skepnad inför våra ögon. För den som bott i Malmö de senaste decennierna är det fascinerande och storslaget. Undertecknad flyttade in 1988, under en krisfylld period i stadens historia. Det som hände sen är anmärkningsvärt på många sätt.
 
Den här historien berättas ofta – vilket många har gjort vid det här laget – med utgångspunkt i platsen för det gamla Malmös industriella flaggskepp: Kockumsvarvet. Och flaggskepp blir ju till ordvits, för det var båtar som krönte succén med ett företag som hade startat i tobak och jordbruksmaskiner. Från lokaler i centrala staden (Davidshall) flyttades all verksamhet ut mot havet runt 1870, på ny mark som erövrats från havet.
 
Den gamle hamngrundaren Frans Suell hade sin ekonomiska bas i tobak, kalk (som blev till cementindustri) och sjöfart. Hans svärson, med namnet Frans Henrik Kockum, övertog en befintlig torrdocka i hamnen (som finns kvar därnere) och grundade varvet. 1873 levererades Kockums allra första fartyg. Ungefär samtidigt – 1871 – grundades Skånska cementaktiebolaget som snabbt grenade ut sig i Skånska cementgjuteriet – vår tids Skanska.
 
Perioden 1870 – 1914 kan ses som ett uppvaknande i Malmö efter lång, lång dvala som pågått sen det svenska övertagandet på 1600-talet. Perioden såg en fantastisk befolkningstillväxt, främst genom invandring från den omgivande landsbygden. Från 1860 till 1910 fyrdubblades stadens invånarantal, alltså en mycket kraftfullare ökning än den som pågår i vår tid. Det gav upphov till liknande problem som idag, kretsande kring arbetsmarknad, utanförskap och social oro.
 
Malmö blev under denna tid Sveriges ledande industristad, med tyngdpunkten i teko: kläder, skor, textil. Så mycket som hälften av arbetskraften jobbade inom teko. Samtidigt som Malmö blev Sveriges ledande industristad, etablerades socialdemokraterna sitt kommande maktinnehav. År 1881 höll August Palm sitt berömda föredrag ”Vad vill socialisterna”. Ganska snabbt formades en stark arbetarrörelse i Malmö, och lika snabbt etablerades samförståndstanken – att näringslivets höjdare och arbetarnas ledare ska hjälpas åt att skapa bättre levnadsförhållanden för alla.
 
Den inre varvsbassängen, där Kockums hade sitt nya hjärta, var en skapelse från 1850-talet. När Kockums kom hit 1870 fanns här redan en torrdocka från 1857, som man övertog. Denna Docka 1, finns fortfarande kvar och kommer att bevaras för eftervärlden. Varvets största docka – Docka 2 – är nu en vattenfylld hamnbassäng med omgivande bostäder, under namnet – givetvis - Dockan.
 
Varvsbassängen blir nu hjärtat i en helt ny stadsdel som växer fram bland de gamla husen och anläggningarna – Varvsstaden. Vissa har redan varit bosatta här en tid. Sveriges television huserar sedan 2010 alldeles intill den gamla klaffbron, förr när det begav sig ingången till det egentliga varvsområdet. På husfasaden hänger fortfarande den stora klockan som förr hjälpte kockumsarbetarna och tjänstemännen att hålla koll på tiden.
 
Intill SVT finns mediaklustret Media Evolution city, som är en medlemsorganisation för branschen med 350 medlemmar. I lokalerna finns kontor att hyra, konferensmöjligheter och restaurang. Sen 2018 har det växande Media evolution också lokaler på andra sidan gatan, i ikoniska Gängtappen – en gång huvudkontor för Kockums.
 
Det som nu pågår är planering och påbörjade byggen av 2500 bostäder. Runt varvsbassängen kommer en kilometerlång kajpromenad att anläggas. Själva bassängen kommer att korsas av tre nya broar, för att bättre knyta ihop området och ge in- och utflöde av människor bättre förutsättningar. Det blir två gång- och cykelbroar och en avsedd för kollektivtrafik.
 
Ett flertal av de gamla husen bevaras och ger plats åt nya verksamheter. Bland dem finner vi exempelvis den gamla Administrationsbyggnaden från 1912, som gjorts om till hotell av Wingårds arkitekter. Magasinet, från 1917, har redan tagits i bruk av en rad verksamheter och här planeras också för ett par restauranger, varav den ena – Aster – öppnar nu i dagarna. Dessa byggnader har liksom Gjuteriet (1910) och Maskin- och monteringshallen (1912/1923) och Vagnsverkstaden (1913) Axel Stenberg som arkitekt. Stilen är robust tegelarkitektur vars mest utmärkande drag är de vackert bågformade fönstren.
 
Också historisk kuriosa finns kvar. Bästa exemplen är den gamla dockan från 1857, ”spetsbunkern” från 1940-talet samt den lilla parken mellan Administrationsbyggnaden och Magasinet, där gamle Kockums byst fortfarande står. Nu inför sommaren 2021 vilar ett behagligt lugn över platserna här inne. Det enda som bryter tystnaden är trafiken på Stora Varvsgatan och ljudet av lyckligt badande tonåringar som hoppar i vattnet från de höga kajerna. Inom kort kommer kvarteren vara fulla av människor och verksamheter. Det ser vi fram emot!

Anmäl dig till någon av juni månads promenader!

12 juni: Arbetets mening 
Denna vandring i centrala Malmö handlar om hur har arbetet påverkats av corona-krisen. och vilken betydelse arbetet har för dig, personligen? Hur ska vi se på den arbetskritik som formuleras av exempelvis Roland Pålsson?

13 juni: Esaias Tegnér och diagnosens betydelse 
Vi har ett stort behov av att sätta etiketter på oss själva och varandra, särskilt om vi möter svårigheter och motgångar i livet. Esaias Tegner led under större delen av sitt liv av melankoli. Kan han hjälpa oss att tänka över vår tids våg av psykisk ohälsa? Om detta och mycket annat pratar vi under denna promenad i Lund. 

För anmälan, kolla här!

Väl mött!

"Pilgrimsfärden är en av de ursprungliga formerna för en resa - ett sökande efter något, kanske bara att man själv ska förändras, en resa mot ett mål - och för pilgrimer är vandrandet arbete. Sekulär vandring betraktas ofta som en lek, även om den leken kan var väldigt tävlingsbetonad och krävande, och man kan använda utrustning och teknik för att göra det bekvämare för kroppen och göra den mer effektiv. Pilgrimer försöker tvärtom ofta göra sin resa besvärligare, vilket påminner om ursprunget till det engelska ordet för resa, travel, nämligen travail, som även betyder arbete, lidande och det smärtsamma förlossningsarbetet."

Rebecca Solnit - Wanderlust - att gå till fots