Man kan gärna se det som marknadens logik: turistindustrins försök att skapa föreställningen inom dig att det finns platser som du bara måste se! När du tror du har sett allt (som är värt att se), visar det sig att kreativa försäljare har hittat ytterligare ett resmål som ”du måste se”. 

Många faller för greppet förstås. Vi tror ofta att det finns en objektiv hierarki av platser där vissa är genuint bättre (vackrare, rikare på sevärdheter, lugnare, vildare, billigare, mer spännande…) än andra. Och om vi inte faller för detta trick, är vi ändå benägna att svara på de sociala signalerna från den övriga delen av mänskligheten: ”alla reser ju dit, så då måste väl jag också göra det”.
​
Ytterligare andra är superkänsliga för att få vara med i gemenskapen: ”Va, har du aldrig varit i Paris!? Det måste du väl göra något åt!”

Undertecknad är normalkänslig i ovanstående bemärkelse – vill jag gärna tänka själv i alla fall. Jag reser dit många andra reser. Men, jag berömmer mig också med att inte vilja se ”allt”. Med ”allt” menar jag helt enkelt det som turistindustrin vill få mig att tro är omistligt. Ibland möter min hållning förvåning: ”va, varför vill du inte resa till Australien..?” Den enkla förklaringen på mysteriet är helt enkelt att jag dels inte är intresserad av ”allt” i vår herres hage och därmed inte heller av alla tänkbara resmål. 

Men dels handlar det om tid – jag hinner inte med allt! Eller mer exakt, jag har inte tid att intressera mig för allt. Att odla ett djupt intresse för något (en stad, ett land, en kultur) är att engagera sig, sätta sig in i det, förstå sig på det... Sånt tar tid. Jag lever med föreställningen att jag måste välja, gärna med omsorg. (missförstå mig inte, under rätt förutsättningar skulle även jag resa till Australien!)

Djupare betraktat handlar väl detta om hur man förhåller sig till verkligheten generellt, eller hur man ser på upplevelser samt vad resandet egentligen syftar till. Mycket spelar roll, med andra ord. 

Många resonerar att det inte är platsen i sig som är det väsentliga, utan själva resan. Med detta – får man anta – menas färden fram och åter, eller kanske också det typiska liv man lever på de platser man tar sig till. Men här har kloka människor i alla tider haft invändningar: om det är själva rörelsen med flyg, båt, buss, tåg, cykel etc som det handlar om behöver jag väl inte ta mig till Australien? Det kan räcka med Lomma - om man bortser från flyget då. Och det där typiska livet som levs på turistmålet, kan du inte skapa det där hemma? Jovisst kan man det! Hela ”staycation-idén” gick ju ut på denna tankegång. (läs här om staycation!)

När jag väljer mina resmål (med omsorg) så visar det sig att jag gärna reser tillbaka till platser där jag redan varit. Reaktionen är legio: ”är det inte roligare att se något nytt?”. Jo, det förstås, ibland är det roligare att se något nytt. Men, ofta är det roligt – om du frågar mig – att komma tillbaka till platser där jag verkligen trivs och nästan – fast jag aldrig bott där – faktiskt känner mig hemma. 

Med åren har detta blivit allt tydligare. Jag uppskattar helt enkelt att känna en plats väldigt väl. Det kan inte förnekas att det finns statusaspekter här – att känna till platser som New York, Berlin, Rom väl, är förenat med hög status. Sånt man gärna berättar om och skryter en smula med. Men det finns också objektiva faktorer som särpräglar vissa platser. Jag vill gärna tro att det handlar om kognition: att känna till en plats är att kunna mycket om den. Då växer den, platsen visar upp sig i allt större variation och rikedom. Pretentiöst? Tja…

Hemkänslan räcker alltså inte, då skulle man väl aldrig längta bort kan man resonera. Det behöver finnas något grundläggande på platsen som man gillar. Det kan ju vara i stort sett vad som helst: vädret, arkitekturen, människornas attityder, mysiga kaféer, fina museer, en känsla som infinner sig när jag vandrar gatan fram. En del av det här är svårfångat, kanske inte helt åtkomligt ens för mig själv att förstå. Några av Europas storstäder samlar ihop ett gäng sådana objektiva faktorer som är viktiga för mig. Jag blir aldrig mätt på dem. Jag är så lyckligt lottad att jag har en av dem runt knuten, bara 30 minuters färd med tåget västerut. 

Det man vinner på att resa tillbaka är ju att återstifta bekantskapen med allt det där som man gillar, utan att behöva bry sig om praktikaliteter som var det är bäst att bo eller äta, vilka promenadstråk som är roligare än andra, var banken eller bokhandeln ligger etc. Allt det där har man ju lärt sig de första gångerna man kom till platsen. 

Handlar allt detta om personlighet? Det finns förvisso alla typer av människor, men kanske finns ett grundläggande drag hos vissa att vilja täcka allt mer av ytan: att se mer, känna mer, uppleva mer, bocka av på en lista etc. Andra vill gå djupare: en gång till fast på annat sätt. Yta eller djup är väl nyckelorden här om vi kan se på begreppen utan fördomar. Undertecknads grundpreferens behöver knappast upprepas: jag stannar, och går lite djupare. 

Vad vinner man på att resa till en ny plats? Man vinner förhoppningsvis överraskningen. Om det nu verkligen är den man söker. Förmodligen gör inte alla det, egentligen… Men om man gör är det möjligen bättre att resa till en helt ny plats. Då kan man bättra på förutsättningarna genom att inte förbereda sig för mötet med platsen. Ta allt på volley! Ta det som det kommer! Men, så är det ju inte många människor som vill ha det. Risken är uppenbar att det blir pannkaka av alltihop. De flesta säkrar upp med goda förberedelser - men minskar därmed möjligheten till överraskningar. 

Till ovanstående måste läggas grundläggande begränsningar: med tiden blir överraskningarna i en människas liv allt färre (utom de mest triviala förstås) och ”det nya” blir inte så nytt helt enkelt. Detta är en levnadslag som utmanar oss alla. Gillar man utmaningar och ändå till varje pris vill finna ”det nya”, så är det förmodligen en tuffare version att finna det på en plats där man redan har satt sin fot flera gånger. Filosofer och tänkare har fångat denna utmaning sedan länge. Vägen till lycka och harmoni är att ständigt lära sig att se sin omgivning med nya friska ögon. Vägen in i mörkret är att inte kunna se något friskt och fräscht över huvud taget, någonstans. 

Reflektioner som dessa ger undertecknad en impuls att påpeka nåt självklart: skaffa dig ett barn att resa med! Vad gör barn med en människas perceptionsförmåga? Jo, den skärps, den fokuseras på det lilla, det vardagliga, det näraliggande. Vill jag engagera mig i barnet – och det vill jag ju för det mesta eftersom de är så roliga och gulliga – så måste jag anta barnets perspektiv på tillvaron, och också svara på dess frågor. Allt det där som habitueringen har gjort oss blinda för, träder fram på nytt tillsammans med ett barn. (fördelen med att ha med sig ett barn har vi ju redan skrivit om, läs artikeln Hur tar man sig an ett konstmuseum?)

Att resa tillbaka eller att resa till nåt nytt? Ja, båda är bra. Men de handlar om olika saker, kanske man kan konkludera. Vilken typ är du? Varför reser du som du gör? Skriv gärna en rad om du vill dela med dig!

Hoppas allt är bra med dig, vare sig du är på resande fot eller mest ligger i hängmattan, eller motsvarande!

Tipsen har uppdaterats igen, du finner dem som vanligt här! Observera gärna kartan på startsidan, där du kan se alla orter där jag tipsar! 

Nya tips finns för följande orter: Sassnitz, Vaschvitz, Bergen, Binz (samtliga Rügen), Bad Doberan, Bilbao, Berlin, Köpenhamn, Malmö, Lund, New York. 

Har du egna tips så bidra gärna!

 Vid en av Köpenhamns finare adresser, långt åt väster, på Fredriksbergs allé nr 74, finns ett sällsamt och allvarstyngt monument. Den trädkantade boulevarden, en av huvudstadens flottaste gator, är en mycket behaglig plats. Gatan kantas av idel vackra byggnader. Mängder av mer eller mindre mondäna serveringar samlar skaror av människor, som intar sitt kaffe, eller kanske dagens första glas vin, den fina försommardag då vi promenerar hit. 
 
Den observante ser genast att husen här, på norra sidan av gatan, är av yngre datum, kanske 50- eller 60-tal, jämfört med flertalet grannfastigheter. Det har sin förklaring. Vi befinner oss på den Franska skolans plats, och alla med inblick i den danska historien hajar genast till. Det som hände här, på förmiddagen den 21 mars 1945 är kanske Danmarks värsta nationella trauma någonsin. 
 
116 människor dödades här, varav 86 barn, i en beklagligt missriktad räd genomförd av det brittiska flygvapnet - Royal air force. Barnen var elever på skolan, av de omkomna vuxna var några undervisande nunnor, några civila lärare, ett par var brandmän som förolyckades under det dramatiska räddningsarbetet, och några var pappor som av olika skäl följt sina barn till skolan. 
 
Den franska skolan, eller rättare sagt Jeanne d’Arc-skolan, var en katolsk flickskola grundad 1924. Man beräknar att det fanns över 500 människor på plats i skolan denna morgon. Det var en katastrof, men det hade förstås kunnat bli ännu värre. Och allt genomfört med högst tveksamma argument, åtminstone med efterklokheten som följeslagare. 
 
Våren 1945 förstod alla att kriget snart skulle ta slut. Men exakt när och hur, visste man förstås inte. Kampen mellan motståndsrörelsen i Danmark och den tyska ockupationsmakten växlade upp ytterligare ett par snäpp i våldsamhet och intensitet.
 
Den danska motståndsrörelsens män var inga duvungar. De var vuxna män som tog sin kalkylerade chans i att bjuda ockupationsmakten motstånd. De var inte tränade soldater, men så nära detta man kan komma i många fall. Flera av dem hade utvecklats till förhärdade våldsmän, ett öde som är svårt att undvika i krig. 
 
För att rädda några av dessa kämpar, som satt fängslade i Gestapohögkvarteret några hundra meter bort, i det så kallade Shell-huset, bedrev motståndsrörelsens kontaktpersoner en hård kampanj i Storbritannien för att Royal air force skulle genomföra en attack. Efter en tid av intensiv övertalning godkändes detta. 
 
Operationen fick namnet Karthago, ett ödesmättat namn, men man kunde ju inte veta hur illa det skulle gå. Shell-huset var ett vanligt kontorshus i hjärtat av Köpenhamn, ett stenkast från järnvägsstationen Vesterbro, och ett par hundra meter bara från Rådhuspladsen och Tivoli. Huset rekvirerades hösten 1943, efter tyskarnas definitiva övertagande av makten i det lilla kungadömet. 
 
Planen var att ca 20 jaktbombare av typen Mosquito, eskorterade av ungefär lika många jaktplan, med utgångspunkt i södra England, skulle göra en lång och låg inflygning mot Köpenhamn under de tidiga morgontimmarna den 21 mars. 
 
Alla visste att det var farligt. Planen flög lågt och snabbt för att undvika upptäckt. Det gick bra, nästan hela vägen. När piloterna började göra sig redo att släppa sin dödsbringande last, krockade ett av planen med en mast. Planet kraschade varvid piloterna omkom, alldeles intill den franska skolan. Flera av de efterföljande planen tolkade rökpelaren som en målmarkör och fällde sin last på och vid skolbyggnaden på Fredriksberg. 
 
Här på denna plats drabbade krigets elände ett stort antal oskyldiga danskar, flertalet av dem små barn.  Man kan förstå att händelsen ibland förbigås med tystnad, fokus läggs hellre på hjältarna från Shell-huset (attacken mot Gestapohögkvarteret gick bra för övrigt, vad nu det var värt, sett till helheten). Länge var händelsen något som man undvek att prata om, vilket naturligtvis ytterligare belastade de efterlevande drabbade. 
 
Ett fiktivt verk som ger en stark och effektiv skildring av händelsen är Ole Bornedals film Skuggan i mitt öga, från 2021. Bornedal är en erfaren och skicklig filmkonstnär, och hans film är inget mindre än ett mästerverk. Varning dock, den är tung att se. 
 
Solen värmer oss denna vårdag, när vi vandrar runt i monumentet och läser namnen på de dödade. Det är svårt att ta in att de var så många. Runt omkring ligger vissnade blommor kvar från högtidlighållandet av årsdagen den 21 mars. Krigets elände drabbar i vår tid lika oskyldiga människor, på likartat sätt, som dessa små barn och deras vuxna anhöriga. En bister påminnelse om mänsklig destruktivitet…

Tillhör du dem som fascineras av händelserna i Skandinavien under kriget, eller i dess slutskede, vilket har uppmärksammats mycket under maj månad (80 år sedan krigsslutet)? I så fall vill du säkert följa med på en promenad i Köpenhamn den 15/6 på temat "De förbannade åren", det vill säga Köpenhamn under ockupationen 1940 - 1945. 

Läs mer här - Promenader och resor

Reseindustrin spelar effektivt sedan många år på vår förkärlek för listor av alla slag. "Årets hetaste resmål", "Världens bästa restauranger"... ja du vet! Det tycks vara ett dominerande sätt för oss att orientera sig i en allt mer svåröverskådlig värld och det brusande och förvirrande informationsflödet. 

Nu har bokningsplattformen Omio gjort en ny lista (skriver SvD 250518): över välmående europeiska städer. Man tittar på säkerhet, lugn, naturinslag, klimat med mera. Strängt taget tar vi ju inte dylika listor på allvar, eller hur? Men ändå: Madrid vinner! Det förvånar inte Tertulia travels eftersom vi mådde jättebra när vi var där sist! Helsingfors kommer ganska högt upp (plats 6), vilket inte heller förvånar. Där mår man också bra!

Stockholm kommer först på plats 20. Hm...undrar man, kan det bero på säkerhetsfaktorn, stressen i tunnelbanan, trängseln vid Slussen? Eller nåt annat? Den som har initierad information får gärna höra av sig. 

Tertulia travels har nu glädjen att kunna erbjuda två nya promenader i den danska huvudstaden. En som koncentreras till stadens västliga delar - Fredriksberg och Vesterbro - och en som korsar den centrala staden med ett nytt tema för ögonen. Det handlar i ena fallet om Kungligheter, kulturfolk och ölgubbar och i det andra om De förbannade åren - Köpenhamn under ockupationen. 

Håll utkik efter datum för dessa promenader, och andra, som arrangeras under kommande veckor och månader. Har du frågor och undringar, hör av dig! Läs mer här!

När jag en mild och fuktig morgon tidigt på våren körde på en väg som slingrar sig uppför Mount Tamalpais, det 800 meter hög berget alldeles norr om Golden Gate-bron, fick jag efter en kurva plötsligt se San Francisco framträda i blå schatteringar, en stad som hämtad ur en dröm, och jag fylldes av en våldsam längtan efter att bo på den platsen med sin blå berg och blå hus, trots att jag redan bor där, jag hade åkt därifrån direkt efter frukosten, och det bruna kaffet och de gula äggen och de gröna trafikljusen hade inte alls fyllt mig med med samma längtan, dessutom såg jag fram emot att fotvandra på bergets västsida. 

Vi betraktar längtan som ett problem som ska lösas, riktar in oss på det vi längtar efter och lägger fokus på detta något och hur vi ska uppnå det istället för på längtan i sig och hur den känns, trots att det ofta är avståndet mellan oss själv och föremålet för vår längtan som fyller luften däremellan med det längtansfullt blå. 

Ur Gå vilse. En fälthandbok, av Rebecca Solnit (2005)

Så var det hög tid att fortsätta följa Thomas Sewerins på hans resa i Tyskland och Frankrike. Vi är nu framme vid del 6 i hans Pilgrimsresa till Europas medeltid. Häng med! Som vanligt finns möjligheten att  ta del av hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder.

Den allra första gotiska katedralen byggdes i Sens. Den inspirerades av abboten Sugers nya arkitektoniska experiment i St Denis utanför Paris, men hans kyrka var en klosterkyrka och inte en katedral. Varför i hela friden startade dessa kolossala byggprojekt just här runt Paris (och i England) och just då vid denna tiden?

En hel rad med faktorer kan bidra med svaret på denna fråga. 900- och 1000-talen var klosternas tid. En smygande utveckling under oredans tid efter karolingerväldets upplösning separerade ansvaret för sekulära och andliga frågor. Munkar (och nunnor) frigjorde sig för att helt ägna sig åt att helga Gud, be förböner och offra sig åt de samhällen som
försörjde dem. Dessa samhällen trodde att deras välstånd var beroende av fromheten hos dem som i klostren drog sig undan den världsliga världen. De skänkte gärna av sitt överflöd till klostren, vars egendom och rikedom ökade ofantligt. I klostersamhället Cluny byggdes under denna tid, exempelvis, en kyrka som i storlek och prakt överträffade Peterskyrkan i Rom. Prästerna där bar ornat och juveler av omåttligt värde. Munkväsendet kunde för en tid monopolisera på krafterna som skapade ordning, fred och trygghet i en orolig tid. Samtidigt blev riddarståndet fritt för att ägna sig åt att tillskansa sig sina egna tillgångar och sekulära maktpositioner.

Nya metoder för att bruka jorden och för boskapsuppfödning skapade successivt stora förmögenheter för dem som ägde land och gav dem ekonomiska resurser, tillgång till material och arbetskraft som var nödvändigt för att bygga både stora palats och katedraler. Man började använda pengar och inte bara naturahushållning. Städerna växte, inte minst runt hovlivet i slotten och kyrkorna, och de blev snart en motor i den ekonomiska tillväxten. Staden började ta över inflytandet från landet.

Sakta men säkert flyttade tyngdpunkten i historiens gång framåt 1100-talet från landsbygden och de rika och inflytelserika klostren till de växande städerna. Radikala munkar gjorde uppror mot de välmående hus de var fostrade i och skapade nya fattigordnar och byggde nya kloster i vilda otillgängliga trakter. Det var cistercienserorden och franciskanermunkarna, till exempel. Det blev också mer fokus på vad människan utförde i detta livet, vilket bland annat tog sig uttryck i korstågen för att återerövra det heliga landet från muslimerna, men också i att återföra det kristna budskapet till vardagens människor för att lyfta fram deras lidande och arbeta för deras frälsning där de befann sig. Kyrkan som social rörelse och meningsskapande instans och katedralen som faktisk och symbolisk byggnad blev ämnade åt att länka samman Gud, den uppståndne Kristus, den sekulära makten bestående av kung, feodalherrar, borgare och bönder, med trons tjänare, biskopar och katedralskolornas präster och tänkare. Det var en storslagen agenda, politik och teologi på en gång.

Slutligen spelade abboten Suger en väldigt stor roll. Från år 1124 blev hans klosterkyrka St Denis utanför Paris själva huvudorten i Frankrike. En ny fransk historia blev skriven och klosterkyrkan där redan flera kungar begravts byggdes om. Suger ville bygga ett monument i sten som skulle föra samman trons boning med den franska monarkin. Alla Frankrikes motstridiga krafter skulle kunna förenas och hylla kungen och helgonet den helige Dennis med en helt ny kyrklig arkitektur som till synes sammanband den teologiska och den politiska visionen.

Invigningen av det sagolika koret i kyrkan det här året bevistades av biskopar och feodalherrar från hela Frankrike. De kunde inte undgå att imponeras och tog med sig hem vad de beskådat. Sen började en tävling. Man började bygga egna monument i sina städer. Raskt startade en rörelse av ombyggnad och nybyggnad av katedraler i städerna runt Paris. Sens på 1140-talet, Chartres 1140-talet, Senlis 1151, Reims tidigt 1150-tal, Notre Dames i Paris 1160, Laon 1190… Den utlösande faktorn var med all säkerhet Sugers “vernissage” i Paris.

I Sens-katedralen användes konsekvent kryssribbvalv, dvs en stomme av korsande ribbor som bär valvkapporna och för trycket från valvet ner i stödpelarna. Dessa valv erbjöd höjd och stora öppningar för fönster och ljus in i kyrkan. Mäktigt att se de första sådana hålla konstruktionen samman. 1100-tal! Ärkebiskop Henri Sanglier började prospektera sin nya stora kyrka redan på 1120-talet. Han fick brev från cisterciensermunken Bernhard av Clairvaux som manade honom att ta det lugnt med lyxen och i stället leva ett strängt återhållsamt liv, vilket han åtlydde för egen del under tiden han samlade resurser för sitt stora bygge. Tre skepp brett, 24 meter högt, inga tvärskepp men ett ambulatorium runt koret och altaret.

​Många kända gäster besökte byggnaden som blev mönsterbildande för många andra katedraler i trakten. Påven Alexander II kom dit och stannade i tre år under tiden han hade en fejd med Fredrik Barbarossa i Tyskland. Thomas Becket stannade länge i exil på 1160-talet innan han återvände till England och blev mördad i Canterburykatedralen 1170. Ett fönster på nordsidan av koret skildrar hans liv.

Wikipedia:

Thomas Becket, född 1118, död 1170, var en engelsk kyrkoman och ärkebiskop av Canterbury från 1162 till 1170. Beckets relation till kungen av England, Henrik II var konfliktfylld, och maktkampen dem emellan föranledde slutligen Beckets död. Utnämningen av Thomas Becket till ärkebiskop 1162 syftade till att befästa kungamaktens överhöghet gentemot kyrkan, men istället drev Becket en outtröttlig kamp för kyrkans suveränitet. Enligt hans idéer om kyrkans självständighet skulle kyrkan inte underordnas någon annan makt. Tvärtemot skulle kyrkan, enligt Becket, råda sig själv, genom exempelvis kyrkliga domstolars rätt att döma över prästerna och kyrkans självständiga förvaltning av dess gods och jordegendomar. Detta var oacceptabelt för kungamakten. Thomas Becket levde ett tag landsflyktig i Frankrike varifrån han återvände till Canterbury i december år 1170. Efter kort tid bannlyste ärkebiskopen engelska, kungatrogna biskopar, något kungamakten uppfattade som en gränslös provokation. Fyra kungliga riddare högg ihjäl ärkebiskopen i Canterburykatedralen invid kyrkans högaltare. Nyheten om mordet på ärkebiskopen spreds snabbt över Europa och Thomas helgonförklarades 1173 av påven Alexander II.

Katedralen i Sens är ganska sliten. Den blev hårt åtgången under franska revolutionen. Många statyer och figurer i kyrkan halshöggs. En raffinerad skulptur i halvrelief, som skildrar den helige Sabianus, som dödades av en romersk legionär med en stor yxa förmodligen i trakten av Sens, står i ett kapell framför ett skulpterat draperi. Det var också så här att i arkaderna mellan pelarna som bar upp mittskeppet stod rikt dekorerade kapell, som det åt ärkebiskopen Salazar.

Vid sidan av katedralen finns också här ett litet museum och kyrkans skattkammare. En galler i full stridsmundering vaktar trapphuset och här finns skåp med fint skulpterade relikvarier i silver.

På översta våningen finns ett tavelgalleri. Jag fastnar vid en målning som visar sig vara berömd. Den är gjord av en Rochegrosse och handlar om den romerske kejsaren Vitellius som släpas nerför trappor i Rom för att bli avrättad. Vitellius var den tredje av de kortvariga kejsare som efterträdde Nero på 60-talet e Kr. Han hade varit favoritkompis med Tiberius vid dennes exil på Capri där han också lärde känna Caligula. Man tänker sig dem av samma skrot och korn.

​Inbördeskrig och oroligheter pågick år 69. Först lönnmördade den blivande kejsar Otho kejsar Galba i Rom. Galba hade utnämnt Vitellius till att kommendera de romerska arméerna i det inre Germanien – dvs Frankrike, Belgien och västra Tyskland – och dessa soldater utnämnde honom sedan till kejsare och han besegrade Otho i slaget vid Bediacrum i april 69. Men andra soldater i östra delen av romarriket ville ha Vespasianus som kejsare och denna besegrade Vitellius i ett annat slag och då han försökte abdikera till förmån för Vespasianus, tog resolut dennes soldater honom av daga i Rom efter att ha plågat honom länge i trapporna. En tid under 1800-talet fascinerade personen Vitellius och denna historia franska konstnärer i trakten jag besöker. Detta som ett litet kuriosum.

Det händer allt möjligt på den här resan. Jag äter en Croque Monsieur på torget framför katedralen, vilket jag nog inte skulle gjort. Det bullas upp för någon slags marknad eller fest i staden. En kör tar ton på torget. Jag föreställer mig gycklare och stämningen här medan sten murades på sten här på 1100-talet. Säger farväl till denna första av alla gotiska stenberg och drar vidare söderut. Långt, ja alltför långt. Jag tänkte mig till floden Loires källor. 

Bästa tertulian, våren är i antågande och nu har de första vårpromenaderna kommit upp i kalendern - kolla här! Först ut är HC Andersen i Köpenhamn, och snart därefter blir det Malmös kyrkogårdar. Det blir fler vandringar längre fram, fast inte jättemånga, så passa på att anmäla medan det finns plats! Som vanligt, om du och ditt gäng har tankar om andra teman och platser, så hör av dig så ser vi vad vi kan koka ihop! Jag skräddarsyr gärna något för er. 

Hör av dig om du undrar nåt! Och för all del, glöm inte: Ambulo ergo sum!

Via del Corso, med sin sträckning från Piazza Venezia i söder till Piazza del Popolo i norr, är det gamla Roms huvudgata. Den som vandrar i Rom längs denna gata har mycket att se fram emot. Ännu mer om man zick-zackar en smula. Bland annat kommer man att möta en strid ström av turister och helt vanliga romare på väg till sina sysslor. Man kommer också att behöva se upp för den täta trafiken då trottoarerna är smala, och som sagt fulla av folk. Det gäller den södra delen av gatan, den norra delen är sen en tid omgjord till gågata. Se där en uppenbar innovation i denna den äldsta av turiststäder.
​
Framför allt finns här fortfarande ett imponerande utbud av butiker, så shopping lockar många hit. Längs gatan finns också ett antal gamla furstepalats och ett knippe kyrkor, alla med en spännande historia. Men först några ord om själva gatan. 

Corso betyder, vilket den språkbegåvade snabbt listar ut, tävling eller tävlingsbana. Således anordnades här under flera hundra år (ungefär 1400-1700-talen) regelbundna hästtävlingar. Skamligt är också att "judejakter” också försiggick under lång tid. Antisemitismen var utbredd också här. De årligen återkommande karnevalerna hade också sitt centrum längs med denna gata, där parader kunde dra fram under folkets jubel, på gatan eller uppe i fönster och balkonger. 

Fem meter under dagens gata ligger de gamla romarnas Via Lata (den breda gatan) som i norr mynnar ut i Via Flaminia, som förband antikens Rom med Adriatiska havet i nordost. På vissa ställen är det möjligt att ta sig ner till denna nivå, mer om det längre fram. Det skiljer alltså åtskilliga meter mellan dagens nivå och den som gällde för två tusen år sedan. Detsamma gäller många områden i Roms centrala delar. 

Men, låt oss sätta fart. Innan vi går in på den något mörka och smala Corson, när vi står på Piazza Venezia, är det värt att stanna upp en stund och betrakta huset till vänster, med den lustiga täckta balkongen. Det här är Palazzo Bonaparte, vilket man kanske kan lista ut när man spanat in museientren i gatuplanet. Och mycket riktigt, här bodde när det begav sig åtskilliga personer i familjen Bonaparte. I första hand gäller det La Mamma, nämligen Laetitia, som levde här i över 20 år fram till sin död 1836. Den store sonen hade då varit död i 15 år. Enligt uppgift var hon en from och trevlig dam, som uppskattades av romarna.

Vi tar oss in på gatan och väljer den vänstra sidan (västra) först. Palatset efter det bonapartska är det mäktiga Palazzo Doria Pamphilii, med sitt världsberömda konstgalleri. Redan här märker vi en svårighet med denna gata, nämligen att få plats att beskåda husfasaderna ordentligt. Nå, vi får ta historikerna på orden, detta är gammalt o fint. Den som har tid gör genast ett längre stopp redan här, löser biljett och kollar in den fantastiska konsten. Den som bara vill stanna kort, kikar in och njuter av innergården, ritad av Bramante. Huset grundades på 1400-talet men byggdes om i omgångar fram till 1700-talet. Det serveras kaffe och annat gott vid en servering på gården, missa inte den chansen. Är där fullt så fortsätt genom huset, eller gå runt på utsidan, så ser du entrén till Cafe Doria, också en behaglig viloplats. 

Vi tar oss vidare norrut på Corson och når mycket snart gatans första kyrka - Santa Maria in Via Lata. I kyrkan finns flera gravar för medlemmar i familjen Bonaparte. Bland det intressanta här hör också det som finns under kyrkan, en plats som grävts ut av svenske arkeologen Erik Sjöqvist, som var chef för svenska institutet i Rom under 1940-talet. Här finns lämningar av en saluhall som senare utvecklades till ett sädesmagasin (horreum). Det blev tidigt en samlingsplats för kristna genom en diakoni och en kyrka. Under mark finns de gamla resterna i form av en svit rum. Traditionen berättar att aposteln Paulus hölls fången här, därav förstås det tidiga kristna intresset. Det finns en källa som sägs ha brutit fram när Paulus bad här, vars vatten kunde användas vid de dop som han förrättade. 

Vi går vidare norrut när vi kommer ut, och korsar gatan och stannar upp vid nästa kyrka - San Marcello al Corso. Här är lite mer yta att röra sig på och man kan ta in kyrkans barockfasad ordentligt. Innan vi går in, låt oss begrunda det öde som drabbade Cola di Rienzo, den demagogiske folkledaren på 1300-talet. Här vid denna plats hängdes hans döda kropp upp under två dagar och två nätter för allmän beskådan, innan den togs bort för att brännas. 

Här fanns också en tidig kristen samlingsplats, som bryskt togs över av kejsar Maxentius som gjorde om inrättningen till postkontor med stall (post levererades av beridna postiljoner). Påve Marcellus I tvingade av den onde kejsaren tjänstgöra här som dräng, och han dog av umbäranden och misshandel. Vi är i början av 300-talet nu. Hans reliker finns under högaltaret. 

Den nuvarande kyrkan är från 1500-talet, den konkava fasaden av Fontana och är utförd på 1680-talet. Här finns också rester från 300-talet. Du når dem genom en av de främre dörrarna till vänster. En trappa tar dig ner till antikens gatunivå och ett gammalt baptisteri (dopkapell), ett helt unikt inslag bland Roms många kyrkor. Håll tummarna för att det är öppet för besök!

Vi vandrar vidare, till höger när vi kommer ut ur kyrkan. Du stöter snart på ett av Roms mest förstörda turiststråk, när du befinner dig vid Via di Pietra respektive Via delle Muratte. Detta är den kortaste vägen mellan Panteon (till vänster) och Fontana di Trevi (till höger) och de dumma turisterna kan förstås inte låta bli att göra som alla andra. Det kan du, så undvik för allt i världen att trängas här.

Förutom en liten bit… Vi får ta oss in till vänster på Via di Pietra, men bara fram till första gatan till höger - Via dei Bergamaschi. Innan vi svänger in på den så kollar vi det stora huset snett till vänster, det med de tunga kolonnerna i fasaden. Här har vi ett storartat exempel på ett romerskt fenomen: ett nytt hus inbyggt i ett gammalt. Här har Roms gamla börs (La Borsa) lagt beslag på resterna av kejsar Hadrianus tempel från 130-talet. Det vill säga inte allt, några kolonner finns i fasaden till kyrkan San Ignatio, några kvarter bort. Visst är det fint!

Sväng som sagt till höger för att undgå turisthorderna och arbeta dig fram till det vackra Piazza Colonna. Denna anslående plats domineras förstås av kolonnen mitt på torget, och som har gett det sitt namn, 30 m hög, rest 193 e Kr. Det är, brukar man säga, en sämre efterapning av kejsar Trajanus fina kolonn borta på Trajanus forum (gå och titta på den en annan dag!). Kanske var reliefkonsten inte på samma höga nivå längre, några decennier in på 100-talet, eller så fanns det inte pengar. Relieferna på kolonnen anses hur som helst vara av sämre kvalitet. De skildrar Markus Aurelius (161-180 e Kr) långa krig med markomannerna, ett germanfolk som i princip utrotades.

Det finns mer vid detta lilla men trevliga torg. När du träder ut på torget (om avspärrningarna tillåter) så har du ett tjusigt palats till vänster om dig, som bär det märkliga namnet Palazzo Wedekind. Kanske beundrar du särskilt de 16 smäckra joniska kolonnerna som dominerar fasaden. Det gör du rätt i för dessa är bland de äldsta bevarade i Rom och härrör från den etruskiska staden Veji som romarna erövrade år 396 f Kr. Tala om historiens vingslag!

Du noterar säkert också den vackra fasaden på norra sidan av torget, den som sitter på Palazzo Chigi, tidigare utrikesministerium och numera tillhörande Italiens regering. Nu börjar man förstå varför området ofta är avspärrat och varför här finns så många poliser: vi närmar oss Italiens centrala myndigheter och den italienska demokratins hjärta. En liten bit in till vänster om oss har vi Palazzo Montecitorio, dvs den byggnad som hyser Italiens parlament. 

Vi struntar i politiken och går istället över Corson igen till andra sidan, där vi möter den vackra och trivsamma Galleria Alberto Sordi från tidigt 1900-tal (Alberto Sordi var en av Italiens största kulturprofiler under 1900-talet). Det är en typ av galleria som vi möter i många italienska städer (mest känd är den i Milano) men även runt om i Europa. En tidig form av köpcentrum helt enkelt. Kanske vill vi släppa historiestudierna en liten stund och på denna behagliga plats kanske hitta en kopp kaffe, eller rentav ägna oss åt lite shopping! Exempelvis har du här en väl tilltagen filial av Feltrinelli, Roms mesta bokhandelskedja. Passa på!

Och, vandra vidare norrut längs Corson i del 2.