​​Tertulia travels önskar alla läsare och nyfikna resenärer en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År! 

Efter ett år fullt av intensiva resor är det nu skönt att här hemma få sjunka in i några dagars helgfrid. Inga äventyrligheter planeras. Mer än några mil på motorvägen med en bil från anno dazumal. Modigt, säger somliga. Målet? Östergötland som vanligt! Boktraven är nedpackad, liksom de grova promenadkängorna och den varma koftan. 

Medan vi sjunker ner i fåtöljen med boken och konjakskupan, kanske med vackra toner av Nils Frahm eller Michael Wollny i bakgrunden, börjar fantiserandet om framtiden. Om kommande resor och om nya platser som vi aldrig sett, eller gamla platser som vi längtar tillbaka till. I den dåsiga dagdrömmen blir de resorna perfekta: stimulerande, lärorika, spännande! Det kommer att kännas bra. Framtiden är ljus. 

På återseende inom kort!

Nog är det bristvaror i vår tid: stillhet och inre frid. Och nog är det ett tillstånd som många eftersträvar. Samt, för att fullfölja tanken, nog är förutsättningarna för detta rätt dåliga. Vi lever kanske i det mest uppskruvade samhällsklimat man kan föreställa sig. Ett krävande arbetsliv och radikala livsstilsideal, i kombination med informationssamhällets alla stimulanser – så kan väl bakgrunden tecknas översiktligt. Dessutom har vi i vår sekulariserade kultur stängt av, kopplat bort förbindelser till visdom och erfarenhet på området som var självklara förr.
 
Men denna vår längtan efter stillhet och ro är evig. Den hör nog till människans natur. Inte minst i juletid vill vi gärna komma dit, trots att förutsättningarna egentligen är dåliga. Vi pratar om det, men når det sällan.
 
En som drömde om frid och stillhet och kanske också erfor den, åtminstone korta stunder, var en rastlös själ i början av 1900-talet vid namn Axel Munthe, överklassläkaren, humanisten, djurvännen. Sommaren 2022 bestämmer vi oss för att besöka platsen för dessa hans drömmar. Vi åker följaktligen till Isola di Capri, ett litet stycke utanför Kampaniens kust.
 
Överfarten och ankomsten till Capri andas allt annat än stillhet. Det är varmt och mycket folk. Högsäsong för turismen, och detta är ett hett turistmål. Jag föreställer mig att Capri är ett sånt där turistmål som bara är, dit människor åker utan att helt veta varför. (läs mer om det i en annan artikel här!) Visserligen är här väldigt vackert, men det gäller för många ställen i Italien.
 
I hamnen på Capri är det full aktivitet. Människohopar skyndar fram utmed huvudstråken, shoppar eller intar frukost på en av de många serveringarna. Vandringen upp till huvudorten på ön är dock mer stillsam, inte många delar vår vurm för promenader. Begripligt i den 30-gradiga värmen…
 
Uppe i Capri stad är det återigen trångt. Serveringarna på det lilla torget vid kyrkan är knökfulla och utmed de smala huvudgatorna är det näst intill kö. Här blandas massturismens representanter med de rika och mondäna som kommer för lyxbutikerna eller för att bo en tid på Hotel Quisisana, ett förstaklasshotell med rötter i 1800-talet som ska vara en ”unparalleled oasis of peace and quiet” - enligt hemsidan. Vi tillåter oss att tvivla på den punkten. 
 
Vi tar oss snabbt vidare, denna gång med hjälp av buss. Och nu får vi ta del av den hisnande utsikten, när vi snabbt tar oss ännu högre upp på ön. Platsen där bussen släpper av oss, i den lilla orten Anacapri, är också den helt präglad av vår tids massturism. Men vi vet vart vi ska och bryr oss inte om det.
 
Den smala gångvägen till San Michele är behagligt befriad från biltrafik. Den kantas också den av butiker och barer med sikte på turisterna. Men väl framme upptäcker vi snabbt att de flesta passerar förbi Axel Munthes domän. De har inte alls kommit hit för honom. Vet de ens vem han var? Förmodligen inte, om inte någon guide upplyst dem med en kortfattad anekdot om sjukliga kungligheter eller själslig nöd och leda inom dåtidens (kvinnliga) överklass.
 
Vi har redan sett alltihop på bild, massor av gånger. Ändå är det förstås nåt annat att nu beträda detta hus med vidhängande trädgård. Inne i den märkligt utformade byggnaden är det ganska trångt, små rum med relativt låga tak. Materialen och stämningen talar till oss, liksom möbler och övriga inredningsdetaljer. Det är mycket vackert!
 
Munthe samlade på sig en mängd smakfull konst genom åren, som nu smyckar samtliga miljöer på San Michele. Här finns romerska, etruskiska och egyptiska föremål. En del saker var nog inte så gamla och antika som han trodde, men det är snyggt ändå. Är man det minsta känslig för antiken och medelhavsvärldens klassiska uttryck så är man såld. Vi blir helt klart en smula tagna faktiskt. Bidragande är det faktum att vi är ensamma.
 
Inga (nåja, en liten svensk familj, en ensam danska) andra turister finns här. Vi beträder Munthes vackert möblerade rum och trädgårdens pelargång med fullt fokus på vad sinnena tar in. Den intensiva grönskan är överväldigande, liksom de många vackra konstföremålen. Visuellt har vi som sagt varit här förr. Men ljuden och dofterna, de har vi inte tagit del av tidigare. Ljuden ja, i bakgrunden hör vi en kraftfull sopran sjunga något klassiskt, under ackompanjemang av ett piano. Senare förstår vi att det är Nina Stemme och Roland Pöntinen som övar inför kvällens konsert.

Långsamt skrider vi fram längs gångarna och i den lätt labyrintiska byggnaden. Stämningen är magisk. San Michele är en sann kulturinstitution så här sommartid. Hemsidan beskriver hur det är fullt möjligt att ta sig tillbaka till stora staden Neapel eller Sorrento efter avslutad konsert på kvällen. Storstadens musikälskare behöver alltså inte försaka en konsert på San Michele.
 
Vi beklagar djupt att vi inte kan stanna till kvällen. Jag ser framför mig underbara scener av nattliga båtfärder i Paolo Sorrentinos självbiografiska och underbara film, Guds hand. Jag vill också åka en snabb båt över Neapelbukten i månljuset! En annan gång kanske…
 
Kristina Kappelin - stiftelsen San Micheles direktor - är på plats får vi veta när vi frågar. Vi vill henne ingenting, bara höra att allt är som det ska. Vi intar lunch på den fina serveringen mitt i grönskan och med det brusande havet nedanför oss. Maten och vinet smakar utmärkt. Skuggan skänker lite svalka.
 
Han lyckades verkligen skapa något fint här, Axel Munthe, det måste man säga. Ett stycke bortom turisthoparna, finns nu denna magiska plats där arkitektur, konst och milt tuktad grönska har ingått skön förening. Också vi, på högst tillfälligt besök, erfar faktiskt en liten stund av stillhet och inre frid.

Av någon anledning har jag alltid längtat dit, till Paestum. På samma sätt som jag längtat till Palmyra, Petra, Timgad och några ställen till. Det handlar om ruinstäder från antiken alltså. Varför dessa har lockat, sedan väldigt späd ålder ska sägas, är fortfarande lite grann av ett mysterium.
 
Det är inte så att jag sökt nå dem till varje pris. Det tog ju ett tag innan jag kom till Paestum. Ett par ställen lär jag aldrig få se, det går att slå fast redan nu. Timgad och Palmyra lär ju bli svårt, med avseende på aktuella politiska förhållanden. Men, vem vet…
 
Varför utgör ruiner och ruinstäder en sådan lockelse på många människor. Jag är ju inte ensam om mitt intresse. Svår fråga förstås, men fascinationen är uppenbar i europeisk historia åtminstone sedan 1700-talet. Under romantiken blev ruinerna en väsentlig del av tidens ”längtan bort”, av rörelsens melankoliska grundton.
 
Den senare är ju lätt att sympatisera med, säger vissa, och det är kanske dylika individer som delar undertecknads fascination. Nåväl, ruinen vittnar om forna tiders storhet, mänsklig fåfänga, tidens gång och det oundvikliga slutet för både människa och kultur. Det är bra saker att begrunda ibland.
 
Ankomsten till Paestum känns högtidlig. Hjärtat klappar, ögonen vattnas. Det är så vackert att man blir yr. Möjligen bidrar hettan. Det är nåt med kombinationen av cypresser, pinjer och antika ruiner som får blodet att rusa snabbare hos en melankolisk nostalgiker. Det är inte konstigt att de nordeuropeiska bildningsresenärerna ofta vände i Paestum. Som om de sett färdigt här. Nu räcker det, liksom. Nu kan vi vända hem, nu har vi något att berätta.
 
De imponerande ruinerna i Paestum är anslående i sin monumentalitet och gråbruna allvarstyngd. Inramningen är fin, med havet i väster och en bergskam som fond i öster. Det finns tre stora tempel här som under alla århundraden som gått, har tjusat besökarna. De är - från söder till norr - det stora Hera-templet, även kallat ”basilikan” som utmärks av en okonventionell form. Därefter följer det magnifika Poseidon-templet, som påminner om Parthenon i Athen och alltså utgör en kanonisk variant av ett doriskt tempel. Lite längre mot norr ligger det mindre Athena-templet som är det första som möter den besökare som anländer norrifrån. Det ligger lite upphöjt från den generella marknivån och är idag omgivet av vacker grönska.
 
Templens kolonnordning är genomgående dorisk, vilket bidrar till tyngd och seriositet i uttrycket. Denna ordning tycks åldras bäst av de tre huvudsakliga. Det arkaiska är starkare här, jämfört med hos den smäckra joniska ordningen eller den pyntade korinthiska, som vi är lite mer vana vid från nyklassicism och annat.
 
Det doriska fäster byggnaderna i tiden, från mitten av 500-talet (basilikan) fram emot mitten av 400-talet (Poseidon-templet). Från en experimentell tempelbyggarfas till en kanonisk fas varifrån en kraftfull inspiration till den västerländska arkitekturen har utgått, i synnerhet under tiden 1750 – 1850.
 
Vid sidan av tempelruinerna breder den ”civila” staden ut sig i form av husgrunder och murrester. Det är en fascinerande stor stad vi beträder, det konstaterar vi snabbt. Vi studerar också rester av obligatoriska romerska inslag, som en amfiteater, ett forum, med mera.
 
Ca 275 f Kr kom romarna till Paestum med krav på överhöghet. Det hade nyligen besegrat den sista envisa motståndaren här – kung Pyrrhos från Epirus. De grekiska städernas frihet i Magna Graecia var över. Symboliskt såväl som konkret markerades övergången genom att ekklesian förstördes. Det vill säga den plats där folkförsamlingen sedan århundraden hade sammanträtt för att fatta beslut. Den fylldes igen och fick ny funktion. Det var inget förtryckande styre som infördes, men vapenmakt och ”utrikespolitik” var hädanefter inget som de grekiska invånarna i Paestum fick råda över. Sånt skötte Rom.
 
Men under romerskt styre levde staden vidare och fortsatte att blomstra. Det var nu som dagens namn började användas, tidigare hette staden Poseidonia. Men under senantiken led man alltmer av försumpning och därmed vidhängande malaria. På 800-talet kom plundrande saracener ”på besök”. Invånarna, de som fanns kvar, flydde upp i bergen. Därmed var sagan om det levande Paestum slut, och en lång och framgångsrik karriär som ruinstad tog vid. Och som ruinstad lever Paestum i högsta välmåga. Åk dit, du ångrar dig inte!

Får vi avbryta julstöket en stund och påminna om vårens utflykter och vandringar? Läs mer under Promenader och resor! För närvarande planerar Tertulia travels resor till 

Berlin 19 - 23 april
Rom 3 - 7 maj

Promenader i

Malmö 2 april
Köpenhamn 30 april
Lund 14 maj

Mer kommer att annonseras längre fram - håll utkik! Eller sätt upp dig för vårt månadsmail!
​(​info@tertuliatravels.com) Obs! Har du och din grupp andra förslag på datum för en aktivitet - hör av dig! 

Några läsare har tyckt att det är svårt att hitta texter på Tertulia travels sajt som har koppling till specifika orter. Andra har påpekat att man vill veta vilka orter som vi har tips om. Det är rimliga synpunkter och som hjälp finns nu två kartor som ger lite överblick.

Den första hittar du här. Den visar orter som i längre eller kortare texter figurerar på sajten. När du hittat "din" ort, skriv in den i sökfältet så får du upp en lista över texter där orten förekommer. Eller så kollar du helt enkelt i listorna under respektive världsdel vid fliken Platser..

Den andra som du hittar här, visar orter där vi tipsar om restauranger, hotell etc. Ibland är det bara ett schysst hotell eller restaurang, men ibland är det betydligt mer. Det är lite olika helt enkelt, men genomgående i Tertulias anda. Kulturhistoriskt relevant, trendmässigt kanske inte så relevant. Vi står för det! Kom ihåg, tipsen kräver en liten donation - tack på förhand!

Av alla vackra orter utmed den i turistkretsar omtalade Amalfi-kusten, slår kanske Ravello rekordet i skönhet och attraktionskraft. Eller för att bli mer precis, utsikten mot havet är kanske den mest häpnadsväckande här. De många och berömda platserna utmed kusten är ju lite olika och alla har sin charm, utan tvekan. Ravello avviker genom att inte ligga vid själva havskanten. Istället placerar sig staden ett stycke upp från kusten, i bergen, och följaktligen blir utsikten därifrån ett huvudargument för ett besök.

En annan, mer prosaisk faktor skiljer Ravello från åtminstone orter som Amalfi och Positano: mängden turister. Det är sommar och högsäsong vid vårt besök och turisterna är en faktor som man behöver räkna med. Hur många är de, var befinner de sig och hur förhåller jag mig till dem? Turisterna alltså. Förvisso är jag en själv – det måste medges. Men mitt perspektiv är ju mitt, så att säga.

I Positano och i Amalfi är de helt enkelt för många för att det ska bli riktigt trevligt. I Amalfi går det att avlägsna sig en smula från huvudstråket och då blir det genast bättre, men i Positano känns detta nästan omöjligt. Följaktligen lämnar vi ganska snabbt. 

I Ravello är det riktigt ledigt. Vi hittar parkering direkt på anvisad plats intill det vackra torget Piazza Duomo. Vi börjar med kaffe på en av serveringarna på detta torg. Atmosfären är vilsam. Den mer begränsade mängden turister har tydliga återverkningar på utbudet av butiker här. De är helt enkelt färre. Serveringen bär det talande namnet Klingsor, alltså en gestalt i Wagners opera Parsifal. Den store kompositören kom alltså hit, och lät sig förföras. Orten har svarat på hans ömma känslor; runt hörnet ligger exempelvis Via Richard Wagner.

Förutom utsikten så omtalas Ravello för ett par berömda trädgårdar med anor. Hela kustremsan är ju känd för sin skönhet sen åtminstone ett par hundra år tillbaka, eller så. Alltså finns här palats, villor, hotell med mera, alla med mer eller mindre intressanta trädgårdar. För det mesta finns rötterna i 1800-talet, nöjesresornas och turismens barndom. Många lockades tidigt hit.

Den första av dem är Villa Rufolo, vars ingång ligger alldeles inpå ovan nämnda torg. Här lät skotten Francis Neville Reid vid mitten av 1800-talet skapa en underskön trädgård med bas i en gammal borgruin från medeltiden. Sammanblandningen av huselement från så olika perioder är intressant och stimulerande. Från husets södra sida möter vi utsikten mot havet. Det är rasande vackert. Men det är också trädgården, som är uppbyggd i flera olika avdelningar och avsatser i sluttningen mot havet.

Vid en av dessa avsatser finns en modern scen uppförd. Detta är huvudscenen för den musik som framförs här varje sommar sedan 1953 under den berömda Ravello-festivalen. Fokus för denna musikfest är ovan nämnde Wagner, som var en av många berömdheter som gillade platsen och fann inspiration till sina verk.

Villa nummer två som är ett måste vid ditt besök här heter Cimbrone och ligger ett stycke söderut, närmare havet. Promenaden dit går genom smala och i hög grad folktomma gränder. Också här är kärnan en gammal medeltidsegendom, men den moderna historien – trädgård och hotellverksamhet - inleds återigen av ett par engelsmän, nån gång i början av 1900-talet. Det blev snabbt ett rikemansretreat och är nog det än idag, sett till hotellets allmänna prisläge. Greta Garbo, Winston Churchill, Virginia Wolf, DH Lawrence, Salvador Dali – den prominenta gästlistan kan göras lång. Vill du känna dig som en i raden (!) så ta åtminstone nåt att dricka i den rymliga hotellbaren där du erhåller oklanderlig service av en stor stab av uppassare. 

Men det är utsikterna som är det stora. Sublimt är det rätta ordet. Eller som Goethe formulerade det under sin italienska resa: Har man varit här en gång kan man aldrig mer bli riktigt olycklig. Nog med argument?

Ann-Christin Berglund från Malmö är ännu en gång på resande fot i Indien. Här skickar hon en kort hälsning från ett upplyst och festdekorerat Varanasi.

Idag, måndag 24/10, firas Diwali i Indien. Diwali är en årlig ljusfest, som innebär att man tänder ljus, ger varandra gåvor samt umgås, äter och har trevligt. Firandet pågår i fem dagar, men kulminerar idag. Det är så vackert när det mörknar och alla ljus, både elektriska och de traditionella diyas i lera, lyser upp hela Varanasi. På grund av förberedelser inför högtiden var det extra mycket liv och rörelse i bazaren Gudoliya, som vi besökte i helgen. På olika platser uppförs teaterstycken med musik, där man spelar upp scener ur myter och berättelser.

Att promenera till bazaren utmed ghaterna längs med Ganges, gick tyvärr inte denna gång eftersom vattnet fortfarande står högt och mängder av lera täcker de delar där vattnet dragit sig tillbaka. De små båtarna som annars trafikerar floden får inte heller lägga ut på grund av den höga vattennivån och strömmarna. Men vägen vi tog genom de gamla smala gränderna utmed floden var minst lika spännande. Varanasi är verkligen en fascinerande stad!

​Happy Diwali

Turin är en norditaliensk storstad som kanske inte står överst på alla Italien-turisters lista. Men eftersom det rör sig om Italien, så ju också plats nummer fem eller sex på listan högintressant. Så är det definitivt med Turin, en mycket behaglig och dessutom historiskt viktig stad. Det var här det enade Italien grundades brukar man säga, och Turin var under några år också Italiens huvudstad.

Nu är vi tillbaka på 1860-talet eller så, och Turin når kanske någon sorts kulminationspunkt dessa decennier av politisk turbulens tillika ekonomisk utveckling. Staden får också mycket av sin mondäna prägel dessa år. En del av denna charm utgörs av stadens många och trevliga kaféer. Som uppmärksamma läsare vet, är detta ett kärt ämne för Tertulia travels - läs exempelvis ​Längtan till ett klassiskt kafé, eller Finns det kaféer i New York? Ett riktigt bra kafé är värt en egen resa, och i Turin finns det många.

Vi har exempelvis lilla läckra Caffè Mulassano, vars inredning och utbud förför den mest förhärdade. Eller så har vi Caffè Fiorio, där själve Cavour (han bildade en whist-klubb där!) brukade hålla till. Vi går vid vårt besök i staden istället till Baratti & Milano, med fönster ut mot Galleria Subalpina. Detta är en dröm av gnistrande kristallkronor och brun vägpanel. Precis som ett riktigt kafé ska vara utrustat så finns hela utbudet av godsaker från pastarätter och utmärkta viner, till kaffe och bakverk av yppersta kvalitet. Strama kypare i uniform tillfredsställer varje tänkbart behov. Det är inte billigt, men stället är också något utöver det vanliga. 

Europa vinner, kan vi lugnt konstatera, återigen. Det blir aldrig så bra som här. 

Gaudis arkitektoniska storhet, hans fantasi, våghalsighet och målmedvetenhet, är det få som tvivlar på. Han är också en avgörande faktor i Barcelonas turistindustri. Det erfar vi direkt när vi närmar oss ett av de mer populära objekten – Park Güell. En strid ström av människor är på väg till och från denna plats i stadens nordvästra utkant. 

Park Güell har fått sitt namn av Gaudis store välgörare, mecenaten och entreprenören Eusebio Güell (1846-1918). Utan Güell hade Gaudi möjligen inte efterlämnat så många och rika spår i staden. Just här, tog Güell ett initiativ år 1899 att skapa ett helt nytt bostadsområde. Inspirationen kom från städer i England, där man tidigt börjat experimentera med boendemiljöerna som svar på industrialiseringens utmaningar.

Tanken kan kanske beskrivas som en sorts spansk motsvarighet till den svenska trädgårdsstaden, också den inspirerad av engelska förebilder. På ett muromgärdat område en bra bit bortom den brusande staden, skulle dess bättre bemedlade medborgare erbjudas arkitektoniskt högtstående hus i en väldesignad och behaglig miljö. Det låter förstås som ett tidigt exempel på vår tids ”gated communitys” vilket det också var. Tanken var att kombinera det lantliga med det moderna storstadslivet – men bara för den med pengar.

Gaudi fick i uppgift att designa de allmänna ytorna, gemensamhetslokaler och mötesplatser på området etc. Andra skulle rita områdets bostadshus. Så långt kom aldrig projektet egentligen, eftersom ointresset från den tilltänkta målgruppen var kompakt. Projektet gavs upp 1914. Bara Güell med familj, Gaudi samt advokaten och vännen Marti Trias kom att bo på platsen.

Det finns flera skäl till att det inte gick att locka mer än en handfull intressenter. Husen var dyra, naturligt eftersom de var påkostade och väldesignade. Området låg som sagt ett stycke från stadskärnan. För det tredje så innebar boende här att man underkastade sig det regelverk som gällde för området, som bland annat innebar att man inte fick bygga om husen, åtminstone inte utan godkännande från Gaudi, man fick inte fälla träd på sin tomt, med mera.  

Det som lockar människor till platsen i dag är alltså inte bostadshusen – eftersom det knappt finns några. Istället är det den grandiosa entrén med de parallella trapporna och den nu världsberömda salamandern/draken i tren cadis – som blivit till souvenirmotiv nummer ett i stadens turistshopar.

Ovanför entrén ligger den magnifika pelarsalen (Hypostylhallen) och ovanpå den stora piazzan med sin fantastiska tren cadis-bänk. Härifrån och från många andra platser i parken är utsikten över staden underbar och ger upphov till ett intensivt fotograferande.

Ett par bostadshus finns alltså, främst familjen Guells hus samt det som kom att bebos av Gaudi själv under många år mot slutet av hans liv. Det senare är nu museum, med möbler av Gaudi och rum med viss bevarad inredning, exempelvis den store arkitektens enkla sovrum. Huset ritades av Francesc Berenguer i Mestres i tidens och Gaudis anda.
​
Ett besök i parken är ett måste för alla Gaudi-frälsta. Det är en ytterst vacker och behaglig plats. Undvik gärna de största turisthoparna genom att välja en udda besökstid.