Blog Posts

Island för nybörjare

6/25/2023

Johan Emanuelson från Malmö, är en nyfiken resenär och återkommande skribent på Tertulia travels. Läs här om första stoppet på hans resa i västerled denna sommar.

-Nej, jag vill inte åka till Island. Jag vill inte åka till ett kallt ställe, när det äntligen är sommar!

Som tur var blev jag överlistad: om man reser med Iceland Air till Nordamerika, kan man utan extra kostnad stanna på Island på vägen. Eller, ja, utan extra kostnad blir det inte, för Island är dyrt väl på plats. Faktiskt räknas det som världens dyraste land att leva i - marknaden är liten och transportkostnaderna är höga till denna ö mitt i Atlanten.

Men nog med förbehåll; Island är en fantastisk upplevelse! Småstadsaktiga Reykjavik är en märkligt kosmopolitisk plats och naturupplevelserna på Island är hisnande.

Den mäktiga kyrkan Hallgrímskirkja på toppen av Reykjavik är en bra plats att börja försöka förstå vad Island är. Kyrkan ritades av statsarkitekten Guðjón Samúelsson år 1937, färdigställdes 1986 och räknas idag som en viktig symbol för Islands nationella identitet och självständighet. Den påminner en aning om Gaudís Sagrada Familia i Barcelona. Men där Sagrada Familia mest är skönt egensinnig har Hallgrímskirkja en starkare modernitet och samtidigt tydligare inspiration från platsens natur; Islands berg, glaciärer och inte minst basaltpelarna i Svartifoss. På platsen framför kyrkan står den isländske vikingahjälten Leif Eriksson som en galjonsfigur. Han som for till Amerika - Vinland - flera århundraden före Columbus.

Och där, med Reykjavik och havet nedanför oss och vittoppade berg i fjärran, har vi kanske fångat essensen av Island: stolt självständighet, modernitet och historieförankring i symbios samt naturnära inspiration. Kanske är Island mer skandinaviskt än de tre skandinaviska länderna?

Reykjavik är en trevlig stad. Mestadels småskalig bebyggelse, igen i en blandning av tradition och modernitet, frisk luft och en aktiv fiskehamn. De turistpräglade centrumstråken, med massor av butiker och restauranger, kan upplevas påträngande. Men samtidigt är turismen annorlunda här - den som åker hit söker något annat än det vanliga.

Vi har som sagt bara ett kortare stopp på väg till Nordamerika, men vi vill få en skymt av den isländska naturen. Det blir en guidad dagsutflykt med buss inåt land och en valskådning till sjöss.

Och det är i sanning mäktigt att uppleva hur kontinentalplattornas skarv präglat Islands natur. Överallt pyser det lätt svaveldoftande ånga ur jordens inre. Vi badar i varma källor och stirrar ner i bubblande hål i väntan på att gejsrar ska explodera upp i luften. Vi vandrar ner i kratrar och i raviner, där man bokstavligen kan ta på skarven mellan kontinentalplattorna.

Är det kallt på Island, då? Nej och ja. Solen värmer intensivt så fort den tittar fram och är vinden svag så känns tio grader mer som 20 här. Men det växlar snabbt, så man får ha kläder i flera lager.

Valskådningen gör även den ett starkt intryck. Det första man ser är valarnas utandning, som står likt gejsrar över vattnet. Att se valarna sakta vrida och vältra sig i vattnet på nära håll är - igen - mäktigt. Vi fick till och med se en knölval kasta sig upp ur vattnet alldeles intill båten. Inte alls en lek, som man hade trott, utan för att slå bort parasiter från huden.

Så kliar sig en val.

Läs fler artiklar om Island här (Blå lagun bland uråldriga lavafält) och här (Ett isländskt mirakel).

Framför allt, förlora inte lusten att gå...

6/17/2023

Orden är Kierkegaards...en sann anhängare av credot Ambulo, ergo sum! Du som gillar vandring - ta en titt under fliken Promenader och resor. Där finner du datum för nya promenader i augusti och september.

Anmäla dig genast och säkra en plats - info@tertuliatravels.com

Liberalism, nationalism och skandinavism i Köpenhamn

6/6/2023

Stort tack till herrgänget som promenerade med mig i Köpenhamn gångna helg. Engagerade och intensiva samtal åtföljde promenerandet. Vad passar bättre än att avrunda temat om mänskliga fri- och rättigheter i Danmark utanför Hotel d'Angleterre på Kongens Nytorv, där den danska grundlagen undertecknades den 5 juni 1849.

Håll utkik efter fler promenader i sommar och i den tidiga hösten. Höstens resor med Tertulia travels kommer också upp inom kort - läs mer här!

En kulturhistorisk vandring i Köpenhamn

5/23/2023

Den 3 juni gör Tertulia travels en vandring i Köpenhamn på temat frihet, nationalism och skandinavism. Vi tar vår utgångspunkt vid de dramatiska händelserna året 1848, som fick långtgående konsekvenser för Danmark.

Vill du möta nya människor och samtala om angelägna ting under en behaglig promenad? Anmäl dig snarast här!

Läs mer om våra promenader och resor här!

People and places #59

5/7/2023

Stolpersteine vid platsen för gamla UD (Auswärtiges Amt), Wilhelmsstrasse 76, Berlin, Tyskland

En kulturhistorisk vandring i Lund

4/30/2023

Den 14 maj gör Tertulia travels en vandring i Lund på temat psykisk ohälsa. Vi tar vår utgångspunkt hos nationalskalden Esaias Tegnér, som bodde och verkade många år i staden, och som inte alltid mådde så bra. Vill du möta nya människor och samtala om angelägna ting under en behaglig promenad? Anmäl dig snarast här!

Läs mer om våra promenader och resor här!

Sagt om resor 74

4/26/2023

Stora världen är grym, oväsentlig, virrig och slö mittibland sina hjulmaskiner. Stora världen är inte mycket värd än. Den är bara mycket och sen är den inget mer.

Harry Martinsson, 1935

Berlin-dagbok 4

4/19/2023

Barack Obama, Quentin Tarantino, Patti Smith, Fran Lebowitz…det är inget slut på raden av amerikanska prominenter som gästar Berlin dessa dagar. Jo, vi är många som gillar Berlin! Och det finns många goda skäl för det.

Fran Lebowitz säger att storstadsbor är smartare än människor på landet. Det ekar bekant av nåt en svensk sa för ett antal år sen… Lebowitz är en vass satiriker som är flitig med ironierna, intervjuaren i tidningen (Tagesspiegel 19/4 2023) får ofta be henne förklara. Hon är inne på tanken att storstadslivet är en enda lång övning i tolerans, vilket vi är i stort behov av i vår tid, menar hon. Därav blir storstadsmänniskan en bättre typ, helt enkelt. Vi behöver inte kärlek människor emellan, säger hon, det vore att gå alldeles för långt. Men vi behöver definitivt tolerans.

Tolerans har väl knappast varit utmärkande för livet i Berlin de senaste dryga hundra åren… Så får man förstås skilja på toleranta människor och toleranta regimer. Här mer än på andra platser har den statsledda intoleransen firat triumfer: kejsarmaktens stränga moralsyn, nazisternas hat, sortering och utrotning, kommunisternas murar och misstänksamhet, ja exemplen är legio…

Men människorna har sökt sin frihet. Det gjorde exempelvis Günter Litfin som hoppade i kanalen vid Invalidenfriedhof ungefär, för att simma de 20 meterna till västsidan. Han blev skjuten av de östtyska vakterna. En soldat på västsidan skadades också av rikoschetter. Litfin var det första dödsoffret i samband med ett flyktförsök efter murens uppförande i augusti 1962. Minnestavlan berättar hans historia, samt den om hans bror som ända in i vår tid lever med minnet och inte kan sluta syssla med platsen och händelsen (lätt att förstå). Vid minnesplatsen finns också märkligt nog ett vakttorn bevarat. Kanske var det härifrån de östtyska gränssoldaterna sköt, vem vet...

Båda sidor av kanalen mellan Hauptbahnhof och Nordhafen beskriver väl exploateringstrycket i Berlin. Oj vad det byggs och har byggts här. Murområdet var ju tämligen tomt efter die Wende, både för att man röjt bort mycket för att försvåra flykt och för att näraliggande områden blev oattraktiva helt enkelt. Få ville ständigt påminna sig om den delade staden och det delade landet genom att bo precis vid muren. Det är givet att dessa tomma ytor sakta men säkert måste fyllas med byggnader av olika slag, åtminstone i de mest centrala delarna av stan. Här har man byggt ganska snyggt och genomtänkt, tycker jag. På andra ställen är det mindre lyckat.

Invalidenstrasse, Invalidenpark och Invalidenfriedhof är namn som får sin förklaring i dessa kvarter. I området lät den gamle krigaren Fredrik II (”der Grosse”) bygga bostäder för krigsinvalider, det vill säga de soldater som kämpat i hans krig och förlorat armar och ben på kuppen. De fick arbeta efter förmåga förstås. En rolig arkitektonisk detalj är placeringen av fönstren på första våningen. De hus som syns från gatan är väl knappast 1700-tal men de bevarar traditionen med den låga fönsterplaceringen. Detta gjorde att invalidiserade boende här skulle kunna sitta ner men ändå titta ut över grönskan och blommorna i omgivningarna. Fint tänkt, får man säga.

I Invalidenpark pågår nån form av uppladdning. Där är tält, stora och små, aktiviteter pågår, många människor i rörelse. Man organiserar sig uppenbarligen och demonstrerar samtidigt. Eftersom parken - som är mer som ett grönt torg - ligger invid Robert Habecks näringslivs- och miljödepartement (Bundesministerium für Wirschaft und Klimaschutz), gissar jag klimataktivister. Enligt uppgift har det samlats ca 800 aktivister i staden, alla beredda att ”Berlin zum Stillstand bringen”. De är också beredda att ta sina straff, säger de i intervjuer. Månader i fängelse eller böter på 2000 € väntar många av dem, att döma av aktuella domar.

Berlin-dagbok 3

4/17/2023

Idag sken solen en liten stund, och genast förefaller staden gladare. Märkligt hur känslig man är för sånt! Promenadvägen bjuder idag på ett brett utbud av objekt och fenomen - jag hinner skriva om ett par av dem.

Till exempel, har jag beskådat den lokala politikens experiment med bilfria zoner. Det sker för närvarande på självaste Friedrichsstrasse, ungefär i höjd med Galleri Lafayette. Alltså, på det kanske mest prestigefyllda gatusträckan i stan har man stängt av vanlig biltrafik. Mycket mer har man inte gjort. Några enkla arrangemang för att sitta ner finns där, men intrycket är ödsligt och lite trist. Det här var - om min åsikt ska redovisas - inte en särskilt svår trafikmiljö över huvud taget och ett märkligt val för bilfrihet.

Jag slås av tanken att Berlinpolitikerna (läs die Grünen) har velat ”slå till” där det skapar mest uppmärksamhet. Det finns definitivt andra stråk i staden som hade kunnat må bra av lite mindre biltrafik. Det sägs att man nu tittar på de smala gatorna vid Hakesher markt med samma ambition. Det är lika märkligt det…tycker undertecknad.

Det är inte så vanligt att man får beskåda stadens mesta sevärdheter helt på egen hand. Massturismen har sen länge effektivt tagit död på den möjligheten. Men, en måndag morgon i ett lite grått Berlin får man chansen! Jag är helt ensam när jag beträder Neue Wache, på Under den Linden, alldeles intill Schlossbrücke. Vi befinner oss här i hjärtat av det historiskt storslagna Berlin. Varenda turist går förbi här. Således ungewöhnlich… Det är magiskt! Ursprungligen byggt som en snygg vaktkur för soldaterna som vaktade kungliga slottet, har de i modern tid istället fungerat som minnesmonument för offern för krig och våld. Käthe Kollwitz Pieta - den bronsskulptur som sitter därinne - utstrålar en sällsynt suggestiv kraft. Faktum är att jag har svårt att värja mig känslomässigt inför denna bild av en moder med sina döda son i famnen. Berlin-konstnären Kollwitz förlorade en av sina två söner i första världskriget. Den arkitektoniska inramningen gör sitt för att stärka konstverkets effekt, och så ensamheten förstås.

Vi är i Schinkel-land på den här platsen. Den store 1800-talsarkitekten ritade Neu Wache som sitt första stora verk i Berlin 1818. Sedan tillkom Altes museum, Friedrichwerderscherkirche och Bauakademie - alla dessa byggnader fullt synliga från ungefär denna punkt i staden. Ja, jag överdriver lite, Bauakademie är exempelvis bara representerad av en markör. Huset var skadat efter kriget och revs efter 1960 när DDR-regimen ville uppföra en ny ämbetsbyggnad på platsen. Kanske blir Bauakademie Berlins nya återuppbyggnadsprojekt?

Det riktigt maffiga återuppbyggnadsprojektet möter på andra sidan bron från Neue Wache sett. Här står det nyinvigda Stadtschloss - de preussiska kungarnas stora palats. Eller rättare, det är lite av en kuliss för det är bara fasaden - och inte ens hela den - som är återuppförd efter de historiska ritningarna. Interiören är med några undantag helt modern. Bygget heter numera Humboldt forum, efter universitetsgrundaren.

Det gamla slottet var en barockskapelse från tidigt 1700-tal. Det skadade svårt under kriget, men inte så svårt att det inte gått att bevara. Av förmodat ideologiska skäl sprängdes resterna av slottet av DDR-regimen på hösten 1950. Istället uppfördes här drygt 20 år senare DDR-slottet Palast der Republik. Det fungerade som en form av allmänt kulturhus - med konsertscen, diskotek, restauranger m m - och var av allt att döma uppskattat av många östberlinare. Det var också säte för die Volkskammer - DDRs så kallade folkvalda parlament.

Vid återföreningen upptäcktes att byggnaden var full av asbest. Att renovera var förknippat med stora hälsorisker för alla inblandade. Om det var detta, eller ännu en gång ideologiska skäl som fällde avgörande låter jag vara osagt. Men, beslut fattades så småningom att riva också detta palats - och återuppföra det gamla (som kuliss).

Nu står det där, efter 20 år av rivningsarbete och nybyggnation. Det är en oerhört imponerande byggnadskopp som fått gestalt här. En historienörd som undertecknad kan inte annat än bli förtjust. Jag har besiktigat bygget från utsidan många gånger, men idag var jag där inne. Och interiört imponerar det nog ännu mer tror jag. Här har inte snålats på design, utsmyckning, material eller teknisk apparatur. Också utställningarna (de jag hann se) är mycket välgjorda och påkostade. Det är personal överallt och huset har fyra stilfulla och välrustade restauranger/kaféer inklusive en på taket (där man för övrigt kan vandra runt och beundra utsikten). Det hela är mycket smakfullt. Jag tror detta kommer att bli en succé helt enkelt, trots alla kontroverser och trots kostnadsvolymen, som är omfattande.

Det är inte utan att jag ägnar hemlandet en tanke, när jag vandrar genom de stora salarna inne på Humboldt forum. Där hemma handlar kulturdebatten mest om listor och inträdesbiljetter, medan kulturarvet på sina håll förfaller. I Berlin blev allt, eller nästan allt, verkligen förstört - en avgörande skillnad vad gäller erfarenheter. När det väl gäller så snålas här inte på kulturen.

Berlin-dagbok 2

4/15/2023

Det regnar i Berlin. Det bidrar till den lite tunga stämning som vilar över staden. Alltså, det där är fråga om en personlig, subjektiv process. Staden i sig känner ingenting - varken sorg eller glädje. Men nog är det lätt att besjäla det som är dött på detta sätt. Städer tycks ofta bära på känslor av olika slag, helt enkelt. Det är en ständigt intressant uppgift, att reflektera över vad det är som skapar dessa känslor. Och hur man hanterar dem.

Nyheterna här behärskas av det historiska skede det innebär att Tysklands tre sista kärnkraftverk stänger. Idag är väl sista dan som de är i drift? Är detta rätt väg att gå, frågar sig många? Kolet kommer att ersätta energibortfallet, åtminstone på kort sikt. Det är knappast en trevlig aspekt för kärnkraftmotståndarna. Är vi ”Vorreiter” eller är vi som en "Geisterfahrer” - en ”spökbil” som kör rakt mot trafiken - det är frågan för många tyskar. Den som lever får se.

Den lokala debatten här i Berlin pendlar mellan ett par olika teman. Ett handlar om uppladdningen från klimataktivisterna i Letzte Generation och Exctinction rebellins. De samlas för närvarande i stor mängd och har lovat ”stänga ner staden”. Det vill säga, de planerar omfattande fastklistringsaktioner. Gator ska blockeras, staden ska tvingas att uppmärksamma klimatsituationen.

Redan härom dan gjorde sig aktivisterna påminda. En aktion skedde inne på lyxhotellet Adlon, borta på Unter den Linden vid Pariserplatz. Plötsligt hängde en stor banderoll på hotellests fasad med texten "We can´t afford the super rich". Bengaler brann och det var allmänt kaos. På många andra adresser i stan slog de till genom att smeta ner fasader och entréer med en oljeaktig, kletig, svart färg. Det skedde exempelvis vid FDPs kontor (det liberala partiet som ingår i regeringen) på Reinhardtsstrasse. Jag bevittnade själv polisens insats med att registrera förövarna (som var unga och såg snälla ut) samtidigt som rengöringspersonal kämpade med att få bort oljan. Den 23 april ska aktionerna kulminera. Kommer staden att ”stänga ner”? Som sagt, den som lever får se…

En annan lokal fråga av stor vikt är koalitionsförhandlingarna och det nya styret i Berlin. För första gången på 20 år ser socialdemokraterna (SPD) ut att förlora ledningen för staden. Det tycks bli CDU som tar hem borgmästarposten. Men SPD under Franziska Giffey eftersträvar en svart-röd koalition, vilken ska ersätta den gamla röd-röd-gröna. SPDs medlemmar ska nu rösta om saken. Kommer de att godkänna den nya svart-röda koalitionen, undrar många?

Promenadvägen idag gick utmed floden, västerut från Friedrichstrasse, mot regeringskvarteren och Spreebogen. En lång sträcka av ”baksida” visade upp sig. Inte alltid så snyggt och inspirerande. Nybyggena behärskar scenen i väldigt hög grad. Framme vid Riksdagshuset är arkitekturen definitivt imponerande, om än något ”kall”. Grönskan lyser med sin frånvaro. Det är också alltid en smula enahanda när områden domineras av byggnader av ungefär samma ålder. Vid Spreebogen - södra sidan - har solstolarna ställts fram av optimisterna som driver serveringarna här. Nåja, om några dagar kommer säkert solen.

Hela det här området var hårt sargat, som en följd av kriget och murens dragning. Det känns sterilt, trots att det kan vara postmodernt läckert. Ofta är problemet stora avstånd som ger en känsla av ödslighet. Den enda byggnad - förutom själva Riksdagshuset förstås - i området som finns kvar från äldre dagar är Moltkebrücke, som förbinder södra och norra sidan av Spree, vid Bundesklansleramt och Berlin Hauptbahnhof. Bron byggdes på 1880-talet och försågs då med mycken storstilad dekoration. I kriget förstördes den fullständigt. Faktum är att det var via denna bro som de ryska förbanden ryckte fram i en allra sista attack mot deras slutmål Riksdagshuset. Byggnaden försvarades av 500 SS-soldater, mest utländska, som inte ville ge upp.

Efter kriget återuppfördes bron och den sticker nu alltså ut i en i övrigt till stora delar modern miljö. Denna stads kontraster upphör aldrig att fascinera.

<<Previous

Forward>>

Arkiv