I april 1864 utkämpades en avgörande batalj vid Dybbøls skansar i södra Danmark, i det som kallats det andra slesvigska kriget. Kriget, som slutade på hösten samma år, det sista som utkämpats på dansk jord, var ett förkrossande danskt nederlag.

Platsen är oerhört vacker, för en besökare idag. Som en höglänt jylländsk utlöpare sträcker sig en landtunga mot öster, avgränsad av havet i söder och ett smalt sund i öster. På andra sidan sundet ligger en av de många danska öarna – Als.

Uppe på åsryggen, i en nordsydlig linje, byggde de danska försvararna en befästningslinje vars tyngdpunkt var en serie skansar – jordvallar som förstärkts med palisader. Hit hade danska armén dragit sig efter krigets inledande strider i februari och mars. Motståndarna, huvudsakligen Preussen och Österrike, var numerärt mycket överlägsna. Det danskarna kunde hoppas på var någon form av stormaktsingripande, förutsatt att de kunde stå emot åtminstone en tid. 

De danska soldaterna som genomled de avgörande timmarna av bataljen hade under ett två veckor långt förberedande bombardemang fått uppleva det moderna krigets förfärande konsekvenser. De preussiska motståndarna var utrustade med betydligt modernare beväpning, det här var en tid då den militära tekniken utvecklades snabbt. Om den avgörande stunden, den 18 april, ska beskrivas som ett inferno, så kan de veckor som föregick anfallet lätt beskrivas som helvetets förgård. Preussarnas kanoner hade räfflade eldrör, vilket gav dem längre räckvidd och större träffsäkerhet. Under den långa inledande belägringen, kunde de danska artilleristerna inte skjuta tillbaka på motståndarna. Det som gällde var: bit ihop, huka dig och blunda.

Preussarnas fotsoldater var utrustade med moderna bakladdare, till skillnad från de danska som fortfarande använde mynningsladdare. Det innebär en mycket högre eldhastighet och möjligheten att ligga ner i skydd och samtidigt ladda. Danskarna tvingades stå upp på led och ladda, under full beskjutning från fienden. Skillnaderna i förlustsiffror är förutsägbara.

Klockan 10 om förmiddagen, den 18 april, gick preussarna till anfall. Anfallet föregicks av en sex timmar lång artilleribeskjutning. Det landade i runda svängar 8000 granater över de danska skansarna dessa timmar.

Anfallet var framgångsrikt, allt var över på en halvtimme. Den 8e danska brigaden som hållits i reserv bortom kanonernas räckvidd gjorde ett tappert men fåfängt motanfall i avsikt att återta befästningarna. Anfallet bröts sönder av intensiv preussisk eldgivning. Möjligen gjorde anfallet att övriga danska förband fick andrum att dra sig tillbaka.

Resterna av den danska armén gav sig mer eller mindre organiserat iväg österut, över broarna till Sønderborg på Als, vilka sedan förstördes. De preussiska trupperna gjorde vissa försök att tränga vidare mot Sønderborg, men gjorde så småningom halt uppe vid skanslinjen, slutkörda som de var efter den intensiva striden. Kvar på slagfältet låg upp emot 1000 döda danskar. Flera hundra till skulle komma att dö de närmaste dagarna av sina skador. Över 3000 danskar togs tillfånga, många av dem sårade. 

Kort efter kraftmätningen vid Dybböl ingicks ett vapenstillestånd med internationellt ledda förhandlingar i London. Dessa ledde inte till någon fred, utan i juni återupptogs striderna. Dessa gick omedelbart mycket illa för danskarna, som tvingades sluta fred på dåliga villkor i oktober 1864. Därmed skiljdes de båda hertigdömena Schleswig och Holstein (danska Slesvig/Holsten) från Danmark, efter århundraden av samlevnad under den danska kronan. Efter första världskriget återgick norra Slesvig, som i hög grad var danskspråkigt, till Danmark efter en folkomröstning 1920.

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan lämpligen läsa de böcker som anges nedan, eller varför inte titta på den utmärkta danska TV-serien 1864, en stor och påkostad produktion från 2014. Officiell trailer här. (Obs! starka stridsscener). På platsen finns mer info, exempelvis Historiecentret vid Dybbøl Mølle, samt på Sønderborg slot på andra sidan sundet i öster. Här finns platsen. 

Källor:
Buk- Swienty, Tom, Slagtebænk Dybbøl (Gyldendal, 2008)
 Buk- Swienty, Tom, Dommedag Als (Gyldendal, 2010)
Glenthøj, Rasmus, 1864 - Sønner av de slagne (Gads förlag, 2014)

Föregående blogginlägg fångade undertecknad i en situation av förvåning, när jag under en promenad i Østre Anlæg i Köpenhamn upptäckte en byst av den ukrainska nationaldiktaren Taras Shevchenko. Hjälpsamma bloggläsare kom till undsättning!

Nu vet jag att platsen valts utifrån att den unga, självständiga staten Ukraina åren 1919-22 hade ett diplomatiskt representationskontor i kvarteret intill, närmare bestämt på Uppsalagade 24. En minnesplatta sitter på fasaden. Mer om detta kan läsas i KøbenhavnLiv här och allmänna uppgifter kring bysten kan du ta del av här - Monumenter i København. Stort tack Ulf och Irene för era ansträngningar i att hitta detta material!

Vill du se på kartan var vi är någonstans - kolla här!
​
Självfallet var detta ett mysterium enbart för mig, medan allt naturligtvis är fullständigt självklart för de ukrainare i Köpenhamn som ligger bakom bystens uppförande, samt deras danska vänner. 

Slava Ukraini!

Hur länge har bysten stått här, tänker jag. Och varför? Förundran och frågor är det första som dyker upp hos mig när jag plötsligt under ett av mina många strövtåg i den danska huvudstaden stöter på en avbildning av "Ukrainas nationaldigter - Taras Chevchenko (1814-1861)". 

Hans status och levande betydelse framgår av de många blommor och anslag om "stand with Ukraina" som placerats på marken omkring bysten. Överraskande och rörande...

Uppslagsverket talar om hans stora betydelse för det moderna ukrainska språket och litteraturen. Han var också verksam folklorist, etnograf, målare och illustratör. Efter att ha retat upp de kejserliga ryska myndigheterna drabbades han av hårda fängelse- och exilstraff. Han avled i Petersburg, men begravdes slutgiltigt hemma i Ukraina. Men varför står hans byst här? Svaren uteblir, men några konkreta uppgifter går att snappa upp: bysten är från 2010 och konstnären heter Sergej Boguslavskij. Platsen: Østre Anlæg, mitt emot Hjalmar Brantings plads. 

Bättre informerade läsare får gärna höra av sig med mer uppgifter om denna byst och bakgrunden till dess placering. 

Solen skiner, himlen är blå! Visst är det underbart med ännu en vår? Denna gång är den förmodligen mer efterlängtad än på mycket länge. TT vill ut och ser mycket fram emot att möta just dig under en kulturhistorisk vandring, närmast i Köpenhamn, som här:

Välj dig själv - om Kierkegaards etiska budskap - 19 mars
Dansk guldålder - 26 mars
Resor, sjöfart, idéutbyte - omkring Köpenhamns hamn (med Tyke och Lars) - 14 maj

En promenad i Malmö är också planerad, som här:

Arbetets mening - 15 maj

Sen blir det säkert mer, håll koll på uppdateringarna! Info om respektive promenad och om anmälan hittar du här: Arrangemang

Obs! Begränsat deltagarantal, först till kvarn! 

Jacob Jonas Björnståhl - den svenske 1700-talsresenären - åtnjuter vederbörlig uppmärksamhet i dagarna. I en Under strecket-artikel i SvD (220301) skriver Carl Rudbeck om den nya boken Björnståhls resa. Europa och Konstantinopel 1767 - 1779, Killander-Cariboni/Raudvere/Sabatakakis/Stenström (Makadam förlag).

Här på TT har ju Björnståhl fått framträda flera gånger, kolla här:

Björnståhl på resande fot #1
Björnståhl på resande fot #2
Björnståhl på resande fot #3
Björnståhl på resande fot #4
Björnståhl på resande fot #5
​
Vi är förstås mycket glada att fler uppmärksammar honom, eftersom hans reseskildringar är en sådan guldgruva. Rudbeck återger den allmänna bakgrunden, hur Björnståhl som fattig och oavlönad docent blir ciceron och lärare åt två svenska adelsynglingar på deras Grand Tour genom Europa. Detta följer ett vanligt mönster. Det ovanliga är förstås Björnståhls skildring av resan i form av brev, vilka fortlöpande publicerades i Stockholm av Carl Christoffer Gjörwell. Efter Björnståhls död utgav Gjörwell texterna i en serie böcker, sammantaget ca 2000 sidor. 

Boken är en vetenskaplig kommentar av forskare från universiteten i Lund och Köpenhamn och behandlar biografiska, historiska, berättartekniska och psykologiska perspektiv. Rudbeck är väl i stort sett nöjd, om än inte imponerad av allt, som forskarna behandlar. Det bästa är trots allt Björnståhls egen text, konstaterar han.

Boken hamnar under alla omständigheter på TTs inklöpslista. Och, vi fortsätter förstås att följa Björnståhl här på denna blogg. Håll utkik!

När Europa står i brand (bokstavligt och bildligt) har Sverige sportlov. De svenska fjällen tar emot stora mängder glada skidturister som vill njuta av allt som en vintersportsemester kan erbjuda. Och så är det ju, livet måste gå vidare. I själva verket är väl strävan efter normalitet en sund reaktion i en värld fylld av kriser.

Men nog är det konstigt… Plötsligt är pandemin som bortblåst ur våra medvetanden. Något annat har tagit dess plats som dominerande orosmoment. Vi är långt borta från oroshärden, men inte tillräckligt långt, och på en rad olika sätt spelar avståndet heller  ingen roll.

Att befinna sig på toppen av ett fjäll eller på väg utför dess mer eller mindre branta sidor, torde vara en högeffektiv distraktion. Jag avundas alla som har tillgång till denna distraktion just nu, desperat klistrad som jag är vid diverse mediekanaler och appar här på mitt hemmakontor.

De svenska fjällen lockar som sagt stora kadrer av skidentusiaster. Det talas om rekord i bokningar, vilket var bilden redan innan coronan sjönk tillbaka.  Också förra året var en mycket bra säsong enligt uppgift, då flertalet svenskar avstod från att resa till Alperna.

Rapporterna kommer från Skistar och från en mängd andra mindre aktörer med anläggningar i exempelvis Åre, Sälen, Vemdalen och Funäsfjällen. I år kommer danskar, norrmän och andra utlänningar tillbaka, vilket förstås bidrar till rekordsiffrorna. Och med bortplockade restriktioner är möjligheten till after ski och annat roligt hålligång också tillbaka.

Skistar meddelar (SvD 27/2 2022) att man investerar stort i sina anläggningar, bland annat i två nya liftar i Åre. Intresset är numera inte begränsat till sportlovsveckorna, berättar VD Stefan Sjöstrand. Hela året är välbokat.

Ett mörkt moln på himmelen är dock ökningen av antalet laviner. Med fler människor i systemen, framför allt sådana som är pigga på off pist-åkning förändras riskerna. Många laviner utlöses av skidåkare och de flesta sker under perioden från sportlov till påsklov.

Resan som distraktion för att komma bort från besvärande och tyngande tankar och känslor är en realitet för många. Till och med blotta tanken på resor kan ha denna funktion. Särskilt väl fungerar verklighetsflykten när jag får lov att trötta ut min kropp ordentligt, vilket alla som någonsin varit på fjällsemester kan vittna om.

- Vad hette Fredrik den stores ungdomskärlek?
- Var gick Bismarck i skolan som liten grabb?
- Vilken roll spelade Landskrona-tösen Nell Walden för den modernistiska konsten i Berlin?
- Hur överlevde svenska kompaniets kapten Gösta Pehrson slutstriden i Berlin 1945?
- Var startade måndagsdemonstrationerna i Berlin, en del av upptakten till murens fall hösten 1989?

Är du intresserad av något av det här, eller andra besläktade ting i Tysklands huvudstad? I Berlin är de historiska avlagringarna täta! Följ med på några stärkande promenader i denna härliga stad. Datum: 25 - 29 maj.

Även om du varit här förut har du säkerligen inte inventerat samtliga gatuhörn, eller konfronterat varje anekdot som har sin upprinnelse här. Berlin räcker för ett helt liv!

​Anmälningsuppgifter och mer info finner du här! 

Följ med på en resa till den eviga staden! Vi promenerar och pratar, samt fördjupar oss i historien, arkitekturen, kyrkan, påvarna och några av de många dramatiska händelser som timat här. 

Vi bor på centralt beläget gästhem och äter på traditionella restauranger tillsammans! Fyra nätter, tre promenader, tre gemensamma middagar. Hoppas du vill komma med!

Läs mer här! Hör av dig om du har frågor (info@tertuliatravels.com)

Pesten härjar i Konstantinopel 

Nu är jag åter i herrans namn tillbakakommen till Konstantinopel eller rättare till förstaden Pera med hälsa och sundhet, sedan jag varit frånvarande på Tharapia 14 veckor å rad, under det förödelsens styggelse så gruveligen framfarit i denne staden. Den 22 juni skedde vår flykt härifrån, och den 16 september bröto vi upp ifrån vår villeggiatura i Tharapia, sedan vi hade hört att pesten saktat sig härstädes. 

Jag hade äran vara hr envoyén Celsing följaktig till häst, och på fälten sågo vi här och där tält uppslagne, under vilka flere familjer, i brist på lanthus, räddat sig utur staden för att undfly smittan. Och när vi kommo utanför staden, fingo vi se de kristnas kyrkogårdar eller rättare sagt begravningsplatser, i synnerhet armeniernes, hava undergått en förskräckande tillökning. Vad bör man då väl tänka om turkarnes, som jag ännu ej sett efter min återkomst? 

Jag ryste vid föreställningen av så många tusende gravstenar, som så hastigt tillkommit, och att jag måste se uti de dödas tillökning förminskningen av de levande. Jag tyckte mig vara omgiven av dödsens skuggor på alla gator och gränder, och att allt som levde rörde sig allenast för att komma desto snällare till graven eller genom vidrörande skaffa andra dit och föröka de oräkneliga dödsens härar. De är i sanning oräknelige. 

Ty ingen kan med visshet säga antalet på dem, som dött i Konstantinopel och förstäderne allenast på desse 4 månader, nämligen maj, juni, juli och augusti, som pesten gått som starkast, dock var den allrastarkast uti juli. Ännu fortfara väl smittan, men med den åtskillnad, att störste delen av de angripne nu gå igenom sjukdomen och komma till hälsan igen; i det stället knappt någon förut slapp undan, som blivit anstucken av pesten, stundom på 3 dagar, stundom på 2, ja ofta på en allenast. Man berättar även ett och annat exempel av sådane, som gått friska ut på gatan och straxt stupat knall och fall därstädes. 

Månge påstå, att pesten denne gången varit så sträng och förödande som år 1751. Men år 1724 skall den varit ännu gruveligare. (...) Nu, ehuru många tusende är förminskade utav de levandes antal, säkert gå de över 100 000, somlige säga 150 000, och somlige påstå 200 000 (ty ingen ting kan sägas med säkerhet hos turkarna, och av förminskningen på livs- och förtäringsmedel kan man icke sluta med trygghet, emedan flere tusende av alla nationer lämnat staden, antingen av försiktighet eller förskräckelse). Så är dock nästan nu samma rörelse här på gatan som förr.

(Pera vid Konstantinopel den 3 oktober 1778)

När vi inte kan resa på riktigt så fantiserar vi om resor. Ibland tar vi hjälp av fiktionen – filmer och böcker. Ibland får vi hjälp av vänner och bekanta, som uppdaterar sina digitala flöden med inspirerande och lockande bilder.

Fåtöljresandet är ju sen länge en väletablerad genre. Minnesgoda läsare av dessa sidor erinrar sig säkert Att resa i fåtöljen, om de Maistre och hans revolutionerande resekoncept. I dessa corona-tider får fåtöljresandet goda möjligheter att breda ut sig.

En som hjälper till med detta är Natalia Ginzburg (1916-1991). Ginzburg var en italiensk författare och politiker som på senare år fått en renässans i Sverige och internationellt. Främst är det romanen Familjelexikon (svensk nyöversättning 2021) som uppmärksammas, men också nyutgåvan av Små dygder (Bonniers, 2021) bjuder på utmärkt läsning.

Ginzburg guidar oss till resmål i Italien i första hand, naturligtvis. Den inledande texten i Små dygder bär titeln Vinter i Abruzzerna, och är en fantastiskt fin, koncentrerad framställning av en tid och plats som verkligen lockar läsaren, trots många besvärliga omständigheter. Vi får återkomma till denna fina Italien-skildring.

Under några år under det tidiga 1960-talet levde Ginzburg dock i England, och det är detta land, eller snarare dess huvudstad London som vi ska uppehålla oss vid här. Det är främst två texter i Små dygder som handlar om denna plats på jorden – Lovord och klagovisa över England, samt La maison Volpé.

Tja, så mycket lovord blir det knappast. Det är snarare en lång, oavbruten klagovisa vi möter i texterna. Lockas vi att resa till England? Nej, inte alls. Så mycket fult, dumt, trist och meningslöst som finns i England – det vill vi helst slippa. Det har vi nog med på hemmaplan i gamla Svedala.

Vad är det då som fascinerar vid läsningen? Tja, kanske är det den naiva självsäkerheten vid iakttagelserna. Eller de skarpa perspektiven och de många gånger säkert väldigt träffande observationerna, som återges. Eller så handlar det kanske om nyfikenhet på ett författarpsyke som skildrar en kraftfull kulturkrock. Eller ett som lever i djup sorg efter ett förlorat barn. Vem vet…? Men det är lustfylld läsning i alla fall, genomgående. Till på köpet får vi några intressanta kontraster i förhållande till Italien, på ett underbart generaliserat sätt.

England är vackert och melankoliskt.

Jo, det börjar rätt bra, melankoli är ju ett lockande fenomen. Efter denna inledningsmening är dock det bästa sagt om England, i Ginzburgs skildring.

Det är ett mycket civiliserat land.

Det som låter som beröm övergår snabbt i kritik. Civilisationen gäller vissa aspekter på hur samhället är organiserat, men där slutar det. Engelsmännen själva uppvisar inte särskilt mycket civilisation i sitt personliga bemötande. Särskilt gäller detta expediter i butiker, menar Ginzburg: De engelska expediterna är världens dummaste expediter.

England är aldrig vulgärt. Det är konformistiskt men inte vulgärt. (…) Vulgaritet uppstår ur brist på hyfs och av översitteri. Den har också sitt ursprung i nyckfullhet och fantasi.

Följaktligen saknar engelsmännen nyckfullhet och fantasi, vilket gör också detta beröm till en dos kritik. De skulle också enligt Ginzburg sakna översitteri, vilket är ett omdöme som några nog skulle vilja nyansera. Lite gammalt imperieöversitteri finns allt kvar i England, skulle en och annan kunna invända.

Engelsmännen saknar fantasi.
Denna kritikpunkt illustrerar Ginzburg utförligt med hänvisning till engelsmännens klädstil. Det enda undantag hon gör här gäller gamla damers aftondräkter.

Jag har ofta frågat mig varför det råder en sådan tröstlöshet på engelska caféer. Kanske beror det på tristessen i umgängeslivet.

Ja, nordeuropeiskt umgängesliv kan inte mäta sig med sydeuropeiskt, det är en gammal sanning. Och för Ginzburg har detta varit en drabbande erfarenhet.

Hövligheten, respekten för medmänniskan, det goda styrelseskicket, förståndet att tillfredsställa människors behov och ge hjälp till äldre och allvarligt sjuka, allt detta är naturligtvis frukten av gammal, djup klokskap. Men denna klokskap varken syns eller hörs på något sätt hos människor som passerar på gatan.

Ginzburg gör en kulturanalytisk bravad genom att beskriva Italien på precis motsatt vis. Italienarna är hur dumma som helst när det gäller samhällsapparaten, bland annat accepterar man vilken inkompetent regering som helst. Däremot flödar intelligensen på gatan, så att säga. Den finns, allt enligt Ginzburg, i det mellanmänskliga umgänget, i samtalen, och den ger färg och liv åt dessa, vilket är en enorm kontrast gentemot England.

Föga förvånande gäller Ginzburgs missnöje i hög grad den engelska matkulturen:
I hela London finns inte en enda restaurang där det är trevligt att träffas för att prata lite och äta.
​
Över alla ställen som säljer eller distribuerar mat vilar en ogenomtränglig tristess.

Det är alltså inte bara umgängeslivet som fallerar, det är också själva miljöerna, för att inte tala om maten och dryckerna. Ginzburg kan inte förlika sig med de konstigheter hon upplever, exempelvis de mattslipade ölglasen eller de hinkar av plåt eller zink som ölen bärs runt i. Eller de restauranger som bara serverar kyckling, eller en annan ständigt återkommande standardrätt: svarta, krympta biffar med en lite kokt tomat bredvid och ett salladsblad utan vare sig olja eller salt.

I England, där händer inte mycket:

England är ett land där man definitivt förblir den man är. Själen tar inte det minsta skutt. (…) Själen befrias inte från sina laster och tar inte heller på sig några nya. På samma sätt som gräset invaggas själen i tystnad, i grönskande ensamhet, närd av ett milt regn.

Vilket fascinerande land England är! Måhända har utvecklingen ändå gjort England lite bättre än det var under Ginzburgs vistelse, låt oss tro och hoppas det. Nog har man besökt en eller annan trevlig restaurang i London, eller? Kanske är det mötet med världen som gjort London bättre, den där trivsamma restaurangen jag tänker på var nog indisk. Och tänker man närmare efter, så har man ju ätit en hel del dåligt i England, också långt fram i vår egen tid.

Lite som här i Sverige. Man fasar för hur Ginzburg hade beskrivit Sverige vid samma tid. Tur att hon inte reste hit, tänker man. Kanske hade beskrivningen varit ganska snarlik som den av England. På 1960-talet hade inte heller Sverige utvecklat någon större världsvana beträffande matkulturen. Och intelligensen var nog också här koncentrerad till systemen. Fantasin var det nog inte särskilt väl ställt med heller, en kvardröjande egenskap som det verkar.

Men hur det än är nu för tiden med dessa ting, det kan vi resonera länge om. Det gör vi inte nu. Vi avslutar med ett enkelt konstaterande: längtan till Italien är en till synes evig nordeuropeisk trend. Och den trenden har en klar och objektiv grund, fastlagd både i natur och kultur.